And then... there was music, 2007.
Hur sammanfattar man musikåret 2007? Det är en närmast omöjlig uppgift. Det har varit ett år fullt av både fantastiska, och mindre fantastiska skivor. Band som Blood Brothers har splittrats, till mångas förtret, och andra är tillbaka för att upptäcka att ingen bryr sig (får det smaka med mosade pumpor, någon?). Det har varit ett enormt arbete men Jag Vet Var Du Bor-redaktionen har lyckats samanställa en lista över året som gått och vaskat fram 32 skivor vi kommer att minnas, eller helst vill glömma.
Årets Religösa Symbol:
Justice - Cross
Deeeeeeeeew... de-de-de-deeeew-deeeew-deeeew... deeeew-deeeew.... deeeew-deeeew... du-du-du-deeeeewwww.... dew-digga-dew-digga-dew-digga-dew-digga-deeeeeeeeew....
Årets Minst Befogade Comeback:
The Smashing Pumpkins - Zeitgeist
1995 stod Billy Corgan och Smashing Pumpkins på toppen av sina karriärer. Mellon Collie and The Infinite Sadness befäste gruppens de facto roll som den alternativa rockens fanbärare. Det var annorlunda, det var lite konstigt och Corgans röst var (är) lite jobbig. Det var alternativt. Det var framtiden.
Att lyssna på Zeitgeist är som att återuppleva 90-talet igen. Det är så -95 alternative rock att det nästan blir parodiskt. Lugn vers, skrikig refräng och Corgans nasala stämma ovanpå det. Men däri ligger också problemet. Vad som lät alternativt och annorlunda -95, låter som precis all annan radiorock från staterna -07. Till och med lite mesigare. Man tycker att Corgan borde kunna brösta sig ordentligt och spela med "Gammal är äldst "-kortet. Men nej. Han får se sig slagen av band som Panic! at the Disco och My Chemical Romance. Det senare har även en sångare som ser ut som Corgan, fast med tillgång till Regain. Hur känns det, Billy?
Zeitgeist har till dags dato släppts i sju olika versioner, skräddarsydda med bonusspår så att fansen ska tvingas att köpa alla. Det är inte så att Corgan släppt en definitiv version med alla bonusspår inkluderade. Bolaget släppte en "tråkig"-version, en exklusiv iTunes-upplaga, en för Best Buy och en för Target. Ja och så en deluxe version, samt en Best Buy reissue med fler bonusspår. Hybris var ordet.
Årets Mest Befogade Comeback (På Konstiga Premisser):
Down - Down III: Over the Under
Phil Anselmo har förlikats med faktumet att Down var det enda av hans sidoprojekt med något som helst mervärde. Något som gett oss den tredje Down-skivan på tolv år. And there was much rejoice. Väntan värd, var den. Slö och aggressiv stoner som bara Down kan göra den.
Vad som däremot känns smått förbryllande är att en av huvudanledningarna till att Phillan fick tillbaka Down-inspiration är det svenska bandet Witchcraft. Vilka är Witchcraft, detta band som vunnit en av de stora metalbrölarnas gunst, undrar ni? Jo precis, vilka är Witchcraft? Witchcraft är från Örebro och dom spelar grisig 70-tals sludge metal av modell "vänta nu har inte Black Sabbath typ 30 riff som låter så där?". Fel sorts retrorock.
Årets Så Jävla Hårt Att Det Gör Ont:
Dillinger Escape Plan - Ire Works
0.43 in på "Fix Your Face". Där, gott folk, har ni Dillinger Escape Plans programförklaring skriven på näsan.
Årets Kort Och Koncist:
Beirut - Lon Gisland EP
Man kan inte få annat är prestationsångest när man hör Beirut. Bandet drivande kraft är Zach Condon, en jänkargrabb som var 21 år när han spelade in sin första skiva. 21 år och han komponerar musik lika vacker och rörande som den är något av ett columbiägg. Neo-balkan, varför kom inte jag på det först?
Lon Gisland är inte Beiruts enda skiva i år. Den som inte kan få nog av Condon har förstås koll på bandets andra fullängdare The Flying Cup Club som släpptes i höstas. Ändå är Lon Ginsland den bättre trots sin korta repertoar av fem låtar, och en speltid som klockar in på strax över 16 minuter. Mycket tack vare att den är något av en andlig fortsättning på 2006:s Gulag Orkestar medelhavsfolk samtidigt som den subtilt leder in oss på The Flying Cup Clubs franska cafémusik.
Egentligen sammanfattas Beiruts, och således Condons, musikaliska geni redan på öppningsspåret "Elephant Gun". Mandolinen. Dragspelet. Blåset. Stråkarna. Marschtrummorna. Och så den silkeslena sången. Mer Folk åt... eh, folket?
Årets Mike Patton:
Tomahawk - Anonymous
Patton ska inte tas för givet. Hans schizofreni och rastlöshet genererar ständigt nya projekt och udda konstellationer. "Pop" med Peeping Tom, AdHdmetal med Fantômas eller hångelmuzak med Lovage. Tomahawk har dock varit hans mest förutsägbara projekt sedan Faith No More gick i graven. Mörk psykosmetal om harmynta dvärgar och beats som kan vinna hPatton en Grammis. Så man trodde att man visste lite vad Anonymous skulle handla om. Mer av samma vara, hur klockren den än är.
