Den DÄR tiden på året igen
Så seg har uppdateringen varit att fjolårets best of lista fortfarande syns en bit längre ner på sidan. Nåja. Ska jag avlägga något nyårslöfte kan det vara att jag ska skriva mer (igen). När jag ändå lägger bloggandet på Loading i ett kassaskåp på hyllan och glömmer bort den fyrsiffriga koden kanske jag kan ägna mig åt att svamla vidare här. Mer aktivt då, alltså.
En upptäckt jag gjort är att jag är fantastiskt bra på att påbörja blogginlägg som jag inte avslutar. Bland mina utkast ligger till exempel en redogörelse för Turkish Star Wars som jag aldrig skrev klart. Och vad hände med firandet av min 2000:e IMDB film (Wallander: Hemligheten, för den som undrar. Jo jag vet. Rätt så pinigt). Så många idéer som bara rinner ut i sanden. Nåja. Det om det. Without further ado, Musikåret 2008.
Årets Hook Line And Sinker:
Midnight Juggernauts - Dystopia
[Siberia/Institubes]
Antingen så hatar man Midnight Juggernauts för bandets konsekventa ”lån” av ljud och musikatmosfär. Yellow Magic Orchestra, Vangelis, Jean Michel Jarre, Dario Argentons filmmusik och det svängigaste beatet Daft Punk inte gjort ännu. En bra mycket mer naturlig reaktion är att man älskar dem precis därför. Sedan ser man videon till "Into the Galaxy" med dess Argento inspirarade alplandskap och disiga bildkvalitet och så är man som hemma.
Årets It's Only Rock 'N Roll (But I Like It)
The Eagles of Death Metal - Heart On
[Downtown Recordings]
Det finns så många avarter och subgenrer till rock att det 2008 är nästan chockerande när ett band fortfarande syslar med vad vi enkelt kallar för Rock 'n Roll. Med varje ny EODM-skiva påminns man om att det fortfarande går att göra tämligen raka med svängiga låtar att dansa och parta till. Jesse Hughes ursäktar sig heller inte för något; han älskar att dra ut på turnée, simma bland groupies och leva som om varje dag var hans sista. Här ska ingen regnskog räddas eller någon amerikansk presidentkandidat lyftas upp. Heart On må sakna riktiga klassiker som "Solid Gold" eller "Midnight Creeper", men det är en mer helgjuten skiva med en mycket högre lägsta nivå än Death By Sexy och Peace, Love and Death Metal.
Årets Mixtejp:
Deadmau5 - Random Album Title
[Mau5trap]
Allt för många säger att dansmusik "går att dansa till, men inte att lyssna på hemma". Dom har förstås helt fel, men man kan ändå förstå varför de säger så. Dansmusik är trots allt bruksmusik i mångt och mycket. Den finns där när det ska dansas, men sen kan den dra. Och till råga på det; dansmusik på klubbar eller diskotek sitter oftast ihop i fogarna. Låtarna mixas ihop till ett flöde där det ibland är svårt att skilja när en låt är slut och den andra tar vid.
Poängen är att det är precis vad Deadmau5 gjort med Random Album Title. Så det finns inga som helst ursäkter att inte dra igång den hemma. Skivan (som även finns i en "omixad" version) låter i sina bästa stunder som ett överjordiskt bra livegig. Lite som att ha en dj i absolut världsklass spelandes i vardagsrummet. Såväl äldre som nyare låtar har fått plats men de individuella låtarna har överskuggats av helheten. Man förlåter nästan att han valde bort "ThisNoise" och "Ghost 'n Stuff". Kanske hade de förstört det flyt och rytm han ändå lyckas bibehålla rakt igenom.
Årets Cynism:
The Ting Tings - We Started Nothing
[Sony BMG]
Det sägs att Jules de Martino och Katie White startade The Ting Tings efter att deras tidigare musikaliska projekt runnit ut i sanden. Deras tidigare erfarenheter av musikindustrin var rätt sura och Ting Tings skulle bli en motreaktion mot allt de tyckte var fel med musik. Ironiskt då att We Started Nothing enbart känns som en samling lättsmälta poplåtar som ska slå mynt av kvinna/man-duo vågen med musik som vi hört så många olika varianter av tidigare. Av skivans tio spår glöms åtta snabbt bort, och av de två som är kvar överskuggas av remixerna som gjorts på dem. And Calvin Harris' Remix of Great DJ was way better than any of our own songs vore en bra undertitel och därtill relevant konsumentinformation.
Årets Hjärnsläpp:
Of Montreal - Skeletal Lamping
[Polyvinyl]
Vad hände här egentligen? Of Montreals Hissing Fauna, are you the destroyer? var en av 2007:s mest nyckfulla skivor. Genuin experimentlusta som tog sitt uttryck i tvära kast och lajbans låtidér. På uppföljaren har det tagit experimenterandet inte bara ett steg för långt, utan bortom alla rimliga gränser. Den typiska låtuppbyggnaden lyder; en halvbra/bra/dålig/fantastisk idé inleds, men innan man förstår vart den är påväg har bandet helt bytt spår (dvs 20-30 sekunder, max). Jag har ändå ganska mycket tålamod med konstiga band som gör konstiga saker. Men Skeletal Lamping får man bara huvudvärk och öronklåda av.
Årets Sämsta Idé:
Scooter vs. Status Quo - Jump the Rock (Whatever you want) (singel)
[Sheffield Tunes]
Status Quo behöver desperat en väg ut ur Viking Line-träsket. Upp ringer Scooters agenter och säger att den tyska technotrion är sugna på att sampla "Whatever you want". Någon släpper en ordentlig hjärnfis och helt plötsligt finns den där; Status Quos enda låt i Scooter-skrud. Det redan monotona verserna har fått sällskap av idiotiska rap(nåja)texter ("Riggidyriggidy rock"?) och slagborrsbas.
Vem behöver den här låten? Tonårsnazister på brytfest? Plakata mediasäljare på afterski? Ett monument över dålig smak, eller snarare ett hån mot den dåliga smaken, som man enbart kan hoppas ska sätta p för åtminstone en musikkarriär.
Årets Dunk-klak-drunk:
SebastiAn - Motor EP
[Ed Banger]
Ungefär 4:30 in i Aphex Twins "Bucephalus Bouncing Ball" förvandlas låten till en kakofoni av orytmiska beats och hysteriska ljud. SebastiAn, kanske Ed Bangers egna Aphex Twin, inleder Motor med en episkt djup och skorrande bas som höjs i tempo likt en rallybil som byter växlar. Han går sedan över till att hålla takten med vad som närmast påminner om industriborr som krossar glas. Lagom talande titelspår.
Motor fortsätter in i typiskt franskomprimerade samplingar i "Momy" och avslutas med solida "Army". Kort och koncist heter det visst.
Årets Försvunna Charm:
CSS - Donkey
[Sub Pop/Warner]
Jag hade det på känn, att CSS inte var "all that". Liveupplevelsen lämnade en del att önska, trost kuliga upptåg och spexiga trikåer. Och så kom beviset att det är ett band som de facto bara höll för en skiva. Boooring.
Årets Bästa Skiva Som Jag Inte Kan Komma På Något Att Skriva Om:
Foals - Antidotes
[Transgressive Records]
Inte sagt att Antidotes är årets bästa skiva allt som allt. Men Jag kommer verkligen inte på några vettigt formulerade menningar om dessa indiegrabbar. Kanske för att jag sparat denna skiva till sist.
Årets Still Going Strong:
Melvins - Nude With Boots
[Ipecac]
Always outnumbered, never outgunned: Inte bara titeln på The Prodigys katastrofala skiva från 2004 utan också Melvins outsaggda motto. Efter 25 år verkar Kurt Cobains favoritband fortfarande ute i musikvärldens ytterområden. Ny tyngd i skepnad av en extra trummis och ny basist gör att bandets två senaste skivor andas entusiasm som. Fortsätter det så här får de gärna hålla på i 25 år till.
Årets Duo:
High Powered Boys - Sounds of Cain (singel)
[Institubes]
...och så, ännu en anledning att parafrasera Jerrings klassiska felcitat (det där om japanerna, ni vet, fast om fransoser istället). Man önskar att Justice kometkarriär inte bara hade fått redan etablerade artister att ta ut svängarna och skita ned musiken. Det vore trevligt om allämnheten även upptäckte smalare arister från samma scen. Surkin och Bobmo, Institubes dreamteam, brukar inte bara dj:a tillsammans. När de slår sina musikaliska påsar ihop kallar de sig för High Powered Boys. Maskinellt och 90-tals doftande. Hoes get down! Vilket för oss in på...
Årets Underbarn:
Bobmo - 3000% Yes
[Institubes]
På tal om High Powered Boys går det inte att lyssna på Bobmo (alltså ena halvan av duon) utan att få prestationsångest. Gosse... "Get 'em Junior" och "Rock the", liksom... Inte ens 20 år gammal (nu kan jag inte franska krog och klubbregler, men det är tveksamt om han skulle komma in på de ställen han själv ska spela på i Sverige i alla fall) har han redan visat att han är både en producent och dj att räkna med. Själv får jag 25 år gammal nöja mig med att skriva några rader om honom.
Årets (Väldigt Tippade) Antiklimax:
Guns N' Roses - Chinese Democracy
[Geffen/Universal]
Man ska inte sparka på dem som redan ligger och för att vara helt rättvis är Chinese Democracy långt ifrån en hemsk skiva (men för att vara ännu rättvisare måste det påpekas att den, när den är som sämst, är riktigt usel). Myten och bakom kulisserna-historierna kring detta decennielånga projekt är dock så mycket roligare att återberätta, än någon av låtarna är att lyssna på.
Historierna om en inspelningsstudio med svängdörrar och en gitarrist som trivdes bäst när han fick spela in sina slingor i en inhägnad av hönsnät (där han konsumerade mängder av den grövsta tänkbara hårdporren och skräckfilmerna). Historierna om hur en hund bajsade i ovan nämnda bur till gitarristens förtjusning, men precis alla andras förtret. Och berättelsen om hur denna hundlort, eller snarare studiopersonalens initiativ att till slut avlägsna den, fick de redan ansträngda relationerna mellan band/personal och gitarristen att kollapsa.
Det finns inte mycket man kan säga om slutprodukten som inte redan sagts. De låtar som läckte ut, alternativt framfördes live, åren innan releasen var allt annat än fantastiska. Det var liksom ingen överraskning att Axl var tvungen att kompensera förlusten av färgstarka karaktärer som Duff, Slash och Izzy med andra knep. Knep som kommit och gått, och 2008 var gamla som gatan. Och faktumet att skivan reades ut bara veckor efter release skvallrar om svikande försäljning och ett allmänt missnöje. Vi kan väl konstatera ännu en gång att gör man en mytomspunnen skiva, som sedan haussas up in absurdum (komplett med MySpace nedräkning och exklusiv förhandslyssning), bör man vara säker på att den levererar.
Chinese Democracy lämnade en bitterljuv smak i mun och ett mantra som rullade i skallen likt nyhetstexter i CNN:s prompter; " Är det verkligen det här en hel rockgeneration väntat i 12 år på?".
Årets Heja Sverige:
I Are Droid - I Are Debut
Förvisso förtjänar både Style of Eye, Meshuggah och The Haunted en eloge för sina insatser för Sverige i världen i år. Ska vi dock nöja oss med ett svenskt band, som också skiljer sig lite från mängden OCH har släppt sin debut i år, går det inte att blunda för I Are Droid. Bitvis låter melodier och riff som något Josh Homme kunde ha skrivit, endera för Queens of the Stone Age endera för Kyuss. Och bitvis är atmosfären kyllig och episkt som bara Interpol kan göra den (okej, ibland lutar det episka över lite väl mycket åt Coldplay hållet).
