Änglar och Demoner är en film som ställer fler frågor än vad den erbjuder svar. Eller, först och främst, det är en film som ska vara förment smart, så att tittaren ska känna sig upplyst om historiska personer och fenomen, trots att det är en actionfilm med pang-pang och en jävla massa bilåkande. Jag menar, vi får höra en hel uppsats om italienska 17-tals konstnärer och Vatikanens historia. Men det är banne mig spännande (*peew-peew*).

Hur kommer det sig då att en film som gör anspråk på att luta sig mot så mycket dokumenterad fakta är så full av orimliga luckor? Hur kan till exempel en människa rädda en stad från totalförstörelse genom att flygga upp en bomb med helikopter ett par hundra meter i luften? Borde inte chockvågen och sprängradien ha jämnat allt med marken ändå? Vi pratar om en bomb så kraftfull, så oberäknelig, att filmens förståsigpåare himlar med ögonen på frågor som ”Yes, but HOW powerful is it?”.

Hur kan samma människa sedan undkomma explosionen i fallskärm? Bilar flyger omkull. Sixtinska kapellets fresker grusas och dess pelare skakar. Tidningskiosker blåser bort som korthus och människor ramlar till marken. Men Camerlengo Patrick McKenna singlar ner som ett löv till marken. Fallskärmen fladdrar till lite och han slår i ett tak. Men annars klarar han sig med några rispor. Både från en explosion och den efterföljande tryckvågen, alltså.

Och hur skev rum –och tidsuppfattning hade manusförfattarna? Var de överhuvudtaget i Rom och (eller) Vatikanstaten, eller nöjde de sia att åka till hittepå-Rom? Det digitala uret tickar ständigt i bild, illavarslande allt närmare mot Roms undergång och de åks bil kors och tvärs i Vatikanen (inte mycket större än Gamla Stan i Stockholm), samt kyrkorna i omnejden (varav den mest avlägsna ligger kanske 10 kilometer från Vatikanen). Ena stunden är det brådare än bråttom att stoppa filmens mördare innan han slår till igen, andra stunden hinner Robert Langdon ta en dusch, en sväng förbi Vatikanens bibliotek, undgå ett mordförsök och bränna iväg till nästa mordplats – inom loppet av 15 minuter. Matematiken är ihåligare än en maläten kofta.

Men framförallt undviker Ron Howard konsekvent att ducka för den mest akuta frågan. Kanske följer han Dan Browns exempel. Jag vet inte eftersom jag inte läst, eller planerar att läsa, någon av böckerna om Robert Langdon. Hursomhelst; vilken diagnos har Robert Langdon egentligen? Det finns indicier på att han är savant, en rainman med en akademisk titel om man så vill. Det vore knappast förvånande heller då Ron Howard tidigare gjort film om knepiga professorer i A Beautiful Mind. Och det gick ju bra. Ett och annat filmpris fick han också för besväret.

Samtidigt är det inget som sägs rätt ut. Men va fan, man är ju inte dum i huvudet. Även om Änglar och Demoner försöker intala dig att du är det. Varför skulle annars Langdon envisas med att klämma in historisk trivia i varannan mening? Varför skulle han annars förklara precis vad som har skett, ska ske och måste ske - upprepa det som understryks mer än väl i bilder - om det inte vore för att han känner sig tvungen att bevisa sin kunskap? Liksom inte riktigt läsa av stämningen, inte fatta ironi eller sarkasm. Snabbt glömma det lik som ligger framför hans fötter och sväva iväg i en harrang om Bernini.

Men förlåt, nu har jag själv svävat iväg något. Vad jag egentligen ville säga var att Änglar och Demoner är dynga. Den lilla spänning som filmen lyckas bygga upp skjuts ner av en handling byggd på historisk trivia som bajsnödigt kläms in i varje dialog. Så.