Vad det egentligen rör sig om är nutida tolkningar av gamla indiansåger och krigsdanser. Det hade nog ingen väntat sig. Med sin spöklika atmosfär och Pattons mässande sång, för Anonymous tankarna till ett slagfält där döda indianer reser på sig och sakta börjar hasa sig mot närmsta stad för att kalasa på cowboyhjärnor. En fantastisk mardröm man gärna återupplever.
Årets Tyskar:
Digitalism - Idealism
Att det är en tysk nördduo som gjort sig skyldig till årets mest dansanta skiva är inte förvånande alls.
Årets Spret:
M.I.A - Kala
Kala spretar verkligen åt alla håll. Från den lätt hasande öppningen med "Bamboo Banga", över stråkarna i "Jimmy" och maniska "XR2" till den lysande samplingen av en kassamaskin och pistolskott i "Paper Planes". Samtidigt är det få skivor i år som paradoxalt nog känns lika sammanhållna och självklara. En sån däringa floor filler tror jag att det kallas.
Årets Artsy Fartsy:
Battles - Mirrored
Battles är förståsigpåmusik anno 2007. Mirrored är förvisso inte bandets första släpp, men däremot den första fullängdaren. Brusiga syntar, basgångar som påminner om valsång, repetitiva gitarrslingor och pumpiga trummor. Och låt oss inte glömma den ljuspitchade sången som hälften av tiden låter som Piff och Puff på Idolaudition. John Stainer tyckte väl att Tomahawk blivit sellouts och mainstream. Makalöst.
Årets Era:
Queens of the Stone Age - Era Vulgaris
Så klart. Så självklart. Om Kala är en av årets mest samanhållna skivor, så är Era Vulgaris den mest samanhållna skivan. Och vilka låtar sen. "Sick, sick, sick", "3:s and 7:s", "I'm Designer" och "Run Pig, Run". Även "Battery Acid" och inledande "Turnin' on the Screw" som på egen hand inte lever upp till topparna, lyfter helhetsintrycket. Pricken över i:et sätts av "The Fun Machine Took a Shit and Died" tillika en perfekt avslutning som QOTSA:s bästa låt sedan "I Think I Lost My Headache". Så mycket Kyuss har ingen låtit sedan Homme och Garcia bestämde sig för att gå skilda vägar.
Årets Tre Bästa Öppningslåtar:
!!! - Myth Takes
"Myth Takes", "All my heroes are weirdos" och "Must be The Moon" är en otroligt stark öppningstrojka. Synd bara att resten av skivan är så trååååååååååkig.
Årets Jag Kan Visst Bara Skriva Samma Låt Om Och Om Och Om Igen:
Foo Fighters - Echoes, Silence, Patience & Grace
Grållan måste sägas verka en hyvens kille. En gång i tiden spelade han trummor i Nirvana, ett obskyrt litet indieband ni kanske har hört talas om. Efter att Nirvanas sångare dekorerat sitt hem med (sin egen) hjärnsubstans har Grålle spelat lite trummor med Queens of The Stone Age och lite med Tenacious D. Han har spelat in en skiva med alla sina favorit metalsångare och han har namedroppingmyst med musikjournalister. Han har också spelat gitarr, sjungit och skrivit låtar åt demobandet Foo Fighters.
Till Foo Fighters försvar får man säga att det emellanåt ramlar ur en och annan bra låt. Slätstruken arenarock åsido kan man inte annat än gilla "Low", "My Hero" eller "Alone+Easy Target". Med tiden har det dock kommit fram att Grohl bara har skrivit en enda låt, fast den hette olika saker på varje skiva. Hört "The Pretender"? I rest my case.
Årets Konsigaste Skivtitel Med Tillhörande Konstiga Låttitlar:
Of Montreal - Hissing fauna, are you the destroyer?
...eller vad sägs om "Heimdalsgate Like A Promethean Curse", "A Sentence Of Sorts In Kongsvinger" (som för övrigt handlar norska black metal band), "The Past Is A Grotesque Animal", "We Were Born The Mutants Again With Leafling" och "The Past Is A Grotesque Animal"?
Årets Varför Är Inte Dom Större?:
Cold War Kids - Robbers and Cowards
Vi musikfaschister gillar att diktera vad det "nya svarta" är. Särskilt om vi upptäcker det "nya svarta" innan många andra och kan påstå att vi lyssnat på det "nya svarta" sedan de startade (trots att vi bara hört ett fåtal låtar). Ibland undrar man dock hur det kommer sig att ett band inte fått större uppmärksamhet. Varför har till exempel inte Cold War Kids blivit korade till "rockens nya ansikte", med låtar som "We used to Vacation" och "Hang me up to Dry"?
Årets Skivbolag Kan Fan Dra:
Radiohead - In Rainbows
Det mest chockerande med In Rainbows är egentligen inte det okonventionella distributionssättet, utan att skivan låter... Radiohead. Thom Yorke fick utlopp för sin laptoppfetish på sitt soloalbum The Eraser och med In Rainbows låter bandet som, tja, Radiohead igen helt enkelt.