Årets Music Inspired By Disney's The Lion King:
Vampire Weekend - Vampire Weekend
[XL Recordings]
Jag kan inte skaka av mig känslan att många av dem som höjt Vampire Weekends självbetitlade debut inte skulle ta i Paul Simons Graceland med tång. Och påpeka för gudsskull inte för dem att det faktiskt finns artister som kämpat för vad skivaffärerna kallar för World Music bra mycket längre.
Årets Skrän:
Times New Viking - Rip It Off
[Matador]
Som om någon ställt in en risig bandare i en replokal.
The Roots - Rising Down
[Def Jam/Universal]
Frågan är om The Roots kan misslyckas med en skiva, särskilt när de senaste åtta åren inte varit ljusa i hemstaden Philadelphia. På sin argaste skiva hittills avhandlas droger, rasism och polisbrutalitet med fantastiska låtar som "Get Busy", "Singin' Man" och vemodiga "Criminal". Följdfrågan alla ställer sig är givetvis hur en positiv valutgång påverkar nästa skiva. Ska man tro ?uestlove fick bandet stryka planerna på en ännu argare och mer politisk skiva, med arbetstiteln "Burn baby, burn"...
Årets Vad Är Grejen Egentligen?:
Crystal Castles - Crystal Castles
[Diffrent/Last Gang]
Kaxiga. Dryga. Självitoniska, fast ändå inte. Och en låtkatalog rotad i teve och dataspel. Crystal Castles har alla förutsättningar för att jag som 80-talist ska avguda dem. Varför är det så hemskt tråkiga i så fall?
Årets Dansskiva (Som Inte Är Dunka-Dunka):
Friendly Fires - Friendly Fires
[XL Recordings]
Kan också vara årets bästa användning av percussininstrument. Punk Funk (eller Funk Punk, vilket man nu trivs bäst med att säga) i bästa Rapture anda. "White Diamonds", "Paris" och "Love Sick" är ena riktiga gungvirus som sätter sig i höfterna.
Årets Hela Stadion Dansar:
The Presets - Apocalypso
[Modular]
Det är väl ingen underdrift att kalla The Presets för 00-talets Depeche Mode (förutom Depeche Mode själva då, som tuffar på i vanlig fart). Något mörkare, något skitigare, men med samma fingertopskänsla för fantastiska poprefränger. Potentialen för att fylla hela stadium med med dansande och hoppande publik. "My People", "A New Sky", "This Boy's In Love", "Kicking And Screaming" och "Togheter". Lägg därtill tidigare skivors "Cookie", "Are You The One" och "I Go Hard, I Go Home". Konstigt att de inte redan börjat ta över världen med en så stark setlist.
Årets Konstigaste Skiva Släppt På Ett Större Skivbolag:
Hot Chip - Made in the Dark
[EMI]
Underliga saker händer på Made in The Dark. Långsamma stämmningslåtar. Sockersöta poplåtar. Frasiga samplingar. Akustisk deppindie. Det spritter och spretar och verkligen andas prestigesläpp.
Årets Koncentrationssvårigheter:
Mr Oizo - Lambs Anger
[Ed Banger]
Mr. Oizos skivor är svåra att betrakta som skivor per se. Ed Bangers egen Aphex Twin rockar loss med loopar, synthar och ostiga saxofonljud. Roliga timmen med Garageband (och Uffie som gästsjunger) men verkar tröttna snabbt på sina egna experiment. Kort och koncist. Kul, en gång eller två. Mördande omöjligt i längden.
Årets Skivomslag:
Mogwai - The Hawk Is Howling
[Matador]
Kanske inte årets mest upplyftande skiva. Den totala kvoten durackord kan räknas på ena handens fingrar. The Hawk Is Howling återupplivar dock den fina traditionen med skivomslag man försvinner in i medan man lyssnar på musiken. Egentligen händer det väl inte så värst mycket på bilden. Örnen stirrar på dig, och du stirrar tillbaka. Ibland räcker det.
Årets Kåtbock:
Sebastién Tellier - Sexuality
[Record Maker]
Sebastien Tellier är väl mer en frisk fläkt i schlagersamanhang. I motsats till genuint bra, för på det stora hela är Sexuality en väldigt ojämn historia. "Divine" och "Kilometer" i all ära, men det finns spår på skivan som fort faller i glömska. Tacka vet jag hans insats på soundtracket till Steak, 2007. Hur som hur som... Det var fruktansvärt kul med en tunnhårig lodare insprängd bland alla glittriga schlagerdivor när Eurovision Song Contest förpestade Belgrad förra våren.
Årets Mest Osanolika Radiohits:
MGMT - Oracular Spectacular
[Sony BMG]
Visst vill väl skivbolagen kunna stoltsera med ett stall av creddigare artister, vid sidan av dem som fyller arenor - spelning in och spelning ut. Men hur säljer man två infödingshövdingar med skräckslagen blick? Man hoppas på stabilt låtmaterial och MGMT levererar med råge. Även om Justice remixen av "Electric Feel" överskuggar orginalet.
Vi Gör Så Här För Att Vi Kan:
Laibach - Kunst der fuge
[Mute Records]
Att tolka Bach med moderna instrument? Idéen låter inte galen alls. Det låter som ett hissmusiksprojekt. Men eftersom det är Laibach blir det allt annat än... På sin höjd en festlig skiva men de där spåren av total tystnad gör nog att den aldrig kan bli en förfestfavorit. Fler dystra pop-covers åt folket!
Årets Se Hur En Enad Kritikerkår Går Upp I Brygga:
Nordpolen - På Nordpolen
[Sincerely Yours]
Som om Nordpolens katastrofala intervju i TV 4:s Nyhetsmorgon inte var antihändelse nog, föranleddes hans besök av att de flesta musikpublikationer i Sverige hyllade hans skiva sönder och samman. Det fanns ingen hejd på SUPERLATIVEN. Och varför skulle det? Han ligger trots allt på The Tough Alliance bolag!
Konsumentinformation; ska du köpa en skiva som det skrivits/pratats om och inte orkar bilda dig en egen åsikt; skaffa för all del På Nordpolen.
Årets Sågning:
Little Marbles - Jag accepterar mitt kaos
[National/Bonnier]
"Ibland räcker det inte med att vara två sockersöta poptjejer som väljer kläder efter Walldorf-pedagogik. Eller som Grooves Nina Einarsson konstaterar: "...är en stockholmduo [sic: de är från Norrköping] bestående av två batikglada 16-åringar som spelar något som vissa (bland annat deras pressrelease) skulle beskriva som "urstarka solbeströdda popkarameller". Jag skulle dock hellre kalla det urstarka infantila montessorikarameller. Troligen med illegala substanser i./.../Ni kommer säkert bli sönderhånglade på Emmaboda och jag lovar att Montessoriförbundet kommer ringa er, men sorry, jag accepterar varken ert kaos eller era karameller. Det finns bättre sätt att bli hög på".
Word.
Årets Hybris:
Nine Inch Nails - Ghosts I-IV
[The Null Corporation]
Ghosts I-IV har en sak gemensamt med de försök som gjorts att få pandor till parning i fångeskap: de går båda episkt trögt framåt. Sen kan jag inte tala för två pandors rajtan-tajtan, men Ghosts I-IV, den nya måttstocken för uppblåsta rockstjärneegon på experimentstigen, är i alla fall fullkomligt olysningsbara.
Årets Återhämtning:
Nine Inch Nails - The Slip
[The Null Corporation]
...och vilken återhämtning sedan! När Ghosts bombade fanns oron att Trent Reznor flippat och med tanke på senare års textprestationer var inte förväntningarna på The Slip skyhöga. Tji får vi när han släpper den bästa NIN skivan sedan underskattade (och kanske lite väl bombastiska The Fragile). För första gången på länge tänker jag inte alls vad han sjunger om. Faktum är att jag inte kan recitera en enda strof från skivan. Helheten är melodiös indutrirock som bara Reznor kan. Fantastisk stämning och melodier - med "Head Down", "Discipline" och "Echoplex" som lysande exempel - varvas med hans fingertoppskänsla för snyggt smutsiga produktioner och skarpa kontraster. "1,000,000" är exempelvis en ganska simpel pumprockare, med skillnaden att gitarrerna närmast påminner om nylontyg som slits sönder.
Man kan inte bli annat än upprymd när en av ungdomsidolerna, därtill en som man tappat tron på, visar att han fortfarande kan dra den proverbiala slipstenen.
Franchising
Har man inte ork/lust att tag tag i eget musicerande kan man lika gärna gama på andras musik. Jag har arbetat med en nitendofiering av ABBA:s S.O.S ett tag nu, men inte riktigt orkat att avsluta den. Och efter att min dator fick en stroke i våras är frågan om den någonsin kommer att avslutas. Enter Orphans STHLM, den bästa dj duon inte visste fanns. Nya mixtejps (och material) utlovas inom kort.
And then... there was music, 2007.
Hur sammanfattar man musikåret 2007? Det är en närmast omöjlig uppgift. Det har varit ett år fullt av både fantastiska, och mindre fantastiska skivor. Band som Blood Brothers har splittrats, till mångas förtret, och andra är tillbaka för att upptäcka att ingen bryr sig (får det smaka med mosade pumpor, någon?). Det har varit ett enormt arbete men Jag Vet Var Du Bor-redaktionen har lyckats samanställa en lista över året som gått och vaskat fram 32 skivor vi kommer att minnas, eller helst vill glömma.
Årets Religösa Symbol:
Justice - Cross
Deeeeeeeeew... de-de-de-deeeew-deeeew-deeeew... deeeew-deeeew.... deeeew-deeeew... du-du-du-deeeeewwww.... dew-digga-dew-digga-dew-digga-dew-digga-deeeeeeeeew....
Årets Minst Befogade Comeback:
The Smashing Pumpkins - Zeitgeist
1995 stod Billy Corgan och Smashing Pumpkins på toppen av sina karriärer. Mellon Collie and The Infinite Sadness befäste gruppens de facto roll som den alternativa rockens fanbärare. Det var annorlunda, det var lite konstigt och Corgans röst var (är) lite jobbig. Det var alternativt. Det var framtiden.
Att lyssna på Zeitgeist är som att återuppleva 90-talet igen. Det är så -95 alternative rock att det nästan blir parodiskt. Lugn vers, skrikig refräng och Corgans nasala stämma ovanpå det. Men däri ligger också problemet. Vad som lät alternativt och annorlunda -95, låter som precis all annan radiorock från staterna -07. Till och med lite mesigare. Man tycker att Corgan borde kunna brösta sig ordentligt och spela med "Gammal är äldst "-kortet. Men nej. Han får se sig slagen av band som Panic! at the Disco och My Chemical Romance. Det senare har även en sångare som ser ut som Corgan, fast med tillgång till Regain. Hur känns det, Billy?
Zeitgeist har till dags dato släppts i sju olika versioner, skräddarsydda med bonusspår så att fansen ska tvingas att köpa alla. Det är inte så att Corgan släppt en definitiv version med alla bonusspår inkluderade. Bolaget släppte en "tråkig"-version, en exklusiv iTunes-upplaga, en för Best Buy och en för Target. Ja och så en deluxe version, samt en Best Buy reissue med fler bonusspår. Hybris var ordet.
Årets Mest Befogade Comeback (På Konstiga Premisser):
Down - Down III: Over the Under
Phil Anselmo har förlikats med faktumet att Down var det enda av hans sidoprojekt med något som helst mervärde. Något som gett oss den tredje Down-skivan på tolv år. And there was much rejoice. Väntan värd, var den. Slö och aggressiv stoner som bara Down kan göra den.
Vad som däremot känns smått förbryllande är att en av huvudanledningarna till att Phillan fick tillbaka Down-inspiration är det svenska bandet Witchcraft. Vilka är Witchcraft, detta band som vunnit en av de stora metalbrölarnas gunst, undrar ni? Jo precis, vilka är Witchcraft? Witchcraft är från Örebro och dom spelar grisig 70-tals sludge metal av modell "vänta nu har inte Black Sabbath typ 30 riff som låter så där?". Fel sorts retrorock.
