...okej jag gjorde det lite enkelt för mig. I alla fall:

Var det verkligen fem månader sedan jag bloggade senast? Jävlar. Nu tänker jag bara högt. Jag ska inte fylla en post med en massa självgott dravel. Har man inget att skriva kan man lika gärna låta bli. Men kanske snart? Igen? Vi får se.

Min inproduktivitet har verkligen peekat. Jobb och skola staplas på varandra, men jag tycker inte få mig ett jota gjort. Cajuni var på besök i lördags och då fick vi ganska mycket gjort. Faktiskt. Sedan bestämnde jag mig för att slafa och Jonas ? som fick en sovplats garanterad i min soffa som tack för hjälpen ? återgick till att arbeta med sin MacWorld artikel, samt snylta på någon av mina grannars trådlösa internet. Det var i alla fall vad han sa att han skulle göra. Istället satte han sig i Tompas rum och bänkade sig i passagerarsätet framför Thomas dator. Thomas spelade Portal. Sedan drog han igång med vad som kan vara världens värsta och tråkigaste Yogi Björn imitation. Jonas, don't quit your day job. Disney lär inte ringa dig när de behöver röstskådespelare.

Det om det. Jag ville bara understryka att jag fått några saker gjorda. Projektet till skolan har lossnat, jag har börjat pilla med Flash, och Andy har (förhoppningsvis) bokat tid med Ulf Lundqvist för en intervju. Men idag tog det tvärstopp. Jag har scannat lite saker till skolan, men inte gjort så mycket med dem. Istället har jag gjort annat skoj som att städa balkongen. Och framför allt; rensat avloppet. Intressant vilka sysslor man frivilligt åtar sig, istället för att sätta sig ned med det man MÅSTE göra.

Projektet "dricka mindre kaffe på veckodagar" går in i en besvärlig fas. Nämligen den när jag märkt hur trött jag blir utan att han sänkt 4-5 koppar java för att hålla mig vaken tills 22.00-23.00 (rimlig natti-natti tid). Målet är givetvis att få en ordentlig dygnsrytm, slippa ligga klarvaken till 03.00-04.00, och inte vara helt mossig i skallen när man sätter sig vid bänken på föreläsningen klockan 09.00. Det är först när man försöker trappa ned på kaffe som man slås av vilken beroendeframkallande drog det faktiskt är. Dagar utan kaffe är karaktäriserade av en uppvakningskurva som sträcker sig en bra bit in på de tidiga eftermiddagstimmarna, huvudvärk, och allmänt osug att uträtta något vettigt och/eller kreativt. Man vill gärna komma ifrån det där litegranna. Kunna ta en kaffe för att det faktiskt är jäkla fint och inte som första hjälpen när bokstäverna i kurslitteraturen blandas ihop till en svart smet av trycksvärta.

Terminens första tenta är precis runt hörnet, drygt 600 sidor om radio -och tv, och idag gjorde jag och Andy slag i saken. Nu jävlar ska böckerna lånas (två av dem) läsas (valda delar i alla fall) och diskuteras (ehh... njaee...). På 4-5 timmar har jag lyckats läsa mindre än 25 sidor i Den Självkörda Radioboken. Kaffeprojektet kunde verkligen inte haft sämre tajming. Räddningen är att tentan är först nästa vecka (tack Erik Fichtelius!), men om det här grymma osuget håller i sig, räknar jag inte med att komma förbi förorden i varje bok.

Det blir inte heller bättre av att jag igår, efter många om och men, tog hem datorskärmen till min fossila G3:a. Tanken var att se om jag verkligen kopierade över allt av vikt när det väl begav sig och faktiskt se om den fortfarande fungerar. Vad dolde sig där om inte hela 5 gamla Stockhaus låtar! Vad gör jag om inte kopierar över denna musikaliska skatt till min nuvarande dator, vilket kanske inte var världens bästa idé. Istället för att fortsätta läsa har jag smekt mina trumhinnor med denna nostalgitripp. DIY in NYC, Underdog, Diapers, Ditch Pitch, Pump You Up. Vad som saknas är givetvis de hela skivorna. Jag hade dem i min ägo förr, men för cirkus fem år sedan lånade jag ut dem och har inte sett röken av dem sedan dess. Tråkigt nog verkar all kännedom om dem gått upp i rök. Jag har finkammat alla torrentklienter och obskyra skivbutiker på nätet, i försök att hitta dem igen, utan lycka. Det har blivit lite av dagens projekt, och bra har det ju inte gått.