Årets Pro Tools Kan Fan Dra:
The Wihte Stripes - Icky Thump
Ska man tro allt som skrivs vägrar Jack White konsekvent att använda sig av moderniteter som datorer och redigeringsmjukvara när han spelar in musik. Sedan kan man förstås föreställa sig ljudtekniker som smyger in i studion om natten för att "pilla" i dagens tagningar när Jack sover sött i sin säng. Det är också fullt möjligt att den garageklingande ljudbilden är ett resultat av många timmars trixande med dyra effekter och insticksprogram.
Anyhow låter få band lika mycket klassisk rock som The White Stripes. Med låtar som "Conquest" och "Icky Thump" får de gärna att fortsätta göra det. Whites nitiska förespråkande av oldschool-modellen må låta naivt. Men när man hör The Rolling Stones försöka hänga med i tiden med fräsiga produktioner och inhyrda stjärnproducenter, förstår man hans poäng. Öl smakar bäst när det är öl. Inte alkoläsk med smak av rabarber och babyspott.
Årets Mysmetal:
Wolves in the Throne Room - Two Hunters
Bäcksvart doom ackompanjerad av hesa blackmetalväs och en atmosfär som för associationerna till hösten och döden, är väl kanske ingens definition av "mys" (om man inte är norsk black metal musiker förstås).
Samtidigt är vänsterpolitik, antikomersialism, respekt för moder natur och hippiekollektiv kanske inget som ofta kopplas ihop med "bäcksvart doom ackompanjerad av hesa blackmetalväs och en atmosfär som för associationerna till hösten och döden", det heller.
Årets Alfahanar Som Ryter:
High on Fire - Death is this Communion
Ibland är tatuerade män som hostar ur sig trippiga stonermetaltexter det coolaste som finns...
Årets Alfahanar Som Gnäller:
O'Death - Head Home
...och ibland är det gnälliga och försynta flanellherrar, som sjunger om den fagra granndottern.
Årets Vi Önskar Att Det Var 86 Igen:
The Mary Onettes - The Mary Onettes
Band som har en högre övertygelse om att "det var bättre förr" och att "det lät bättre så" finns inom alla genres. Visst tänker man ofta att det är bajsnödigt effektsökeri av värsta sorten, och att man gärna vill strypa dem för att de istället inte ägnar tiden åt något vettigt som att försöka skapa något nytt.
The Mary Onettes kommer dock undan med sin kärlek till 80-tals pop, mycket tack vare nollnoll-talets risiga popmusik. Och de hymlar inte med den heller. Det låter A Flock of Seagulls och Spandau Ballet och Alphaville. Maffiga syntmattor och reverb som inte är från denna jord.
Årets Mest Befogade Hype:
Arcade Fire - Neon Bible
Well duh.
Årets Minst Befogade Hype:
The Hives - The Black and White Album
Det vore orättvist att kalla The Black and White Album för en hemsk skiva. På det stora hela är den strömlinjeformad a la The Hives men innehåller några habila rockdängor. Men hela upphaussandet av skivan gjorde att den föll ganska platt. "Oj oj, storheter som Pharell Williams och Timbaland har fattat tycke för The Hives... och The Hives är ju från lilla Sverige", var kontentan av PR-maskineriet.
När skivan dock släpptes var kanske också detta dess största besvikelse. I all eufori om vem som hade medverkat på vad, vem som i en intervju sagt vad om The Hives, och vem som hade dragit en thai på samma toa som Pelle, glömde man bort det viktigaste. Vad spelar det egentligen för jävla roll och merparten av låtarna är rätt så tråkiga?
Årets Jag Vet Inte Vad Det Kallas, Men Bra Är Det:
Liars - Liars
- Hur låter Liars?
- Hmm... svårt att säga. Första skivan var väl åt dansant punk hållet, och avslutades med 30 minuters malande av ett och samma riff.
- Alright. Typ som The Rapture?
- Njaäää.... andra skivan var en skränig noiseskiva om häxprocesser.
- Jaha... kanske mer som Godspeed! You Black Emperor på crack?
- Jo, fast ändå inte. Tredje skivan var en mässand skiva baserad nästan uteslutande på trummor.
- Jaha men...
- Och den nya är väl en blandning av de första med inslag av den tredje.
- Right...
Årets Myshångel:
The Shins - Wincing the Night Away
Och en flaska rött på det. Kvällen är räddad.
Årets Vi Var Bättre När Vi Knarkade:
Turbonegro - Retox
Okej. Så låttitlar som "We're gonna drop the Atom Bomb" och "Strok the Shaft", vittnar om att Turbonegro fortfarande är oöverträffade inom genren infantildödspunk. Men energin och de bra låtarna är som borta. Ju snyggare produktionerna blivit och ju mer bandet flörtat med arnenarockpubliken, desto sämre har det blivit.
Återföreningsgigget på Hultsfred 2002 skattar jag fortfarande som en av mina bästa konsertupplevelser. Roskildes stora scen en söndagseftermiddag 2005 är hör dock till de sämre. Och med Retox börjar jag tro att hoppet är ute.