Årets Så Jävla Hårt Att Det Gör Ont:
Dillinger Escape Plan - Ire Works
0.43 in på "Fix Your Face". Där, gott folk, har ni Dillinger Escape Plans programförklaring skriven på näsan.
Årets Kort Och Koncist:
Beirut - Lon Gisland EP
Man kan inte få annat är prestationsångest när man hör Beirut. Bandet drivande kraft är Zach Condon, en jänkargrabb som var 21 år när han spelade in sin första skiva. 21 år och han komponerar musik lika vacker och rörande som den är något av ett columbiägg. Neo-balkan, varför kom inte jag på det först?
Lon Gisland är inte Beiruts enda skiva i år. Den som inte kan få nog av Condon har förstås koll på bandets andra fullängdare The Flying Cup Club som släpptes i höstas. Ändå är Lon Ginsland den bättre trots sin korta repertoar av fem låtar, och en speltid som klockar in på strax över 16 minuter. Mycket tack vare att den är något av en andlig fortsättning på 2006:s Gulag Orkestar medelhavsfolk samtidigt som den subtilt leder in oss på The Flying Cup Clubs franska cafémusik.
Egentligen sammanfattas Beiruts, och således Condons, musikaliska geni redan på öppningsspåret "Elephant Gun". Mandolinen. Dragspelet. Blåset. Stråkarna. Marschtrummorna. Och så den silkeslena sången. Mer Folk åt... eh, folket?
Årets Mike Patton:
Tomahawk - Anonymous
Patton ska inte tas för givet. Hans schizofreni och rastlöshet genererar ständigt nya projekt och udda konstellationer. "Pop" med Peeping Tom, AdHdmetal med Fantômas eller hångelmuzak med Lovage. Tomahawk har dock varit hans mest förutsägbara projekt sedan Faith No More gick i graven. Mörk psykosmetal om harmynta dvärgar och beats som kan vinna hPatton en Grammis. Så man trodde att man visste lite vad Anonymous skulle handla om. Mer av samma vara, hur klockren den än är.
Vad det egentligen rör sig om är nutida tolkningar av gamla indiansåger och krigsdanser. Det hade nog ingen väntat sig. Med sin spöklika atmosfär och Pattons mässande sång, för Anonymous tankarna till ett slagfält där döda indianer reser på sig och sakta börjar hasa sig mot närmsta stad för att kalasa på cowboyhjärnor. En fantastisk mardröm man gärna återupplever.
Årets Tyskar:
Digitalism - Idealism
Att det är en tysk nördduo som gjort sig skyldig till årets mest dansanta skiva är inte förvånande alls.
Årets Spret:
M.I.A - Kala
Kala spretar verkligen åt alla håll. Från den lätt hasande öppningen med "Bamboo Banga", över stråkarna i "Jimmy" och maniska "XR2" till den lysande samplingen av en kassamaskin och pistolskott i "Paper Planes". Samtidigt är det få skivor i år som paradoxalt nog känns lika sammanhållna och självklara. En sån däringa floor filler tror jag att det kallas.
Årets Artsy Fartsy:
Battles - Mirrored
Battles är förståsigpåmusik anno 2007. Mirrored är förvisso inte bandets första släpp, men däremot den första fullängdaren. Brusiga syntar, basgångar som påminner om valsång, repetitiva gitarrslingor och pumpiga trummor. Och låt oss inte glömma den ljuspitchade sången som hälften av tiden låter som Piff och Puff på Idolaudition. John Stainer tyckte väl att Tomahawk blivit sellouts och mainstream. Makalöst.
Årets Era:
Queens of the Stone Age - Era Vulgaris
Så klart. Så självklart. Om Kala är en av årets mest samanhållna skivor, så är Era Vulgaris den mest samanhållna skivan. Och vilka låtar sen. "Sick, sick, sick", "3:s and 7:s", "I'm Designer" och "Run Pig, Run". Även "Battery Acid" och inledande "Turnin' on the Screw" som på egen hand inte lever upp till topparna, lyfter helhetsintrycket. Pricken över i:et sätts av "The Fun Machine Took a Shit and Died" tillika en perfekt avslutning som QOTSA:s bästa låt sedan "I Think I Lost My Headache". Så mycket Kyuss har ingen låtit sedan Homme och Garcia bestämde sig för att gå skilda vägar.
Årets Tre Bästa Öppningslåtar:
!!! - Myth Takes
"Myth Takes", "All my heroes are weirdos" och "Must be The Moon" är en otroligt stark öppningstrojka. Synd bara att resten av skivan är så trååååååååååkig.
Årets Jag Kan Visst Bara Skriva Samma Låt Om Och Om Och Om Igen:
Foo Fighters - Echoes, Silence, Patience & Grace
Grållan måste sägas verka en hyvens kille. En gång i tiden spelade han trummor i Nirvana, ett obskyrt litet indieband ni kanske har hört talas om. Efter att Nirvanas sångare dekorerat sitt hem med (sin egen) hjärnsubstans har Grålle spelat lite trummor med Queens of The Stone Age och lite med Tenacious D. Han har spelat in en skiva med alla sina favorit metalsångare och han har namedroppingmyst med musikjournalister. Han har också spelat gitarr, sjungit och skrivit låtar åt demobandet Foo Fighters.
Till Foo Fighters försvar får man säga att det emellanåt ramlar ur en och annan bra låt. Slätstruken arenarock åsido kan man inte annat än gilla "Low", "My Hero" eller "Alone+Easy Target". Med tiden har det dock kommit fram att Grohl bara har skrivit en enda låt, fast den hette olika saker på varje skiva. Hört "The Pretender"? I rest my case.
Årets Konsigaste Skivtitel Med Tillhörande Konstiga Låttitlar:
Of Montreal - Hissing fauna, are you the destroyer?
...eller vad sägs om "Heimdalsgate Like A Promethean Curse", "A Sentence Of Sorts In Kongsvinger" (som för övrigt handlar norska black metal band), "The Past Is A Grotesque Animal", "We Were Born The Mutants Again With Leafling" och "The Past Is A Grotesque Animal"?
Årets Varför Är Inte Dom Större?:
Cold War Kids - Robbers and Cowards
Vi musikfaschister gillar att diktera vad det "nya svarta" är. Särskilt om vi upptäcker det "nya svarta" innan många andra och kan påstå att vi lyssnat på det "nya svarta" sedan de startade (trots att vi bara hört ett fåtal låtar). Ibland undrar man dock hur det kommer sig att ett band inte fått större uppmärksamhet. Varför har till exempel inte Cold War Kids blivit korade till "rockens nya ansikte", med låtar som "We used to Vacation" och "Hang me up to Dry"?
Årets Skivbolag Kan Fan Dra:
Radiohead - In Rainbows
Det mest chockerande med In Rainbows är egentligen inte det okonventionella distributionssättet, utan att skivan låter... Radiohead. Thom Yorke fick utlopp för sin laptoppfetish på sitt soloalbum The Eraser och med In Rainbows låter bandet som, tja, Radiohead igen helt enkelt.
Årets Pro Tools Kan Fan Dra:
The Wihte Stripes - Icky Thump
Ska man tro allt som skrivs vägrar Jack White konsekvent att använda sig av moderniteter som datorer och redigeringsmjukvara när han spelar in musik. Sedan kan man förstås föreställa sig ljudtekniker som smyger in i studion om natten för att "pilla" i dagens tagningar när Jack sover sött i sin säng. Det är också fullt möjligt att den garageklingande ljudbilden är ett resultat av många timmars trixande med dyra effekter och insticksprogram.
Anyhow låter få band lika mycket klassisk rock som The White Stripes. Med låtar som "Conquest" och "Icky Thump" får de gärna att fortsätta göra det. Whites nitiska förespråkande av oldschool-modellen må låta naivt. Men när man hör The Rolling Stones försöka hänga med i tiden med fräsiga produktioner och inhyrda stjärnproducenter, förstår man hans poäng. Öl smakar bäst när det är öl. Inte alkoläsk med smak av rabarber och babyspott.
Årets Mysmetal:
Wolves in the Throne Room - Two Hunters
Bäcksvart doom ackompanjerad av hesa blackmetalväs och en atmosfär som för associationerna till hösten och döden, är väl kanske ingens definition av "mys" (om man inte är norsk black metal musiker förstås).
Samtidigt är vänsterpolitik, antikomersialism, respekt för moder natur och hippiekollektiv kanske inget som ofta kopplas ihop med "bäcksvart doom ackompanjerad av hesa blackmetalväs och en atmosfär som för associationerna till hösten och döden", det heller.
Årets Alfahanar Som Ryter:
High on Fire - Death is this Communion
Ibland är tatuerade män som hostar ur sig trippiga stonermetaltexter det coolaste som finns...
Årets Alfahanar Som Gnäller:
O'Death - Head Home
...och ibland är det gnälliga och försynta flanellherrar, som sjunger om den fagra granndottern.
Årets Vi Önskar Att Det Var 86 Igen:
The Mary Onettes - The Mary Onettes
Band som har en högre övertygelse om att "det var bättre förr" och att "det lät bättre så" finns inom alla genres. Visst tänker man ofta att det är bajsnödigt effektsökeri av värsta sorten, och att man gärna vill strypa dem för att de istället inte ägnar tiden åt något vettigt som att försöka skapa något nytt.
The Mary Onettes kommer dock undan med sin kärlek till 80-tals pop, mycket tack vare nollnoll-talets risiga popmusik. Och de hymlar inte med den heller. Det låter A Flock of Seagulls och Spandau Ballet och Alphaville. Maffiga syntmattor och reverb som inte är från denna jord.
Årets Mest Befogade Hype:
Arcade Fire - Neon Bible
Well duh.
Årets Minst Befogade Hype:
The Hives - The Black and White Album
Det vore orättvist att kalla The Black and White Album för en hemsk skiva. På det stora hela är den strömlinjeformad a la The Hives men innehåller några habila rockdängor. Men hela upphaussandet av skivan gjorde att den föll ganska platt. "Oj oj, storheter som Pharell Williams och Timbaland har fattat tycke för The Hives... och The Hives är ju från lilla Sverige", var kontentan av PR-maskineriet.
När skivan dock släpptes var kanske också detta dess största besvikelse. I all eufori om vem som hade medverkat på vad, vem som i en intervju sagt vad om The Hives, och vem som hade dragit en thai på samma toa som Pelle, glömde man bort det viktigaste. Vad spelar det egentligen för jävla roll och merparten av låtarna är rätt så tråkiga?
Årets Jag Vet Inte Vad Det Kallas, Men Bra Är Det:
Liars - Liars
- Hur låter Liars?
- Hmm... svårt att säga. Första skivan var väl åt dansant punk hållet, och avslutades med 30 minuters malande av ett och samma riff.
- Alright. Typ som The Rapture?
- Njaäää.... andra skivan var en skränig noiseskiva om häxprocesser.
- Jaha... kanske mer som Godspeed! You Black Emperor på crack?
- Jo, fast ändå inte. Tredje skivan var en mässand skiva baserad nästan uteslutande på trummor.
- Jaha men...
- Och den nya är väl en blandning av de första med inslag av den tredje.
- Right...
Årets Myshångel:
The Shins - Wincing the Night Away
Och en flaska rött på det. Kvällen är räddad.
Årets Vi Var Bättre När Vi Knarkade:
Turbonegro - Retox
Okej. Så låttitlar som "We're gonna drop the Atom Bomb" och "Strok the Shaft", vittnar om att Turbonegro fortfarande är oöverträffade inom genren infantildödspunk. Men energin och de bra låtarna är som borta. Ju snyggare produktionerna blivit och ju mer bandet flörtat med arnenarockpubliken, desto sämre har det blivit.