...lite kaffe alltså, det skulle sitta fint.

Jag är fredlig av mig. Kan man undvika konflikter så bör man, tycker jag. Enligt vissa personer är jag rentav för snäll. Men alright. Hellre för snäll än ett svin. Få saker får dock mitt blod att koka lika mycket som korkade grannar. I synnerhet tvättstuggedispyter.

Det är en allmänt vedertagen regel att man kan sno någons tid i tvättstugan, om vederbörande inte dykt upp inom loppet av en halvtimme av sin bokning. Det är också en vedertagen regel att man får dra över i torktumlaren, mellan en kvart och en halvtimme in på nästa persons tid. Chansen är ändå stor att dina grejer i tumlaren hinner bli klara innan hans första tvätt.

Däremot är det fruktansvärt osoft att sätta på sin sista tvätt fem minuter innan nästan persons tvätt börjar. Vad är det för stil liksom? Tavlan med plats för cylindrarna finns där av en andledning. Så, idag bestämde jag mig för att ta ett snack med tvätt tidstjuven. Jag väntar tålmodigt på att deras tvätt ska bli klar, rycker ut den och sätter in min egen. Och så kommer min granne in och ger mig ett dumt flin. "Du", säger jag, "jag hade faktiskt bokat tid här klockan fyra". Hon kollar på mig skrattar lite generat och säger "ja ja". And that's that. Jag kanske är lite för snäll ändå. Kanske borde tagit med mig en dunk tändvätska och gjort en Majbrasa av hennes dörrmattor. För att verkligen state my case. Nästa gång.

Eller vågar jag verkligen? Jag kanske nöjer mig med en arg lapp. En väldigt arg lapp.

Som det märks har jag haft en väldigt seg måndag. Hökat på MSN och Facebook, och upptäckt att skärmen på min iMac håller på att kasta in handuken. Jävla skit också. En trasig dator var det sista jag behöver just nu.

Klockan är 23.35, det är fredag och jag gör ett besök på Shamirans pizzeria i Hässelbycentrum. Jag ska fira att jag gjorde klart den spelrecension som jag skjutit på hela veckan, och därför också haft den segaste fredagskvällen på långt och länge. En tröstpirra.

Så. Jag staplar in och inser till min fasa att det är karaokekväll. Det är förstå inget fel rent allmänt på karaoke. Jag älskar karaoke, och ett av mina finaste Tokyominnen var sakekiosk/svindyr-restaurang/karaokebås-kvällen. Så jag ska inte missunna Hässelbys karaoke elit deras nöje. Fastän han som sjöng "Jag går och fiskar" var något av det värsta jag hört. Kom igen liksom. Vem kan inte den texten?

Hur som helst var det stämningen som gav mig en riktigt olustig känsla. På golvet ranglar 50 åriga gubbar runt, ganska berusade, och limmar på de 18 åringar som klätt upp och spacklat sig kvällen till ära. Dom är där, by the way, med sina mammor som tycker det är kolugnt efter femte ölen. Jag sätter mig ner och begraver ansiktet i händerna. Det är såg jag inte. När jag kollar upp möter tjejen bakom disken min blick med ett uttryck som säger "Ja, jag vet. Men va fan... jag jobbar bara här". Jag tar min pirra, min sallad och min läsk och går med raska steg hem. Helt plötsligt känner jag mig så jävla ball när jag svirar runt på STHLM:S dansgolv.

Apropå dansgolv, när ska blixten slå ner igen? Nu är det söndag och gårdagens tinitusanfall har fortfarande inte lagt sig. Och jag sitter fortfarande och bankar huvudet i skrivbordet. Varför, åh, varför tog jag inte hennes telefonnummer när hon praktiskt taget gav det till mig förra veckan? Va fan... gillar tevespel, gillar samma musik. Det börjar bli en tragikomisk följetong, det här. Note to self. Nästa gång någon säger "Har du mitt nummer förresten?" säg INTE "Öh... nä", och vänta på att tunnelbanedörrarna stängs.