Årets Var Du Inte På Spelningen Så Kan Du Dra:
Daft Punk - Alive 2007
För oss som inte sett Daft Punk live är Alive 2007 en ond skiva. En väldigt ond skiva.
Årets PR-Floskler:
Nifelheim - Envoy of Lucifer
Att lyssna på Nifelheims fjärde skiva påminner, enligt Tyrant och Hellbutcher själva, känslan av att "tumla runt i en tsunami av urin utan att kunna klamra sig fast vid något annat än en styckad nunnas kropp och slungas upp på en strand täckt med avföring där det spelas Iron Maiden i baren och spriten är gratis".
Frågor på det?
Årets Sågning:
Kent - Tillbaka till Samtiden
Saxat från Nöjesguiden:
"Varför känns Kents skivor ständigt som ett samarbete mellan en vilsen gymnasieelev och en berusad skivbolagsdirektör? Tillbaka till samtiden osar av intellektuell osäkerhet och fantasilösa metaforer som lyfts fram av ett enormt pr- och journalistmaskineri./.../Ja, Kent-fansen är udda. Mer udda än dart-groupies och lika hängivna som klamydia./.../Men dagen då Kent, eller ?ett Sisters of Mercy för barn? som min farmor kallar dem, fyller sina elektroniska syntrockslingor och mörka eurodisco med substans ska jag stilla applådera. Till dess är Tillbaka till samtiden tröttsamt igenkännande och mycket lätt förlorad ur minnet."
Belfrage är en kul prick.
Årets Discopunk:
Klaxons - Myths of the near future
Om dina vader inte börjar skaka okontrollerat och du inte börjar spela luftpiano till "Gravity's Rainbow" är du inte mänsklig.
Årets Jasså Släppte Dom En Skiva:
The Chemical Brothers - We Are the Night
Årets Jag Kan Göra Musik, Men Inte Fan Kan Jag Skriva Texter:
Nine Inch Nails - Year Zero
Trent Reznor kan som ingen annan få något skitigt och trasigt att låta fasansfullt snyggt och polerat. "Survivalism" är exempel nog men Year Zero är till bredden fylld med välpolerad smuts. "Capital G", "God Given" och "The Warning" för att nämna några. Trent kan skriva musik och sjunger rätt så bra men är fortfarande en kratta på att skriva texter. Något som är smärtsamt uppenbart när det inte längre handlar om honom själv.
eller varför inte:
Tydligen ska skivan vara ett konceptalbum om ett framtida totalitärt USA, samtidigt som det kan tolkas som en känga mot Bushadministrationen. Då vet vi vet.
...och som en liten bonus, en lista över bandnamn som ingen använde sig av i år heller:
Sak MI
Skru U
Fak Us
Film Theory
Good Books
Kosta Boda
Moff Tarkin
Young Lama
Good Vibrations
Federico Fellini
Crucify Me
Slay Me
Kill Me
Crucify Us
Slay Us
Kill Us
...and now for something completly different!
Slots Odin
Odin Slots
Odin Sluts
Oh, my captain
We are from Tenerife (but we now a guy in Barcelona)
Max Tax
Grov Snus
Rough Size
Size Matters
Mix Masters from the Crimson Shores
That time of the month
Ted Gärdestad doesn't live here anymore
Dead Cousin Ted
Extra Small
Extra Large
Precis lagom
[Något annat]
The (Regional) Sound Confederacy
Accept the apocalypse
Smile! Your on Candid Camera.
Pekis i skitan
On all fours
Gazolines
Twinky
118 118
LOL LOL
OLO OLO
Custers Beard
Dancing Dennis
Flaming Skulls
Grand Theft Anus
Trond Sefastssons
Too young too komma in på krogen, to old to skaffa moppemusche
We Will Destroy
Sleep Work Eat Repeat
Megusha
What's that smell?
We KNOW where the canaries and the crows went
Small Clouds
We're worried, Not happy.
Stomp your feet say WoW!
Mamuton
Megaton
A. Hitler
Adolf H.
Josef S.
J. Stalin
Monster Under the Bed
Vedder can suck my balls
Holy Shit
I kissed a snake
Säpo
Legend of Zelda
And now, we die
And now, we burn
And now, we sleep
And now, we fuck
Peggy Sue
Betty B
Now, Silence!
Now, Paris!
Dot Slash Dot
Dot Dot Slash Slash
Fans of Us
Places we went to
Kings of The Bronze Time
Haunted Dancehall
The Sabres of Paradise
Eco, eco
Berlin Hostel
We're Lovley (but we've got problems)
Singing and Dancing
Something Special
We could Use a Name (but have lousy fantasy)
...och ett av banden finns på riktigt. Gissa vilket?
Årets Religösa Symbol:
Justice - Cross
Deeeeeeeeew... de-de-de-deeeew-deeeew-deeeew... deeeew-deeeew.... deeeew-deeeew... du-du-du-deeeeewwww.... dew-digga-dew-digga-dew-digga-dew-digga-deeeeeeeeew....
Årets Minst Befogade Comeback:
The Smashing Pumpkins - Zeitgeist
1995 stod Billy Corgan och Smashing Pumpkins på toppen av sina karriärer. Mellon Collie and The Infinite Sadness befäste gruppens de facto roll som den alternativa rockens fanbärare. Det var annorlunda, det var lite konstigt och Corgans röst var (är) lite jobbig. Det var alternativt. Det var framtiden.