Återföreningsgigget på Hultsfred 2002 skattar jag fortfarande som en av mina bästa konsertupplevelser. Roskildes stora scen en söndagseftermiddag 2005 är hör dock till de sämre. Och med Retox börjar jag tro att hoppet är ute.
Årets Var Du Inte På Spelningen Så Kan Du Dra:
Daft Punk - Alive 2007
För oss som inte sett Daft Punk live är Alive 2007 en ond skiva. En väldigt ond skiva.
Årets PR-Floskler:
Nifelheim - Envoy of Lucifer
Att lyssna på Nifelheims fjärde skiva påminner, enligt Tyrant och Hellbutcher själva, känslan av att "tumla runt i en tsunami av urin utan att kunna klamra sig fast vid något annat än en styckad nunnas kropp och slungas upp på en strand täckt med avföring där det spelas Iron Maiden i baren och spriten är gratis".
Frågor på det?
Årets Sågning:
Kent - Tillbaka till Samtiden
Saxat från Nöjesguiden:
"Varför känns Kents skivor ständigt som ett samarbete mellan en vilsen gymnasieelev och en berusad skivbolagsdirektör? Tillbaka till samtiden osar av intellektuell osäkerhet och fantasilösa metaforer som lyfts fram av ett enormt pr- och journalistmaskineri./.../Ja, Kent-fansen är udda. Mer udda än dart-groupies och lika hängivna som klamydia./.../Men dagen då Kent, eller ?ett Sisters of Mercy för barn? som min farmor kallar dem, fyller sina elektroniska syntrockslingor och mörka eurodisco med substans ska jag stilla applådera. Till dess är Tillbaka till samtiden tröttsamt igenkännande och mycket lätt förlorad ur minnet."
Belfrage är en kul prick.
Årets Discopunk:
Klaxons - Myths of the near future
Om dina vader inte börjar skaka okontrollerat och du inte börjar spela luftpiano till "Gravity's Rainbow" är du inte mänsklig.
Årets Jasså Släppte Dom En Skiva:
The Chemical Brothers - We Are the Night
Årets Jag Kan Göra Musik, Men Inte Fan Kan Jag Skriva Texter:
Nine Inch Nails - Year Zero
Trent Reznor kan som ingen annan få något skitigt och trasigt att låta fasansfullt snyggt och polerat. "Survivalism" är exempel nog men Year Zero är till bredden fylld med välpolerad smuts. "Capital G", "God Given" och "The Warning" för att nämna några. Trent kan skriva musik och sjunger rätt så bra men är fortfarande en kratta på att skriva texter. Något som är smärtsamt uppenbart när det inte längre handlar om honom själv.
eller varför inte:
Tydligen ska skivan vara ett konceptalbum om ett framtida totalitärt USA, samtidigt som det kan tolkas som en känga mot Bushadministrationen. Då vet vi vet.
...och som en liten bonus, en lista över bandnamn som ingen använde sig av i år heller:
Sak MI
Skru U
Fak Us
Film Theory
Good Books
Kosta Boda
Moff Tarkin
Young Lama
Good Vibrations
Federico Fellini
Crucify Me
Slay Me
Kill Me
Crucify Us
Slay Us
Kill Us
...and now for something completly different!
Slots Odin
Odin Slots
Odin Sluts
Oh, my captain
We are from Tenerife (but we now a guy in Barcelona)
Max Tax
Grov Snus
Rough Size
Size Matters
Mix Masters from the Crimson Shores
That time of the month
Ted Gärdestad doesn't live here anymore
Dead Cousin Ted
Extra Small
Extra Large
Precis lagom
[Något annat]
The (Regional) Sound Confederacy
Accept the apocalypse
Smile! Your on Candid Camera.
Pekis i skitan
On all fours
Gazolines
Twinky
118 118
LOL LOL
OLO OLO
Custers Beard
Dancing Dennis
Flaming Skulls
Grand Theft Anus
Trond Sefastssons
Too young too komma in på krogen, to old to skaffa moppemusche
We Will Destroy
Sleep Work Eat Repeat
Megusha
What's that smell?
We KNOW where the canaries and the crows went
Small Clouds
We're worried, Not happy.
Stomp your feet say WoW!
Mamuton
Megaton
A. Hitler
Adolf H.
Josef S.
J. Stalin
Monster Under the Bed
Vedder can suck my balls
Holy Shit
I kissed a snake
Säpo
Legend of Zelda
And now, we die
And now, we burn
And now, we sleep
And now, we fuck
Peggy Sue
Betty B
Now, Silence!
Now, Paris!
Dot Slash Dot
Dot Dot Slash Slash
Fans of Us
Places we went to
Kings of The Bronze Time
Haunted Dancehall
The Sabres of Paradise
Eco, eco
Berlin Hostel
We're Lovley (but we've got problems)
Singing and Dancing
Something Special
We could Use a Name (but have lousy fantasy)
...och ett av banden finns på riktigt. Gissa vilket?
Årets Religösa Symbol:
Justice - Cross
Deeeeeeeeew... de-de-de-deeeew-deeeew-deeeew... deeeew-deeeew.... deeeew-deeeew... du-du-du-deeeeewwww.... dew-digga-dew-digga-dew-digga-dew-digga-deeeeeeeeew....
Årets Minst Befogade Comeback:
The Smashing Pumpkins - Zeitgeist
1995 stod Billy Corgan och Smashing Pumpkins på toppen av sina karriärer. Mellon Collie and The Infinite Sadness befäste gruppens de facto roll som den alternativa rockens fanbärare. Det var annorlunda, det var lite konstigt och Corgans röst var (är) lite jobbig. Det var alternativt. Det var framtiden.
Att lyssna på Zeitgeist är som att återuppleva 90-talet igen. Det är så -95 alternative rock att det nästan blir parodiskt. Lugn vers, skrikig refräng och Corgans nasala stämma ovanpå det. Men däri ligger också problemet. Vad som lät alternativt och annorlunda -95, låter som precis all annan radiorock från staterna -07. Till och med lite mesigare. Man tycker att Corgan borde kunna brösta sig ordentligt och spela med "Gammal är äldst "-kortet. Men nej. Han får se sig slagen av band som Panic! at the Disco och My Chemical Romance. Det senare har även en sångare som ser ut som Corgan, fast med tillgång till Regain. Hur känns det, Billy?
Zeitgeist har till dags dato släppts i sju olika versioner, skräddarsydda med bonusspår så att fansen ska tvingas att köpa alla. Det är inte så att Corgan släppt en definitiv version med alla bonusspår inkluderade. Bolaget släppte en "tråkig"-version, en exklusiv iTunes-upplaga, en för Best Buy och en för Target. Ja och så en deluxe version, samt en Best Buy reissue med fler bonusspår. Hybris var ordet.
Årets Mest Befogade Comeback (På Konstiga Premisser):
Down - Down III: Over the Under
Phil Anselmo har förlikats med faktumet att Down var det enda av hans sidoprojekt med något som helst mervärde. Något som gett oss den tredje Down-skivan på tolv år. And there was much rejoice. Väntan värd, var den. Slö och aggressiv stoner som bara Down kan göra den.
Vad som däremot känns smått förbryllande är att en av huvudanledningarna till att Phillan fick tillbaka Down-inspiration är det svenska bandet Witchcraft. Vilka är Witchcraft, detta band som vunnit en av de stora metalbrölarnas gunst, undrar ni? Jo precis, vilka är Witchcraft? Witchcraft är från Örebro och dom spelar grisig 70-tals sludge metal av modell "vänta nu har inte Black Sabbath typ 30 riff som låter så där?". Fel sorts retrorock.
Årets Så Jävla Hårt Att Det Gör Ont:
Dillinger Escape Plan - Ire Works
0.43 in på "Fix Your Face". Där, gott folk, har ni Dillinger Escape Plans programförklaring skriven på näsan.
Årets Kort Och Koncist:
Beirut - Lon Gisland EP
Man kan inte få annat är prestationsångest när man hör Beirut. Bandet drivande kraft är Zach Condon, en jänkargrabb som var 21 år när han spelade in sin första skiva. 21 år och han komponerar musik lika vacker och rörande som den är något av ett columbiägg. Neo-balkan, varför kom inte jag på det först?
Lon Gisland är inte Beiruts enda skiva i år. Den som inte kan få nog av Condon har förstås koll på bandets andra fullängdare The Flying Cup Club som släpptes i höstas. Ändå är Lon Ginsland den bättre trots sin korta repertoar av fem låtar, och en speltid som klockar in på strax över 16 minuter. Mycket tack vare att den är något av en andlig fortsättning på 2006:s Gulag Orkestar medelhavsfolk samtidigt som den subtilt leder in oss på The Flying Cup Clubs franska cafémusik.
Egentligen sammanfattas Beiruts, och således Condons, musikaliska geni redan på öppningsspåret "Elephant Gun". Mandolinen. Dragspelet. Blåset. Stråkarna. Marschtrummorna. Och så den silkeslena sången. Mer Folk åt... eh, folket?
Årets Mike Patton:
Tomahawk - Anonymous
Patton ska inte tas för givet. Hans schizofreni och rastlöshet genererar ständigt nya projekt och udda konstellationer. "Pop" med Peeping Tom, AdHdmetal med Fantômas eller hångelmuzak med Lovage. Tomahawk har dock varit hans mest förutsägbara projekt sedan Faith No More gick i graven. Mörk psykosmetal om harmynta dvärgar och beats som kan vinna hPatton en Grammis. Så man trodde att man visste lite vad Anonymous skulle handla om. Mer av samma vara, hur klockren den än är.
Vad det egentligen rör sig om är nutida tolkningar av gamla indiansåger och krigsdanser. Det hade nog ingen väntat sig. Med sin spöklika atmosfär och Pattons mässande sång, för Anonymous tankarna till ett slagfält där döda indianer reser på sig och sakta börjar hasa sig mot närmsta stad för att kalasa på cowboyhjärnor. En fantastisk mardröm man gärna återupplever.
Årets Tyskar:
Digitalism - Idealism
Att det är en tysk nördduo som gjort sig skyldig till årets mest dansanta skiva är inte förvånande alls.
Årets Spret:
M.I.A - Kala
Kala spretar verkligen åt alla håll. Från den lätt hasande öppningen med "Bamboo Banga", över stråkarna i "Jimmy" och maniska "XR2" till den lysande samplingen av en kassamaskin och pistolskott i "Paper Planes". Samtidigt är det få skivor i år som paradoxalt nog känns lika sammanhållna och självklara. En sån däringa floor filler tror jag att det kallas.
Årets Artsy Fartsy:
Battles - Mirrored
Battles är förståsigpåmusik anno 2007. Mirrored är förvisso inte bandets första släpp, men däremot den första fullängdaren. Brusiga syntar, basgångar som påminner om valsång, repetitiva gitarrslingor och pumpiga trummor. Och låt oss inte glömma den ljuspitchade sången som hälften av tiden låter som Piff och Puff på Idolaudition. John Stainer tyckte väl att Tomahawk blivit sellouts och mainstream. Makalöst.
Årets Era:
Queens of the Stone Age - Era Vulgaris
Så klart. Så självklart. Om Kala är en av årets mest samanhållna skivor, så är Era Vulgaris den mest samanhållna skivan. Och vilka låtar sen. "Sick, sick, sick", "3:s and 7:s", "I'm Designer" och "Run Pig, Run". Även "Battery Acid" och inledande "Turnin' on the Screw" som på egen hand inte lever upp till topparna, lyfter helhetsintrycket. Pricken över i:et sätts av "The Fun Machine Took a Shit and Died" tillika en perfekt avslutning som QOTSA:s bästa låt sedan "I Think I Lost My Headache". Så mycket Kyuss har ingen låtit sedan Homme och Garcia bestämde sig för att gå skilda vägar.