Det har blivit dags att rensa i ordförrådet. På riktigt. Jag är fullt alvarlig. Det finns ord som jag kommer på mig själv sägandes på tok för ofta och det retar gallfeber på mig. Man låter som ett stammande pulver, med tretton onödiga "ba:n" i varje mening, och dubbelt så många "typ". Ska man lyckas så måste man också ha hjälp av sina vänner. Hard love så att säga.

Så;

-- Varje gång Kappe säger "typ", ett slag, en riktigt saftig knogmacka, på axeln. Det ska kännas och armen ska domna.


-- Varje gång Kappe säger "ba", en spark på smalbenet. Gärna på samma ställe där jag blivit sparkad förr. Så att det känns ännu mer för varje spark. Det ska göra riktigt jävla ont.


Målet är inte att få ett mer sofistikerat. Som Rille så vackert påpekade kan det sluta med att jag går runt och låter som en doktorsavhandling. Nej nej. Poängen är att börja tänka över det man ska säga. Så att jag kan slippa de allra mest korkade grejerna. Saken är ju den att sopar man bort sina klämord, tänker man över sina utlägg mer. Och då slipper man komma in på ett spår man känner att man måste avsluta, fastän det inte går på ett vettigt sätt. Man har kommit så långt i ett skumt resonemang, och det finns ingen återvändo. Lite som när man börjar dra en vits, men ungefär halvvägs upptäcker att; A) Den har ingen poäng eller B) Du har glömt poängen och försöker rädda situationen genom att vinna tid med några typ:s och ba:s.

Lyckas jag är liksom på tur. Men det blir svårt. Liksom är... liksom mitt favoritord.

DN har idag en artikel om www.pedofil.se, en svensk webbsida av pedofiler, för pedofiler som ett försök till en sansad pedofildebatt. Om det nu finns någon sådan. Pedofili är som bekant något väldigt avskytt, av de allra flesta. Tydligen står dömda pedofiler inte ens högt i kurs bland andra kriminella och får ibland särskilt skydd i fängelser.

Sidan ligger på PRQ, samma webbhotell som The Pirate Bay ligger på. De säger själva att de inte håller med om åsikterna som framförs på sidan. Men än bryter inte sidan mot några lagar, och de pryder även sin första sida med EFF:s Freedom of Speech logga.

Och visst har de en poäng. Sveriges yttrandefrihets ?och tryckfrihetslagar är väldigt gamla och väldigt fria. Dessutom är de grundlagsskyddade vilket gör dem i princip omöjliga att ändra på. Eller ja, väldigt svåra. Bara ett tiotal länder har större yttrandefrihet, däribland Norge, Finland och Irland. Så summa summarum. De är väldigt bra på många sätt.

Men man vet inte riktigt vart man ska ta vägen när man läser om en sida som pedofil.se. "Om barnet samtycker så är det sällan skadligt" står det i deras FAQ i fråga om sex. Det är väl dock ganska säkert att anta att ett litet barn inte ens har någon större sexualdrift att tala om? Inte mer än att man som exempelvis kille tycker om en tjej, men inte riktigt känner igen känslan, och därför rycker henne i hästsvansen? Det känns ganska befängt.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga mer.

Vad tycker ni?

Okej så nu har motivationen att blogga infunnit sig igen. Det var tänkt att jag skulle sparka igång igen, med en genomgång av Blood Brothers på debaser, Eagles of Death Metal dagarna senare, killars oförmåga att öppna upp sig för varandra – utan att det blir obekvämt –,  snurriga föreläsare på södertörns högskola m.m.  Men det kom av sig när jag insåg att Mac OS inte stöder Samsung Digimax i5 kamera. Bilderna är centrala.  Men snart, mycket snart.

Jag var på väg att uppdatera för första gången detta året. Dra till med något riktigt roligt. Fick lite inspiration när jag spg Andy uppdatera sin egen blogg här brevid mig, i Macsalen på Riksäpplet. menne det sket sig så fort jag började skriva. Det kommer, det kommer...