Att lyssna på Zeitgeist är som att återuppleva 90-talet igen. Det är så -95 alternative rock att det nästan blir parodiskt. Lugn vers, skrikig refräng och Corgans nasala stämma ovanpå det. Men däri ligger också problemet. Vad som lät alternativt och annorlunda -95, låter som precis all annan radiorock från staterna -07. Till och med lite mesigare. Man tycker att Corgan borde kunna brösta sig ordentligt och spela med "Gammal är äldst "-kortet. Men nej. Han får se sig slagen av band som Panic! at the Disco och My Chemical Romance. Det senare har även en sångare som ser ut som Corgan, fast med tillgång till Regain. Hur känns det, Billy?
Zeitgeist har till dags dato släppts i sju olika versioner, skräddarsydda med bonusspår så att fansen ska tvingas att köpa alla. Det är inte så att Corgan släppt en definitiv version med alla bonusspår inkluderade. Bolaget släppte en "tråkig"-version, en exklusiv iTunes-upplaga, en för Best Buy och en för Target. Ja och så en deluxe version, samt en Best Buy reissue med fler bonusspår. Hybris var ordet.
Årets Mest Befogade Comeback (På Konstiga Premisser):
Down - Down III: Over the Under
Phil Anselmo har förlikats med faktumet att Down var det enda av hans sidoprojekt med något som helst mervärde. Något som gett oss den tredje Down-skivan på tolv år. And there was much rejoice. Väntan värd, var den. Slö och aggressiv stoner som bara Down kan göra den.
Vad som däremot känns smått förbryllande är att en av huvudanledningarna till att Phillan fick tillbaka Down-inspiration är det svenska bandet Witchcraft. Vilka är Witchcraft, detta band som vunnit en av de stora metalbrölarnas gunst, undrar ni? Jo precis, vilka är Witchcraft? Witchcraft är från Örebro och dom spelar grisig 70-tals sludge metal av modell "vänta nu har inte Black Sabbath typ 30 riff som låter så där?". Fel sorts retrorock.
Årets Så Jävla Hårt Att Det Gör Ont:
Dillinger Escape Plan - Ire Works
0.43 in på "Fix Your Face". Där, gott folk, har ni Dillinger Escape Plans programförklaring skriven på näsan.
Årets Kort Och Koncist:
Beirut - Lon Gisland EP
Man kan inte få annat är prestationsångest när man hör Beirut. Bandet drivande kraft är Zach Condon, en jänkargrabb som var 21 år när han spelade in sin första skiva. 21 år och han komponerar musik lika vacker och rörande som den är något av ett columbiägg. Neo-balkan, varför kom inte jag på det först?
Lon Gisland är inte Beiruts enda skiva i år. Den som inte kan få nog av Condon har förstås koll på bandets andra fullängdare The Flying Cup Club som släpptes i höstas. Ändå är Lon Ginsland den bättre trots sin korta repertoar av fem låtar, och en speltid som klockar in på strax över 16 minuter. Mycket tack vare att den är något av en andlig fortsättning på 2006:s Gulag Orkestar medelhavsfolk samtidigt som den subtilt leder in oss på The Flying Cup Clubs franska cafémusik.
Egentligen sammanfattas Beiruts, och således Condons, musikaliska geni redan på öppningsspåret "Elephant Gun". Mandolinen. Dragspelet. Blåset. Stråkarna. Marschtrummorna. Och så den silkeslena sången. Mer Folk åt... eh, folket?
Årets Mike Patton:
Tomahawk - Anonymous
Patton ska inte tas för givet. Hans schizofreni och rastlöshet genererar ständigt nya projekt och udda konstellationer. "Pop" med Peeping Tom, AdHdmetal med Fantômas eller hångelmuzak med Lovage. Tomahawk har dock varit hans mest förutsägbara projekt sedan Faith No More gick i graven. Mörk psykosmetal om harmynta dvärgar och beats som kan vinna hPatton en Grammis. Så man trodde att man visste lite vad Anonymous skulle handla om. Mer av samma vara, hur klockren den än är.
Vad det egentligen rör sig om är nutida tolkningar av gamla indiansåger och krigsdanser. Det hade nog ingen väntat sig. Med sin spöklika atmosfär och Pattons mässande sång, för Anonymous tankarna till ett slagfält där döda indianer reser på sig och sakta börjar hasa sig mot närmsta stad för att kalasa på cowboyhjärnor. En fantastisk mardröm man gärna återupplever.
Årets Tyskar:
Digitalism - Idealism
Att det är en tysk nördduo som gjort sig skyldig till årets mest dansanta skiva är inte förvånande alls.
Årets Spret:
M.I.A - Kala
Kala spretar verkligen åt alla håll. Från den lätt hasande öppningen med "Bamboo Banga", över stråkarna i "Jimmy" och maniska "XR2" till den lysande samplingen av en kassamaskin och pistolskott i "Paper Planes". Samtidigt är det få skivor i år som paradoxalt nog känns lika sammanhållna och självklara. En sån däringa floor filler tror jag att det kallas.