Årets Tre Bästa Öppningslåtar:
!!! - Myth Takes
"Myth Takes", "All my heroes are weirdos" och "Must be The Moon" är en otroligt stark öppningstrojka. Synd bara att resten av skivan är så trååååååååååkig.
Årets Jag Kan Visst Bara Skriva Samma Låt Om Och Om Och Om Igen:
Foo Fighters - Echoes, Silence, Patience & Grace
Grållan måste sägas verka en hyvens kille. En gång i tiden spelade han trummor i Nirvana, ett obskyrt litet indieband ni kanske har hört talas om. Efter att Nirvanas sångare dekorerat sitt hem med (sin egen) hjärnsubstans har Grålle spelat lite trummor med Queens of The Stone Age och lite med Tenacious D. Han har spelat in en skiva med alla sina favorit metalsångare och han har namedroppingmyst med musikjournalister. Han har också spelat gitarr, sjungit och skrivit låtar åt demobandet Foo Fighters.
Till Foo Fighters försvar får man säga att det emellanåt ramlar ur en och annan bra låt. Slätstruken arenarock åsido kan man inte annat än gilla "Low", "My Hero" eller "Alone+Easy Target". Med tiden har det dock kommit fram att Grohl bara har skrivit en enda låt, fast den hette olika saker på varje skiva. Hört "The Pretender"? I rest my case.
Årets Konsigaste Skivtitel Med Tillhörande Konstiga Låttitlar:
Of Montreal - Hissing fauna, are you the destroyer?
...eller vad sägs om "Heimdalsgate Like A Promethean Curse", "A Sentence Of Sorts In Kongsvinger" (som för övrigt handlar norska black metal band), "The Past Is A Grotesque Animal", "We Were Born The Mutants Again With Leafling" och "The Past Is A Grotesque Animal"?
Årets Varför Är Inte Dom Större?:
Cold War Kids - Robbers and Cowards
Vi musikfaschister gillar att diktera vad det "nya svarta" är. Särskilt om vi upptäcker det "nya svarta" innan många andra och kan påstå att vi lyssnat på det "nya svarta" sedan de startade (trots att vi bara hört ett fåtal låtar). Ibland undrar man dock hur det kommer sig att ett band inte fått större uppmärksamhet. Varför har till exempel inte Cold War Kids blivit korade till "rockens nya ansikte", med låtar som "We used to Vacation" och "Hang me up to Dry"?
Årets Skivbolag Kan Fan Dra:
Radiohead - In Rainbows
Det mest chockerande med In Rainbows är egentligen inte det okonventionella distributionssättet, utan att skivan låter... Radiohead. Thom Yorke fick utlopp för sin laptoppfetish på sitt soloalbum The Eraser och med In Rainbows låter bandet som, tja, Radiohead igen helt enkelt.
Årets Pro Tools Kan Fan Dra:
The Wihte Stripes - Icky Thump
Ska man tro allt som skrivs vägrar Jack White konsekvent att använda sig av moderniteter som datorer och redigeringsmjukvara när han spelar in musik. Sedan kan man förstås föreställa sig ljudtekniker som smyger in i studion om natten för att "pilla" i dagens tagningar när Jack sover sött i sin säng. Det är också fullt möjligt att den garageklingande ljudbilden är ett resultat av många timmars trixande med dyra effekter och insticksprogram.
Anyhow låter få band lika mycket klassisk rock som The White Stripes. Med låtar som "Conquest" och "Icky Thump" får de gärna att fortsätta göra det. Whites nitiska förespråkande av oldschool-modellen må låta naivt. Men när man hör The Rolling Stones försöka hänga med i tiden med fräsiga produktioner och inhyrda stjärnproducenter, förstår man hans poäng. Öl smakar bäst när det är öl. Inte alkoläsk med smak av rabarber och babyspott.
Årets Mysmetal:
Wolves in the Throne Room - Two Hunters
Bäcksvart doom ackompanjerad av hesa blackmetalväs och en atmosfär som för associationerna till hösten och döden, är väl kanske ingens definition av "mys" (om man inte är norsk black metal musiker förstås).
Samtidigt är vänsterpolitik, antikomersialism, respekt för moder natur och hippiekollektiv kanske inget som ofta kopplas ihop med "bäcksvart doom ackompanjerad av hesa blackmetalväs och en atmosfär som för associationerna till hösten och döden", det heller.
Årets Alfahanar Som Ryter:
High on Fire - Death is this Communion
Ibland är tatuerade män som hostar ur sig trippiga stonermetaltexter det coolaste som finns...
Årets Alfahanar Som Gnäller:
O'Death - Head Home
...och ibland är det gnälliga och försynta flanellherrar, som sjunger om den fagra granndottern.
Årets Vi Önskar Att Det Var 86 Igen:
The Mary Onettes - The Mary Onettes
Band som har en högre övertygelse om att "det var bättre förr" och att "det lät bättre så" finns inom alla genres. Visst tänker man ofta att det är bajsnödigt effektsökeri av värsta sorten, och att man gärna vill strypa dem för att de istället inte ägnar tiden åt något vettigt som att försöka skapa något nytt.
The Mary Onettes kommer dock undan med sin kärlek till 80-tals pop, mycket tack vare nollnoll-talets risiga popmusik. Och de hymlar inte med den heller. Det låter A Flock of Seagulls och Spandau Ballet och Alphaville. Maffiga syntmattor och reverb som inte är från denna jord.
Årets Mest Befogade Hype:
Arcade Fire - Neon Bible
Well duh.
Årets Minst Befogade Hype:
The Hives - The Black and White Album
Det vore orättvist att kalla The Black and White Album för en hemsk skiva. På det stora hela är den strömlinjeformad a la The Hives men innehåller några habila rockdängor. Men hela upphaussandet av skivan gjorde att den föll ganska platt. "Oj oj, storheter som Pharell Williams och Timbaland har fattat tycke för The Hives... och The Hives är ju från lilla Sverige", var kontentan av PR-maskineriet.
När skivan dock släpptes var kanske också detta dess största besvikelse. I all eufori om vem som hade medverkat på vad, vem som i en intervju sagt vad om The Hives, och vem som hade dragit en thai på samma toa som Pelle, glömde man bort det viktigaste. Vad spelar det egentligen för jävla roll och merparten av låtarna är rätt så tråkiga?
Årets Jag Vet Inte Vad Det Kallas, Men Bra Är Det:
Liars - Liars
- Hur låter Liars?
- Hmm... svårt att säga. Första skivan var väl åt dansant punk hållet, och avslutades med 30 minuters malande av ett och samma riff.
- Alright. Typ som The Rapture?
- Njaäää.... andra skivan var en skränig noiseskiva om häxprocesser.
- Jaha... kanske mer som Godspeed! You Black Emperor på crack?
- Jo, fast ändå inte. Tredje skivan var en mässand skiva baserad nästan uteslutande på trummor.
- Jaha men...
- Och den nya är väl en blandning av de första med inslag av den tredje.
- Right...
Årets Myshångel:
The Shins - Wincing the Night Away
Och en flaska rött på det. Kvällen är räddad.
Årets Vi Var Bättre När Vi Knarkade:
Turbonegro - Retox
Okej. Så låttitlar som "We're gonna drop the Atom Bomb" och "Strok the Shaft", vittnar om att Turbonegro fortfarande är oöverträffade inom genren infantildödspunk. Men energin och de bra låtarna är som borta. Ju snyggare produktionerna blivit och ju mer bandet flörtat med arnenarockpubliken, desto sämre har det blivit.
Återföreningsgigget på Hultsfred 2002 skattar jag fortfarande som en av mina bästa konsertupplevelser. Roskildes stora scen en söndagseftermiddag 2005 är hör dock till de sämre. Och med Retox börjar jag tro att hoppet är ute.
Årets Var Du Inte På Spelningen Så Kan Du Dra:
Daft Punk - Alive 2007
För oss som inte sett Daft Punk live är Alive 2007 en ond skiva. En väldigt ond skiva.
Årets PR-Floskler:
Nifelheim - Envoy of Lucifer
Att lyssna på Nifelheims fjärde skiva påminner, enligt Tyrant och Hellbutcher själva, känslan av att "tumla runt i en tsunami av urin utan att kunna klamra sig fast vid något annat än en styckad nunnas kropp och slungas upp på en strand täckt med avföring där det spelas Iron Maiden i baren och spriten är gratis".
Frågor på det?
Årets Sågning:
Kent - Tillbaka till Samtiden
Saxat från Nöjesguiden:
"Varför känns Kents skivor ständigt som ett samarbete mellan en vilsen gymnasieelev och en berusad skivbolagsdirektör? Tillbaka till samtiden osar av intellektuell osäkerhet och fantasilösa metaforer som lyfts fram av ett enormt pr- och journalistmaskineri./.../Ja, Kent-fansen är udda. Mer udda än dart-groupies och lika hängivna som klamydia./.../Men dagen då Kent, eller ?ett Sisters of Mercy för barn? som min farmor kallar dem, fyller sina elektroniska syntrockslingor och mörka eurodisco med substans ska jag stilla applådera. Till dess är Tillbaka till samtiden tröttsamt igenkännande och mycket lätt förlorad ur minnet."
Belfrage är en kul prick.
Årets Discopunk:
Klaxons - Myths of the near future
Om dina vader inte börjar skaka okontrollerat och du inte börjar spela luftpiano till "Gravity's Rainbow" är du inte mänsklig.
Årets Jasså Släppte Dom En Skiva:
The Chemical Brothers - We Are the Night
Jo, det är helt sant. The Chemical Brothers släppte faktiskt en ny skiva i år. Vad som var en angelägenhet -98, försvann in i mängden -07. Trots tramsiga "The Salmon Dance" och porrsvängiga "A Modern Midnight Conversation". Anledningen är antagligen att skivan är så horribelt trist. Big Beat is dead.
Årets Jag Kan Göra Musik, Men Inte Fan Kan Jag Skriva Texter:
Nine Inch Nails - Year Zero
Trent Reznor kan som ingen annan få något skitigt och trasigt att låta fasansfullt snyggt och polerat. "Survivalism" är exempel nog men Year Zero är till bredden fylld med välpolerad smuts. "Capital G", "God Given" och "The Warning" för att nämna några. Trent kan skriva musik och sjunger rätt så bra men är fortfarande en kratta på att skriva texter. Något som är smärtsamt uppenbart när det inte längre handlar om honom själv.
I pushed a button and elected him to office and uh -
He pushed the button and dropped the bomb
You pushed the button and could watch it on the television
Those motherfuckers didn't last too long huh-huh
I'm sick of hearing about the have's and the have not's
Have some personal accountability
The biggest problem with the way that we've been doing things is
The more we let you have the less that I'll be keeping for me
He pushed the button and dropped the bomb
You pushed the button and could watch it on the television
Those motherfuckers didn't last too long huh-huh
I'm sick of hearing about the have's and the have not's
Have some personal accountability
The biggest problem with the way that we've been doing things is
The more we let you have the less that I'll be keeping for me
eller varför inte:
I should have listened to her,
so hard to keep control.
We kept on eating but our
bloated bellies still not full.
She gave us all she had but
we went and took some more.
Can't seem to shut her legs our
mother nature is a whore.
so hard to keep control.
We kept on eating but our
bloated bellies still not full.
She gave us all she had but
we went and took some more.
Can't seem to shut her legs our
mother nature is a whore.
Tydligen ska skivan vara ett konceptalbum om ett framtida totalitärt USA, samtidigt som det kan tolkas som en känga mot Bushadministrationen. Då vet vi vet.
