Dags att åka in på torken
Alltså: Smith & Jones addiction consultants, en helylle organisation från Nederländerna har öppnat en aväjningsklinig för teve –och dataspelsmissbrukare. Ett AA-hem för tevespelsfanatiker om man så vill. Visst skulle man vilja vara där när M3G@_FR@G berättar om hur det var att tillfredställa äldre herrar på en parkering, för att få ihop till en timmes spelande på ett internetcafé?
"Xbox, Counter Strike, Quake and EverQuest are names that many of us have never heard."
Man undrar i vilken grotta Smith & Jones har tillbringat de senaste 10 åren. Never heard? Vilken förälder blir chockad när ungen vill ha ett nytt spel i julklapp.
"For many young people these names have become an obsession."
Märk väl. Det är namnen som är upphov till ungarnas beroende. Inte spelen i sig. Illa.
"Computer and video games can be fun and innocent. Most people can play computer games without trouble. However, 20% of all gamers can develop a dependency on gaming.
Many of these individuals have neglected family, romance, school, and jobs; not to mention their basic needs such as food and personal hygiene… all for a video or computer game."
What really worried us was that some of the cases we saw were as young as 8 years old."
Wow. 8-åriga drogmissburkare! Det där med legaliserad marijuana kanske inte är en så bra idé trots allt.
"Smith and Jones is running a special survival camp from July 10 - July 24 in Holland and the forests of Germany. This camp is the first of its kind in the world.
We will help participants evaluate the damage that gaming has had on their lives as well as the destructive effect it’s had on their loved ones. Our goal it to teach them new skills that will help them to enjoy life apart from their addiction. We will show them that real adventure is better than fantasy adventure."
Jag ser verkligen inte det här som realistiskt. Ett bootcamp för fisbleka datanördar med dålig hygien och en aversion för utomhus aktiviteter? Dra ner med ett kamerateam och nästa säsong av FCZ är kirrad.
Man sölar inte ner sig
"Kan föräldrarna till Kasper vara vänliga och kontakta informationsdisken?"
Nu har jag klarat och spelat Ico, som kanske sista speljournalist i världen. Många formligen bajsar ur sig superlativ så fort Sonys Ico kommer på tal. Det kan man till en viss del förstå. Spelet är väldigt lugnt, väldigt säreget och ganska fint – som en stillsam saga. Jag lyckades hålla kalsongerna fläckfria, men visst, kör i vind.
Vad ingen har uppmärksammat är att Ico är ett skräckspel. Tänk er själva att bli lämnad åt sitt öde i ett dammigt gammalt slott. Den första spontana associationen är dom gångerna man som liten parvel tappat bort föräldrarna på Obs! Stormarknad eller dylikt. Gråttande vandrade man runt och de majestätiska varuhyllorna tornade upp sig framför än. Istället för läskiga skuggfigurer, var fienderna prislappspistolbeväpnade butiksbiträden med en läskigt likgiltig blick. Ruggigt. Jag måste spela lite Resident Evil 4 för att få bort de hemska minnesbilderna.
Det om det. För övrigt har jag kollat upp ett femtal olika klubbar för osigneadeband, där We Know Where You Live skulle kunna platsa in. Om jag bara kunde få tummen ur och skriva ett slentrian ”Här kommer vi, ge oss en spelning”-brev så vore allt frid och fröjd.
PS Jonas, jag uppdaterar min blogg så ofta jag vill. Så det så! DS