Årets Artsy Fartsy:
Battles - Mirrored
Battles är förståsigpåmusik anno 2007. Mirrored är förvisso inte bandets första släpp, men däremot den första fullängdaren. Brusiga syntar, basgångar som påminner om valsång, repetitiva gitarrslingor och pumpiga trummor. Och låt oss inte glömma den ljuspitchade sången som hälften av tiden låter som Piff och Puff på Idolaudition. John Stainer tyckte väl att Tomahawk blivit sellouts och mainstream. Makalöst.
Årets Era:
Queens of the Stone Age - Era Vulgaris
Så klart. Så självklart. Om Kala är en av årets mest samanhållna skivor, så är Era Vulgaris den mest samanhållna skivan. Och vilka låtar sen. "Sick, sick, sick", "3:s and 7:s", "I'm Designer" och "Run Pig, Run". Även "Battery Acid" och inledande "Turnin' on the Screw" som på egen hand inte lever upp till topparna, lyfter helhetsintrycket. Pricken över i:et sätts av "The Fun Machine Took a Shit and Died" tillika en perfekt avslutning som QOTSA:s bästa låt sedan "I Think I Lost My Headache". Så mycket Kyuss har ingen låtit sedan Homme och Garcia bestämde sig för att gå skilda vägar.
Årets Tre Bästa Öppningslåtar:
!!! - Myth Takes
"Myth Takes", "All my heroes are weirdos" och "Must be The Moon" är en otroligt stark öppningstrojka. Synd bara att resten av skivan är så trååååååååååkig.
Årets Jag Kan Visst Bara Skriva Samma Låt Om Och Om Och Om Igen:
Foo Fighters - Echoes, Silence, Patience & Grace
Grållan måste sägas verka en hyvens kille. En gång i tiden spelade han trummor i Nirvana, ett obskyrt litet indieband ni kanske har hört talas om. Efter att Nirvanas sångare dekorerat sitt hem med (sin egen) hjärnsubstans har Grålle spelat lite trummor med Queens of The Stone Age och lite med Tenacious D. Han har spelat in en skiva med alla sina favorit metalsångare och han har namedroppingmyst med musikjournalister. Han har också spelat gitarr, sjungit och skrivit låtar åt demobandet Foo Fighters.
Till Foo Fighters försvar får man säga att det emellanåt ramlar ur en och annan bra låt. Slätstruken arenarock åsido kan man inte annat än gilla "Low", "My Hero" eller "Alone+Easy Target". Med tiden har det dock kommit fram att Grohl bara har skrivit en enda låt, fast den hette olika saker på varje skiva. Hört "The Pretender"? I rest my case.
Årets Konsigaste Skivtitel Med Tillhörande Konstiga Låttitlar:
Of Montreal - Hissing fauna, are you the destroyer?
...eller vad sägs om "Heimdalsgate Like A Promethean Curse", "A Sentence Of Sorts In Kongsvinger" (som för övrigt handlar norska black metal band), "The Past Is A Grotesque Animal", "We Were Born The Mutants Again With Leafling" och "The Past Is A Grotesque Animal"?
Årets Varför Är Inte Dom Större?:
Cold War Kids - Robbers and Cowards
Vi musikfaschister gillar att diktera vad det "nya svarta" är. Särskilt om vi upptäcker det "nya svarta" innan många andra och kan påstå att vi lyssnat på det "nya svarta" sedan de startade (trots att vi bara hört ett fåtal låtar). Ibland undrar man dock hur det kommer sig att ett band inte fått större uppmärksamhet. Varför har till exempel inte Cold War Kids blivit korade till "rockens nya ansikte", med låtar som "We used to Vacation" och "Hang me up to Dry"?
Årets Skivbolag Kan Fan Dra:
Radiohead - In Rainbows
Det mest chockerande med In Rainbows är egentligen inte det okonventionella distributionssättet, utan att skivan låter... Radiohead. Thom Yorke fick utlopp för sin laptoppfetish på sitt soloalbum The Eraser och med In Rainbows låter bandet som, tja, Radiohead igen helt enkelt.
Årets Pro Tools Kan Fan Dra:
The Wihte Stripes - Icky Thump
Ska man tro allt som skrivs vägrar Jack White konsekvent att använda sig av moderniteter som datorer och redigeringsmjukvara när han spelar in musik. Sedan kan man förstås föreställa sig ljudtekniker som smyger in i studion om natten för att "pilla" i dagens tagningar när Jack sover sött i sin säng. Det är också fullt möjligt att den garageklingande ljudbilden är ett resultat av många timmars trixande med dyra effekter och insticksprogram.
Anyhow låter få band lika mycket klassisk rock som The White Stripes. Med låtar som "Conquest" och "Icky Thump" får de gärna att fortsätta göra det. Whites nitiska förespråkande av oldschool-modellen må låta naivt. Men när man hör The Rolling Stones försöka hänga med i tiden med fräsiga produktioner och inhyrda stjärnproducenter, förstår man hans poäng. Öl smakar bäst när det är öl. Inte alkoläsk med smak av rabarber och babyspott.