...och som en liten bonus, en lista över bandnamn som ingen använde sig av i år heller:
Sak MI
Skru U
Fak Us
Film Theory
Good Books
Kosta Boda
Moff Tarkin
Young Lama
Good Vibrations
Federico Fellini
Crucify Me
Slay Me
Kill Me
Crucify Us
Slay Us
Kill Us
...and now for something completly different!
Slots Odin
Odin Slots
Odin Sluts
Oh, my captain
We are from Tenerife (but we now a guy in Barcelona)
Max Tax
Grov Snus
Rough Size
Size Matters
Mix Masters from the Crimson Shores
That time of the month
Ted Gärdestad doesn't live here anymore
Dead Cousin Ted
Extra Small
Extra Large
Precis lagom
[Något annat]
The (Regional) Sound Confederacy
Accept the apocalypse
Smile! Your on Candid Camera.
Pekis i skitan
On all fours
Gazolines
Twinky
118 118
LOL LOL
OLO OLO
Custers Beard
Dancing Dennis
Flaming Skulls
Grand Theft Anus
Trond Sefastssons
Too young too komma in på krogen, to old to skaffa moppemusche
We Will Destroy
Sleep Work Eat Repeat
Megusha
What's that smell?
We KNOW where the canaries and the crows went
Small Clouds
We're worried, Not happy.
Stomp your feet say WoW!
Mamuton
Megaton
A. Hitler
Adolf H.
Josef S.
J. Stalin
Monster Under the Bed
Vedder can suck my balls
Holy Shit
I kissed a snake
Säpo
Legend of Zelda
And now, we die
And now, we burn
And now, we sleep
And now, we fuck
Peggy Sue
Betty B
Now, Silence!
Now, Paris!
Dot Slash Dot
Dot Dot Slash Slash
Fans of Us
Places we went to
Kings of The Bronze Time
Haunted Dancehall
The Sabres of Paradise
Eco, eco
Berlin Hostel
We're Lovley (but we've got problems)
Singing and Dancing
Something Special
We could Use a Name (but have lousy fantasy)
...och ett av banden finns på riktigt. Gissa vilket?
Bra skit - del ett
Okej, så egentligen borde jag jobba. Skrivhatten är på och kaffet är färdigbryggt. Men jag orkar verkligen inte. Vad gör man då? Finkammar youtube på musikvideo guldkorn. Sånnadära guldkorn man ska skämmas om man inte sett. Snäll som jag är har jag postst dom här. Sen ska jag jobba. Faktiskt.
Talking Heads - "Once in a Lifetime"
Skulle jag börja dansa så här på ett dansgolv, hade en dejt med en dörrvakt varit ett faktum. På något sätt kommer David Byrne undan med det, för han ser ju så förbannat cool ut. Kostymen, glasögonen och svetten som får honom att se ut som en glasyrmunk. Grabben hela dagen, alla dagar.
Devo - "Peek-A-Boo"
För den som inte vet vad "estitisk fulländning" innebär; varsågod. Två snubbar som lyckas låta som en hel jävla orkester i en av de snyggaste videorna någonsin. Hur kan man möjligtvis klaga?
Faith no More - "Strip search"
Tre fjärdedelar in i "Stripsearch" tror man fortfarande att Faith no More fått någon jävla hybris. Patton knallar runt i träningsoverall (med den obligatoriska backslicken) och nynnar texten för sig själv. Det känns pretto och ganska dåligt. Men sen jävlar händer det grejer. 03:40, närmare bestämnt. Vilken jävla Keyser Soze vändning.
Converge - "No heroes"
Talking Heads - "Once in a Lifetime"
Skulle jag börja dansa så här på ett dansgolv, hade en dejt med en dörrvakt varit ett faktum. På något sätt kommer David Byrne undan med det, för han ser ju så förbannat cool ut. Kostymen, glasögonen och svetten som får honom att se ut som en glasyrmunk. Grabben hela dagen, alla dagar.
Devo - "Peek-A-Boo"
Jag var inte alls gammal när den här videon släpptes. Eller snarare; jag var inte ens född. Det var en tid då roterande kuber i grälla färger var the skit inom datoranimation i musikvideor. Men jag vill minnas att jag såg den någora år senare på SVT, när det här med MTV och kabelteve fortfarande hägrade i framtiden. Och jag minns det därför att den skrämde skiten ur mig. 0:52; två män iförda endast chimpansermasker och fillingar smiskar en kvinna. 0:57, en galen clown dyker upp och skrattar maniskt. Och så fortsätter det. Klart att en 4-5 åring skiter knäck.
Talk Talk - "It's my life"
Talk Talk - "It's my life"
Att titta på "It's my life" är lite som att se en trailer för Ett med Naturen. Valar, strutsar, flamingos, kobror, björnar etc. Men av någon anledning sjunker man in i ett slags meditativt lugn av alla naturbilder. Vet inte riktigt varför. Men jag drar på den istället för en skiva Gregorian Monks (som tolkar Iron Maiden) om jag vill en ett sånt däringa chill pill.
Death From Above 1979 - "Romantic Rights"
Death From Above 1979 - "Romantic Rights"
För den som inte vet vad "estitisk fulländning" innebär; varsågod. Två snubbar som lyckas låta som en hel jävla orkester i en av de snyggaste videorna någonsin. Hur kan man möjligtvis klaga?
Faith no More - "Strip search"
Tre fjärdedelar in i "Stripsearch" tror man fortfarande att Faith no More fått någon jävla hybris. Patton knallar runt i träningsoverall (med den obligatoriska backslicken) och nynnar texten för sig själv. Det känns pretto och ganska dåligt. Men sen jävlar händer det grejer. 03:40, närmare bestämnt. Vilken jävla Keyser Soze vändning.
Converge - "No heroes"
Själva tanken på att Converge kanske är soundtracket till jordens undergång är ganska fånig. Det handlar snarare om en självklarhet. Bomben har fallit. Världen står i brand. Undergången är här. Grabbarna är dock lika arga och brutala för det. Klyschigt men coolt.
Peaches feat. Iggy Pop - "Kick it"
Peaches feat. Iggy Pop - "Kick it"
Lika överytgad som jag är om att Converge skulle lirar världens sista livespelning, tvivlar jag inte en sekund på att peaches och Iggy skulle överleva en zombiekatastrof. Är det ens en giltig fråga liksom?
Okej, nog nu. Kanske dags att göra något vettigt av dagen. Fortsättning följer.
Okej, nog nu. Kanske dags att göra något vettigt av dagen. Fortsättning följer.
Blast from the past
Jag borde egentligen jobba nu, men är så sjukt uttråkad att jag bestämnde mig för att youtuba lite istället. Det blir lätt så. När man söker efter kontakt på MSN och ett dussintal olika comunity sidor har givetvis ingen har tid med en. Antingen är de utloggade eller "på lunch". You tube eller Wikipedia. Det om det.
Vart försvann Les Rythmes Digitales, och varför är han inte större än Daft Punk? Det slog mig när jag kom på att det var åratal sedan jag såg hans videor. Videon till Hey hey you (what's that sound) kan vara något av det bästa som gjorts.
Inte nog med att låten är sjukt svängig och skulle kunna kicka liv i en komapatient. Videon är en explosion av kitsch och 80-tals nostalgi. Yucky-love.
Och då har vi inte talat om videon till Sometimes. Så bra, så tragisk, så sorglig. Så fin. Den iscensätter ett allvarligt ämne som självmord på ett så fantastiskt vis; en teddybjörn har tagit livet av sig, och gossedjuren i barnkammaren frågar sig "vad kunde jag ha gjort". Och ännu en gång är det en sjukt bra låt.
Fantastiskt.
Pepp - The Return
Just som jag trodde att musikåret 2007 var över med Neon Bible, ramlade jag över lite trevlig information som lyckats undgå mitt vaksamma öga. Vilket kanske är en indikation på att mitt öga inte är vaksamt för fem öre.
Hur som helst.
Tomahawk släpper en ny skiva om drgyt två månader, den 19:e juni. Anonymous heter den. Mörka/roliga/sjuka texter om harmynta dvärgar och våldtagna cirkus freaks är att vänta.
Hur som helst.
Tomahawk släpper en ny skiva om drgyt två månader, den 19:e juni. Anonymous heter den. Mörka/roliga/sjuka texter om harmynta dvärgar och våldtagna cirkus freaks är att vänta.
Alltid ska man vara sist
Jag har upptäckt ett bra band före alla andra bara en gång. Det händer titt som tätt. Nu senast är det CSS, Cansei de ser Sexy. Brasilianskt och svängigt. För övrigt spelar Melvins i Stockholm den fjärde april. Det var oväntat. Måste gå och ses. Och bilder på Eagles of deth metal ja... Jo jag har dom på datorn. men att konvertera dem till webbformat tar fan tid får ta och styra upp det någon dag.
Argast i stan
Jag hade ingen aning om att Converge var nära att släppa en ny skiva. Att den var under arbete kan vilken idiot som helst gissa sig till (att spela in skivor är trots allt sånt man gör när man spelar i ett signat band). Hur som helst kom No Heros som en blixt från klar himmel.
Herre min skapare.
I brist på något vettigt att skriva länkar jag till deras myspace, där några låtar finns upplagda.
Ännu en gång; herre min skapare. Brutalt, argt och vackert. Som en round house rakt i huvudet.
Herre min skapare.
I brist på något vettigt att skriva länkar jag till deras myspace, där några låtar finns upplagda.
Ännu en gång; herre min skapare. Brutalt, argt och vackert. Som en round house rakt i huvudet.
In memorian
Death From Above 1979 har lagt ner all verksamhet. Tråkigt. Tråkigt som fan faktiskt. Tydligen var beslutet redan fattat för ett år sedan. Men de ville inte lämna alla roddare och vänner i sticket genom att avbryta den pågående turnén. Så den fick avslutas och sedan skulle det känna efter om det trots allt inte fanns ett sug att hålla bandet vid liv. Det gjorde det inte.
Tack för två hyfsade ep:er. Tack för en sanslöst grym skiva, en av hörnstenarna i min skivsamling. Tack för en ok remixskiva. Tack för en av de bästa konserterna jag någonsin har upplevt. Tack och adjö.
Tack för två hyfsade ep:er. Tack för en sanslöst grym skiva, en av hörnstenarna i min skivsamling. Tack för en ok remixskiva. Tack för en av de bästa konserterna jag någonsin har upplevt. Tack och adjö.
Bra start på dagen
Dagen inleddes med en intervju, som det nog ska bli något av. Vet inte hur lång den ska bli ännu, men intressant borde den bli, hur som helst.
Men, annars är det här dagens höjdpunkt. Jag kan nästan gå och lägga mig redan nu. Det blir inte bättre än så här just nu.
Två nya låtar från den kommande Blood Brothers skivan. Lite popigare än senast, och definitivt mer lättlyssnat. Men ganska coolt ändå.
Men, annars är det här dagens höjdpunkt. Jag kan nästan gå och lägga mig redan nu. Det blir inte bättre än så här just nu.
Två nya låtar från den kommande Blood Brothers skivan. Lite popigare än senast, och definitivt mer lättlyssnat. Men ganska coolt ändå.
Fram med skumpan
Wo-fucking-ho. Tracklisting till den kommande Blood Brothers skivan som släpps den 10:e oktober. Young Machetes heter härligheten. Mums. Redan på förhand känns Rat Rider som hitten. Kan det vara en ”uppföljare” till Crimes bästa spår Rats and rats and rats for Candy, månne?
Set Fire To The Face On Fire
Nausea Shreds Your Head
Street Wars, Exotic Foxholes
The Giant Swan
We Ride Skeletal Lightning
Camouflage Camouflage
Rat Rider
Spit Shine Your Black Clouds
1, 2, 3, 4 Guitars
Lazer Life
Lift The Veil, Kiss The Tank
Johnny Ripper/Stevie Ray Hendrixson
Huge Gold AK-47
Vital Beach
You're The Dream, Unicorn!