Årets Mysmetal:
Wolves in the Throne Room - Two Hunters
Bäcksvart doom ackompanjerad av hesa blackmetalväs och en atmosfär som för associationerna till hösten och döden, är väl kanske ingens definition av "mys" (om man inte är norsk black metal musiker förstås).
Samtidigt är vänsterpolitik, antikomersialism, respekt för moder natur och hippiekollektiv kanske inget som ofta kopplas ihop med "bäcksvart doom ackompanjerad av hesa blackmetalväs och en atmosfär som för associationerna till hösten och döden", det heller.
Årets Alfahanar Som Ryter:
High on Fire - Death is this Communion
Ibland är tatuerade män som hostar ur sig trippiga stonermetaltexter det coolaste som finns...
Årets Alfahanar Som Gnäller:
O'Death - Head Home
...och ibland är det gnälliga och försynta flanellherrar, som sjunger om den fagra granndottern.
Årets Vi Önskar Att Det Var 86 Igen:
The Mary Onettes - The Mary Onettes
Band som har en högre övertygelse om att "det var bättre förr" och att "det lät bättre så" finns inom alla genres. Visst tänker man ofta att det är bajsnödigt effektsökeri av värsta sorten, och att man gärna vill strypa dem för att de istället inte ägnar tiden åt något vettigt som att försöka skapa något nytt.
The Mary Onettes kommer dock undan med sin kärlek till 80-tals pop, mycket tack vare nollnoll-talets risiga popmusik. Och de hymlar inte med den heller. Det låter A Flock of Seagulls och Spandau Ballet och Alphaville. Maffiga syntmattor och reverb som inte är från denna jord.
Årets Mest Befogade Hype:
Arcade Fire - Neon Bible
Well duh.
Årets Minst Befogade Hype:
The Hives - The Black and White Album
Det vore orättvist att kalla The Black and White Album för en hemsk skiva. På det stora hela är den strömlinjeformad a la The Hives men innehåller några habila rockdängor. Men hela upphaussandet av skivan gjorde att den föll ganska platt. "Oj oj, storheter som Pharell Williams och Timbaland har fattat tycke för The Hives... och The Hives är ju från lilla Sverige", var kontentan av PR-maskineriet.
När skivan dock släpptes var kanske också detta dess största besvikelse. I all eufori om vem som hade medverkat på vad, vem som i en intervju sagt vad om The Hives, och vem som hade dragit en thai på samma toa som Pelle, glömde man bort det viktigaste. Vad spelar det egentligen för jävla roll och merparten av låtarna är rätt så tråkiga?
Årets Jag Vet Inte Vad Det Kallas, Men Bra Är Det:
Liars - Liars
- Hur låter Liars?
- Hmm... svårt att säga. Första skivan var väl åt dansant punk hållet, och avslutades med 30 minuters malande av ett och samma riff.
- Alright. Typ som The Rapture?
- Njaäää.... andra skivan var en skränig noiseskiva om häxprocesser.
- Jaha... kanske mer som Godspeed! You Black Emperor på crack?
- Jo, fast ändå inte. Tredje skivan var en mässand skiva baserad nästan uteslutande på trummor.
- Jaha men...
- Och den nya är väl en blandning av de första med inslag av den tredje.
- Right...
Årets Myshångel:
The Shins - Wincing the Night Away
Och en flaska rött på det. Kvällen är räddad.
Årets Vi Var Bättre När Vi Knarkade:
Turbonegro - Retox
Okej. Så låttitlar som "We're gonna drop the Atom Bomb" och "Strok the Shaft", vittnar om att Turbonegro fortfarande är oöverträffade inom genren infantildödspunk. Men energin och de bra låtarna är som borta. Ju snyggare produktionerna blivit och ju mer bandet flörtat med arnenarockpubliken, desto sämre har det blivit.
Återföreningsgigget på Hultsfred 2002 skattar jag fortfarande som en av mina bästa konsertupplevelser. Roskildes stora scen en söndagseftermiddag 2005 är hör dock till de sämre. Och med Retox börjar jag tro att hoppet är ute.
Årets Var Du Inte På Spelningen Så Kan Du Dra:
Daft Punk - Alive 2007
För oss som inte sett Daft Punk live är Alive 2007 en ond skiva. En väldigt ond skiva.
Årets PR-Floskler:
Nifelheim - Envoy of Lucifer
Att lyssna på Nifelheims fjärde skiva påminner, enligt Tyrant och Hellbutcher själva, känslan av att "tumla runt i en tsunami av urin utan att kunna klamra sig fast vid något annat än en styckad nunnas kropp och slungas upp på en strand täckt med avföring där det spelas Iron Maiden i baren och spriten är gratis".
Frågor på det?
Årets Sågning:
Kent - Tillbaka till Samtiden
Saxat från Nöjesguiden:
"Varför känns Kents skivor ständigt som ett samarbete mellan en vilsen gymnasieelev och en berusad skivbolagsdirektör? Tillbaka till samtiden osar av intellektuell osäkerhet och fantasilösa metaforer som lyfts fram av ett enormt pr- och journalistmaskineri./.../Ja, Kent-fansen är udda. Mer udda än dart-groupies och lika hängivna som klamydia./.../Men dagen då Kent, eller ?ett Sisters of Mercy för barn? som min farmor kallar dem, fyller sina elektroniska syntrockslingor och mörka eurodisco med substans ska jag stilla applådera. Till dess är Tillbaka till samtiden tröttsamt igenkännande och mycket lätt förlorad ur minnet."