För övrigt har post-festival traumat inte lagt sig ännu. Ännu ett år, ännu en Arvikafestival. I år mer än någonsin undrar jag varför jag utsätter mig för sådant här. När man går och lägger sig är det svinkallt och man tömmer ryggan på kläder för att inte få lunginflammation. Och inte kan man be grannarna dra åt helvete för att de för liv. På morgonen vaknar man upp i en bastu, bakfull och allmänt risig. I inget stånd att egentligen ta av sig alla kläder igen. Grannarna är fortfarande lika jävliga. Och fortfarande kan man inte be dom köra upp den där akustiska guran i röven. Hämnden kom i form av fekalier utsmetade på deras tältduk. Nej, jag tog inte i dom. Nej, det var inte min egen avföring. Ja, fekalier är ett ord jag tänkte börja använda oftare i det dagliga vokabuläret.
Det allmänna hatet mot människor vet ibland inga gränser, och de når sin absoluta kulmen när 15 000+ alkoholentusiaster samlas på en äng för att ägna sig åt sin hobby. Idioter som tror att ens lägger är E4:an. Idioter som delar ut Piratebay-klistermärken och tror att ölen är gratis, precis som allt annat i livet. Idioter som försöker sno ens ärligt stulna kundvagn. Idioter som stämmer upp till allsång på fyllan (ingen berättade för dem att Free Bird är ett stående skämt på rockkonserter). Trashidioter som gör helcrazy stuff som fyllan – som att heila och skrika glåpord åt allt och alla med en Sofiero i handen. Idioter, idioter, idioter.
Jag antar dock att jag skulle skjuta mig själv i foten om jag sa att det inte blir något Arvika nästa år. Det sa jag redan förra året.
Set Fire To The Face On Fire
Nausea Shreds Your Head
Street Wars, Exotic Foxholes
The Giant Swan
We Ride Skeletal Lightning
Camouflage Camouflage
Rat Rider
Spit Shine Your Black Clouds
1, 2, 3, 4 Guitars
Lazer Life
Lift The Veil, Kiss The Tank
Johnny Ripper/Stevie Ray Hendrixson
Huge Gold AK-47
Vital Beach
You're The Dream, Unicorn!
För övrigt har post-festival traumat inte lagt sig ännu. Ännu ett år, ännu en Arvikafestival. I år mer än någonsin undrar jag varför jag utsätter mig för sådant här. När man går och lägger sig är det svinkallt och man tömmer ryggan på kläder för att inte få lunginflammation. Och inte kan man be grannarna dra åt helvete för att de för liv. På morgonen vaknar man upp i en bastu, bakfull och allmänt risig. I inget stånd att egentligen ta av sig alla kläder igen. Grannarna är fortfarande lika jävliga. Och fortfarande kan man inte be dom köra upp den där akustiska guran i röven. Hämnden kom i form av fekalier utsmetade på deras tältduk. Nej, jag tog inte i dom. Nej, det var inte min egen avföring. Ja, fekalier är ett ord jag tänkte börja använda oftare i det dagliga vokabuläret.
Det allmänna hatet mot människor vet ibland inga gränser, och de når sin absoluta kulmen när 15 000+ alkoholentusiaster samlas på en äng för att ägna sig åt sin hobby. Idioter som tror att ens lägger är E4:an. Idioter som delar ut Piratebay-klistermärken och tror att ölen är gratis, precis som allt annat i livet. Idioter som försöker sno ens ärligt stulna kundvagn. Idioter som stämmer upp till allsång på fyllan (ingen berättade för dem att Free Bird är ett stående skämt på rockkonserter). Trashidioter som gör helcrazy stuff som fyllan – som att heila och skrika glåpord åt allt och alla med en Sofiero i handen. Idioter, idioter, idioter.
Jag antar dock att jag skulle skjuta mig själv i foten om jag sa att det inte blir något Arvika nästa år. Det sa jag redan förra året.
Blood Mountain
Peppet drar åt som ett kyskhetsbälte.
Ramlade över vad som tydligen ska vara låttitlarna på Mastodons nya, Blood Mountain. Skivan ska släppas "någon gång i sommar". Intressantast verkar gäst spelet av Mars Volta-sångaren, tillika musiksnobben, Cedric Bixler. Ska man tro på ryktena, kommer även Neurosis-medlemmar att gästa skivan. Kan bli något det här.
Circle of Cysquatch
Hunters of the Sky
The Sleeping Giant
Bladecatcher
The Colony of Birchmen
Pendulous Skin
The Siberian Divide (featuring Cedric Bixler-Zavala)
Capillarian Crest
Hand of Stone
Crystal Skull
The Wolf Is Loose
This Mortal Soil
Ännu store nyheter är det här. Fattar inte att jag missat det. Futurama återvänder med 13 nya avsnitt. Först ska kontraktet med Amerikanska Cartoon Network löpa ut. Sen kan Comedy Central, som köpt upp rättigheterna, producera nya avsnitt och visa de gamla. 2008 kunde inte ha kännts mer avlägset. Länge leve någons goda smak!
Ramlade över vad som tydligen ska vara låttitlarna på Mastodons nya, Blood Mountain. Skivan ska släppas "någon gång i sommar". Intressantast verkar gäst spelet av Mars Volta-sångaren, tillika musiksnobben, Cedric Bixler. Ska man tro på ryktena, kommer även Neurosis-medlemmar att gästa skivan. Kan bli något det här.
Circle of Cysquatch
Hunters of the Sky
The Sleeping Giant
Bladecatcher
The Colony of Birchmen
Pendulous Skin
The Siberian Divide (featuring Cedric Bixler-Zavala)
Capillarian Crest
Hand of Stone
Crystal Skull
The Wolf Is Loose
This Mortal Soil
Ännu store nyheter är det här. Fattar inte att jag missat det. Futurama återvänder med 13 nya avsnitt. Först ska kontraktet med Amerikanska Cartoon Network löpa ut. Sen kan Comedy Central, som köpt upp rättigheterna, producera nya avsnitt och visa de gamla. 2008 kunde inte ha kännts mer avlägset. Länge leve någons goda smak!
Humor kostar 300 spänn.
Jag ser mig själv editera detta inlägg om några timmar. Berätta att hunden verkligen var sliten. Att omslaget sa allt om boken. Att maten luktade bajs och faktiskt smakade överensstämmande.
Alltså, att Guns and Roses anno 2006 verkligen suger live. Det gjorde dom när det senast begav sig på MTV Music Awards 2000-någonting. En viss Botox-tomte får mig att tro att det inte kommar vara bättre idag.
Biljetterna trillade in i elfte timmen [läs: efter ett förslag på fyllan]. Så jag tänkte, "varför inte?". Just nu tänker jag bara "varför?". Menmenmen... något kul ska det väl komma utav det.
Alltså: Guns and Roses, 19.30. Förband: Avenged Sevenfold (bara förbandet är skrattretande nog). Kan bli mitt dyraste skratt någonsin. Stay tuned.
Annars är det sånt här som håller en vaken om natten. Om den bara kunde släppas idag... Drar på Mother Puncher, EN gång till bara för att bygga upp peppet.
*EDIT*
Jag känner mig snuvad på mina 300 spänn. Inte en enda gång skrattade jag. För det mesta var jag bara jävligt uttråkad.
Problemmet med Axl Rose och hans muntra pistoler och rosor är att de inte under några omständigheter känns som ett band. De känns som Axl Rose... och hans kompband. Alla ger ett sken av att ha kul och trivas på scen. Det får man ge dom. Men ingen känns som om de hade planerat att göra sin vistelse i Guns 'n Roses särskilt långvarig. Bara en fling mellan flickvänner liksom.
En av gitarristerna kallar sig för Bumblefoot och en heter något annat. Trummisen är ett Guns and Roses fan, förklarar Axl i mellansnacket, och Robin Finck ser ut att ha bott i en grotta de senaste åren.
Så fort tillfälle ges, så fort de har gjort sitt i en lå,t passar de på med lite R&R. I synnerhet Rose som verkar ha installerat svängdörrar till logerna. Så fort en vers eller refräng är avklarad passar han på att lubba av scenen, antagligen för att dricka lite sprit, snorta lite koks, eller bara klaga på någon av scenarbetarna.
Bandet skenavrättar en eventuell peppstämning genom att vara så förbannat sega mellan låtarna. Atmosfären totaldör mellan numren när lamporna slocknar i låtpauserna. Rose defilerar längs scenen och gestikulerar mot kompbandet. Trummisen bjussar på lite desperat jazzfusion för att hålla ljudet igång. Åtskilliga sekunder hinner dock gå innan något händer. Vare sig det är första ackorden i nästa låt som ringer ut ur högtalarsystemet, eller Axls otydliga mumlande som försvinner i Globen apkassa akustik. Ibland känns bandet mest förvirrat som om de tappat tråden helt.
Musiken är som väntat inget annat än ett axplock av Guns absolut populäraste låtar. Plus två covers som de tydligen betrakta som sina egna vid det här laget. Vem vet, någon av Axls personligheter kanske tar åt sig äran för Live and Let Die, en annan för Knocking on Heavens Door. På sätt och vis måste man ge dom props för världens kanske tråkigaste cover någonsin. Låten är liksom ganska tråkig redan från början, och kan hålla på i en evighet om ingen stoppar den. Tanken över vad som skulle hända om Axl fick ett Status Quo-ryck är skrämmande. Världen behöver inte fler treackords covers.
Ingen tvivlade väl heller på att de nya låtarna – från skivan som aldrig kommer och som i nuläget inte ens intresserat något skivbolag – skulle suga. Ha i åtanke att det är skivbolag vi pratar om. Skulle de se någon som helst profit i en ny Guns 'n Roses skiva – ett band som trots allt gjorde många på Geffen rika – skulle de sälja sina mödrars organ för att klämma ut den. Men så är det. Det nya låtmaterialet är så uselt att inte ens PR-gamarna vill pilla på aset längre. Läskigt värre.
Värst ändå är mellanspelen. Ljusen slocknar och roddarna börjar rulla ut en flygel på scen. En dreadlockad keyboardist sätter sig och börjar spela. Vi är i Sverige och han hyllar/hånar den svenska publiken med Abbas S.O.S. Festligt. Men han nöjer sig inte med att spela första refrängen och sedan fortsätta med Guns set. Killen spelar hela jävla låten. Och så fortsätter det. Några låtar senare, masturberar Finck sönder sin gitarr i ett fyra minuter långt gitarr solo, ytterligare några låtar senare gör han det tillsammans med gitarrist nummer två.
Sist ut är vår vän Bumblefoot som solar sig igenom hela Don't Cry, på världens kanske fulaste gitarr. Den är formad som en fot och har hummelränder. Fattar ni? Bumblefoot? En fotsulegitarr? Och har den utfällbara vingar? Ja jävlar, det har den. Det är en sån där gitarr man bara sitter och skämtar om när världens gräsligaste instrumentdesign sk koras. "Knulla Simmons Yxa. Jag vill ha en gitarr, formad som en stor fotsula med tigerränder. Utfällbara plastvingar ska den ha. Hehehehehe... nä men allvarligt Simmos Yxbas är kanske inte så tokig". Nog för att Bumblefoot beskrivs som en avant garde gitarrist (spelar konstig musik och livnär sig på gitarrinstruktionsvideor). Men måste han verkligen forcera in sin dåliga smak i allmäna utrymmen? Les Paul vänder sig i graven.
Alltså, att Guns and Roses anno 2006 verkligen suger live. Det gjorde dom när det senast begav sig på MTV Music Awards 2000-någonting. En viss Botox-tomte får mig att tro att det inte kommar vara bättre idag.
Biljetterna trillade in i elfte timmen [läs: efter ett förslag på fyllan]. Så jag tänkte, "varför inte?". Just nu tänker jag bara "varför?". Menmenmen... något kul ska det väl komma utav det.
Alltså: Guns and Roses, 19.30. Förband: Avenged Sevenfold (bara förbandet är skrattretande nog). Kan bli mitt dyraste skratt någonsin. Stay tuned.
Annars är det sånt här som håller en vaken om natten. Om den bara kunde släppas idag... Drar på Mother Puncher, EN gång till bara för att bygga upp peppet.
*EDIT*
Jag känner mig snuvad på mina 300 spänn. Inte en enda gång skrattade jag. För det mesta var jag bara jävligt uttråkad.
Problemmet med Axl Rose och hans muntra pistoler och rosor är att de inte under några omständigheter känns som ett band. De känns som Axl Rose... och hans kompband. Alla ger ett sken av att ha kul och trivas på scen. Det får man ge dom. Men ingen känns som om de hade planerat att göra sin vistelse i Guns 'n Roses särskilt långvarig. Bara en fling mellan flickvänner liksom.
En av gitarristerna kallar sig för Bumblefoot och en heter något annat. Trummisen är ett Guns and Roses fan, förklarar Axl i mellansnacket, och Robin Finck ser ut att ha bott i en grotta de senaste åren.
Så fort tillfälle ges, så fort de har gjort sitt i en lå,t passar de på med lite R&R. I synnerhet Rose som verkar ha installerat svängdörrar till logerna. Så fort en vers eller refräng är avklarad passar han på att lubba av scenen, antagligen för att dricka lite sprit, snorta lite koks, eller bara klaga på någon av scenarbetarna.
Bandet skenavrättar en eventuell peppstämning genom att vara så förbannat sega mellan låtarna. Atmosfären totaldör mellan numren när lamporna slocknar i låtpauserna. Rose defilerar längs scenen och gestikulerar mot kompbandet. Trummisen bjussar på lite desperat jazzfusion för att hålla ljudet igång. Åtskilliga sekunder hinner dock gå innan något händer. Vare sig det är första ackorden i nästa låt som ringer ut ur högtalarsystemet, eller Axls otydliga mumlande som försvinner i Globen apkassa akustik. Ibland känns bandet mest förvirrat som om de tappat tråden helt.
Musiken är som väntat inget annat än ett axplock av Guns absolut populäraste låtar. Plus två covers som de tydligen betrakta som sina egna vid det här laget. Vem vet, någon av Axls personligheter kanske tar åt sig äran för Live and Let Die, en annan för Knocking on Heavens Door. På sätt och vis måste man ge dom props för världens kanske tråkigaste cover någonsin. Låten är liksom ganska tråkig redan från början, och kan hålla på i en evighet om ingen stoppar den. Tanken över vad som skulle hända om Axl fick ett Status Quo-ryck är skrämmande. Världen behöver inte fler treackords covers.
Ingen tvivlade väl heller på att de nya låtarna – från skivan som aldrig kommer och som i nuläget inte ens intresserat något skivbolag – skulle suga. Ha i åtanke att det är skivbolag vi pratar om. Skulle de se någon som helst profit i en ny Guns 'n Roses skiva – ett band som trots allt gjorde många på Geffen rika – skulle de sälja sina mödrars organ för att klämma ut den. Men så är det. Det nya låtmaterialet är så uselt att inte ens PR-gamarna vill pilla på aset längre. Läskigt värre.
Värst ändå är mellanspelen. Ljusen slocknar och roddarna börjar rulla ut en flygel på scen. En dreadlockad keyboardist sätter sig och börjar spela. Vi är i Sverige och han hyllar/hånar den svenska publiken med Abbas S.O.S. Festligt. Men han nöjer sig inte med att spela första refrängen och sedan fortsätta med Guns set. Killen spelar hela jävla låten. Och så fortsätter det. Några låtar senare, masturberar Finck sönder sin gitarr i ett fyra minuter långt gitarr solo, ytterligare några låtar senare gör han det tillsammans med gitarrist nummer två.
Sist ut är vår vän Bumblefoot som solar sig igenom hela Don't Cry, på världens kanske fulaste gitarr. Den är formad som en fot och har hummelränder. Fattar ni? Bumblefoot? En fotsulegitarr? Och har den utfällbara vingar? Ja jävlar, det har den. Det är en sån där gitarr man bara sitter och skämtar om när världens gräsligaste instrumentdesign sk koras. "Knulla Simmons Yxa. Jag vill ha en gitarr, formad som en stor fotsula med tigerränder. Utfällbara plastvingar ska den ha. Hehehehehe... nä men allvarligt Simmos Yxbas är kanske inte så tokig". Nog för att Bumblefoot beskrivs som en avant garde gitarrist (spelar konstig musik och livnär sig på gitarrinstruktionsvideor). Men måste han verkligen forcera in sin dåliga smak i allmäna utrymmen? Les Paul vänder sig i graven.
Köper dina föräldrar en sån här gitarr till dig bör du fundera på att skjuta dom. Allvarligt.
Tillbaka med besked
Här skrivs historia. Peeping Tom gör sitt första live-framträdande, och ännu bättre, ska ut på turné i höst. och skivan är förstås inget annat än förbannat jävla skitbra.
Innan jag åker...
På onsdag börjar semestern, och är över på tre veckor. Det bär av till Polen i tre veckor. Vid hemkomsten är det jobb som gäller. Dels ska jag se om det finns mer att göra på Level, nu när jag faktiskt har tid att skriva, dels ska det skrivas en nyhet till idg.se om dagen. Inga stora pengar alls, men något måste betala hyran.
Innan jag åker måste jag passa på att propsa för två bra skivor (fantastiskt att våren ALLTID är den bästa skivperioden).
Educated Horses med Rob Zombie, och Peeping Tom med Peeping Tom (alias bona fide dåren Mike Patton plus en miljard olika gästartister). Har varit jätteseg hela veckan så jag orkar inte motivera mina rekommendationer alls. Namnen borde dessutom vara motivation nog.
Jag orkar inte ens klistra in en festlig bild för att göra detta inlägg någorlunda läsvärt, SÅ seg är jag.
Innan jag åker måste jag passa på att propsa för två bra skivor (fantastiskt att våren ALLTID är den bästa skivperioden).
Educated Horses med Rob Zombie, och Peeping Tom med Peeping Tom (alias bona fide dåren Mike Patton plus en miljard olika gästartister). Har varit jätteseg hela veckan så jag orkar inte motivera mina rekommendationer alls. Namnen borde dessutom vara motivation nog.
Jag orkar inte ens klistra in en festlig bild för att göra detta inlägg någorlunda läsvärt, SÅ seg är jag.
Dan the Man
Varför har jag inte upptäckt detta förr?
Apropå upptäcker kan jag nämna en annan jag gjorde tidigare den här månaden; Pearl Jams tid är förbi. Jag skulle ljuga om jag påstod att Pearl jam aldrig varit favoriterna. Jag skäms inte för det heller. Men den nya skivan är inte bra.
Vi kan börja med omslaget. En bild på en halv avokado. Mja, en fin bild är det. Men va fan... det här från ett band som gick i bräschen för stilrena och genomtänkta omslag? Polaroiderna i No Code, Vitaology-boken, Yields läckra bilder, ja till och med Binaurals Nebulosa-foton. Och så nu, en bild på en halverad avokado? Känns som om jag missar en poäng här, som att jag inte fattar vad dom försöker säga. Kanske för att de har blivit gamla och inte kan förmedla en kvasiintellektuell antirepublikansk kommentar, utan att det känns påtvingat. Resten av bookletten är bara gräsligt ful och ostig. Flummfoton som säkert skulle ge Dream Theatre eller Porcupine Tree en redig baugette.
Höjdpunkterna på skivan kan samanfattas på en singel med två b-sidor. Resten hade jag, och säkert Pearl Jam, klarat sig bra utan. Ed har rökt bort rösten, grabbarna har glömt sin egen låtkatalog och lyckas upprepa sig själva. Och i ett drag som kommer att förbrylla musikhistoriker årtionden framöver, krystar de till ett anti-spår på 51 sekunder, bara för sakens skull. Någon glömnde att berätta för dom att denna lilla orgelinterlud är baserad på skivans kanske sämsta refräng.
Liveframträdanden på AOL borde om något bevisa motsatsen att Pearl Jam vill ha uppmärksamhet igen. Inget ont med det. Gör man musik vill man antagligen att någon ska höra den, reflektera över den, kanske till och med beröras av den. Problemet ligger i att hela skivan känns sökt. Pearl Jam är inte längre unga och rebelliska poster boys för Generation X som ger sig på imperialistiska biljettagenturer och ger all media kalla handen ("Just cause we feel like it dude").
De låter mer som en grupp trötta curlingfarsor som måste pusta och frusta, klämma och krysta för att rocka röven av oss, innan de måste springa och hämta ungarna på dagis.
Det var bättre förr helt enkelt när dom vägrade att finna sig i rollen som arenarockband (trots att musiken var misstänksamt lättlyssnad) istället för att förlika sig med faktumet. Nu är det bara trött, tröttare, tröttast.
Jag kanske borde nämna Tool och 10 000 Days i förbifarten, men skitsamma. Den var precis så dålig som jag hade föreställt mig att den skulle vara. Visst är det bra med en hälsosamt öppen syn på ny musik?
Apropå upptäcker kan jag nämna en annan jag gjorde tidigare den här månaden; Pearl Jams tid är förbi. Jag skulle ljuga om jag påstod att Pearl jam aldrig varit favoriterna. Jag skäms inte för det heller. Men den nya skivan är inte bra.
Vi kan börja med omslaget. En bild på en halv avokado. Mja, en fin bild är det. Men va fan... det här från ett band som gick i bräschen för stilrena och genomtänkta omslag? Polaroiderna i No Code, Vitaology-boken, Yields läckra bilder, ja till och med Binaurals Nebulosa-foton. Och så nu, en bild på en halverad avokado? Känns som om jag missar en poäng här, som att jag inte fattar vad dom försöker säga. Kanske för att de har blivit gamla och inte kan förmedla en kvasiintellektuell antirepublikansk kommentar, utan att det känns påtvingat. Resten av bookletten är bara gräsligt ful och ostig. Flummfoton som säkert skulle ge Dream Theatre eller Porcupine Tree en redig baugette.
Höjdpunkterna på skivan kan samanfattas på en singel med två b-sidor. Resten hade jag, och säkert Pearl Jam, klarat sig bra utan. Ed har rökt bort rösten, grabbarna har glömt sin egen låtkatalog och lyckas upprepa sig själva. Och i ett drag som kommer att förbrylla musikhistoriker årtionden framöver, krystar de till ett anti-spår på 51 sekunder, bara för sakens skull. Någon glömnde att berätta för dom att denna lilla orgelinterlud är baserad på skivans kanske sämsta refräng.
Liveframträdanden på AOL borde om något bevisa motsatsen att Pearl Jam vill ha uppmärksamhet igen. Inget ont med det. Gör man musik vill man antagligen att någon ska höra den, reflektera över den, kanske till och med beröras av den. Problemet ligger i att hela skivan känns sökt. Pearl Jam är inte längre unga och rebelliska poster boys för Generation X som ger sig på imperialistiska biljettagenturer och ger all media kalla handen ("Just cause we feel like it dude").
De låter mer som en grupp trötta curlingfarsor som måste pusta och frusta, klämma och krysta för att rocka röven av oss, innan de måste springa och hämta ungarna på dagis.
Det var bättre förr helt enkelt när dom vägrade att finna sig i rollen som arenarockband (trots att musiken var misstänksamt lättlyssnad) istället för att förlika sig med faktumet. Nu är det bara trött, tröttare, tröttast.
Jag kanske borde nämna Tool och 10 000 Days i förbifarten, men skitsamma. Den var precis så dålig som jag hade föreställt mig att den skulle vara. Visst är det bra med en hälsosamt öppen syn på ny musik?