Belfrage är en kul prick.
Årets Discopunk:
Klaxons - Myths of the near future
Om dina vader inte börjar skaka okontrollerat och du inte börjar spela luftpiano till "Gravity's Rainbow" är du inte mänsklig.
Årets Jasså Släppte Dom En Skiva:
The Chemical Brothers - We Are the Night
Jo, det är helt sant. The Chemical Brothers släppte faktiskt en ny skiva i år. Vad som var en angelägenhet -98, försvann in i mängden -07. Trots tramsiga "The Salmon Dance" och porrsvängiga "A Modern Midnight Conversation". Anledningen är antagligen att skivan är så horribelt trist. Big Beat is dead.
Årets Jag Kan Göra Musik, Men Inte Fan Kan Jag Skriva Texter:
Nine Inch Nails - Year Zero
Trent Reznor kan som ingen annan få något skitigt och trasigt att låta fasansfullt snyggt och polerat. "Survivalism" är exempel nog men Year Zero är till bredden fylld med välpolerad smuts. "Capital G", "God Given" och "The Warning" för att nämna några. Trent kan skriva musik och sjunger rätt så bra men är fortfarande en kratta på att skriva texter. Något som är smärtsamt uppenbart när det inte längre handlar om honom själv.
I pushed a button and elected him to office and uh -
He pushed the button and dropped the bomb
You pushed the button and could watch it on the television
Those motherfuckers didn't last too long huh-huh
I'm sick of hearing about the have's and the have not's
Have some personal accountability
The biggest problem with the way that we've been doing things is
The more we let you have the less that I'll be keeping for me
He pushed the button and dropped the bomb
You pushed the button and could watch it on the television
Those motherfuckers didn't last too long huh-huh
I'm sick of hearing about the have's and the have not's
Have some personal accountability
The biggest problem with the way that we've been doing things is
The more we let you have the less that I'll be keeping for me
eller varför inte:
I should have listened to her,
so hard to keep control.
We kept on eating but our
bloated bellies still not full.
She gave us all she had but
we went and took some more.
Can't seem to shut her legs our
mother nature is a whore.
so hard to keep control.
We kept on eating but our
bloated bellies still not full.
She gave us all she had but
we went and took some more.
Can't seem to shut her legs our
mother nature is a whore.
Tydligen ska skivan vara ett konceptalbum om ett framtida totalitärt USA, samtidigt som det kan tolkas som en känga mot Bushadministrationen. Då vet vi vet.
...och som en liten bonus, en lista över bandnamn som ingen använde sig av i år heller:
Sak MI
Skru U
Fak Us
Film Theory
Good Books
Kosta Boda
Moff Tarkin
Young Lama
Good Vibrations
Federico Fellini
Crucify Me
Slay Me
Kill Me
Crucify Us
Slay Us
Kill Us
...and now for something completly different!
Slots Odin
Odin Slots
Odin Sluts
Oh, my captain
We are from Tenerife (but we now a guy in Barcelona)
Max Tax
Grov Snus
Rough Size
Size Matters
Mix Masters from the Crimson Shores
That time of the month
Ted Gärdestad doesn't live here anymore
Dead Cousin Ted
Extra Small
Extra Large
Precis lagom
[Något annat]
The (Regional) Sound Confederacy
Accept the apocalypse
Smile! Your on Candid Camera.
Pekis i skitan
On all fours
Gazolines
Twinky
118 118
LOL LOL
OLO OLO
Custers Beard
Dancing Dennis
Flaming Skulls
Grand Theft Anus
Trond Sefastssons
Too young too komma in på krogen, to old to skaffa moppemusche
We Will Destroy
Sleep Work Eat Repeat
Megusha
What's that smell?
We KNOW where the canaries and the crows went
Small Clouds
We're worried, Not happy.
Stomp your feet say WoW!
Mamuton
Megaton
A. Hitler
Adolf H.
Josef S.
J. Stalin
Monster Under the Bed
Vedder can suck my balls
Holy Shit
I kissed a snake
Säpo
Legend of Zelda
And now, we die
And now, we burn
And now, we sleep
And now, we fuck
Peggy Sue
Betty B
Now, Silence!
Now, Paris!
Dot Slash Dot
Dot Dot Slash Slash
Fans of Us
Places we went to
Kings of The Bronze Time
Haunted Dancehall
The Sabres of Paradise
Eco, eco
Berlin Hostel
We're Lovley (but we've got problems)
Singing and Dancing
Something Special
We could Use a Name (but have lousy fantasy)
...och ett av banden finns på riktigt. Gissa vilket?
Kommentarer
Postat av: jenny o
det jag lärde mig av det här var att 2007 inte var året rockmusiken kom att bli ens i närheten av jämställd. du kunde väl kastat in lite tjejer för syns skull i alla fall?
Postat av: redlösa
"Pekis i skitan" finns det säkert något grindcoreband som heter...
Trackback