Synd.

#2280 - Rubber
imdb



En konstig film om konstiga filmer: Ett gummidäck vaknar till liv och upptäcker att det också har paranormala förmågor. Rullar runt och dödar människor utan anledning. Människor som i sin tur diskuterar det absurda hädelseförloppet i filmen (och surrealistisk film i stort).

Så, nu kan vi konstatera att Mr. Oizo inte bara är den franska discohousens Aphex Twin, utan även filmvärldens Aphex Twin.

Men självklart är Aphex Twin fortfarande Aphex Twins, Aphex Twin.

A Serbian Film är mer av ett spektakel än film. När filmfestival-cirkusen slår upp sina tält på en förortsäng nära dig hittar du den i freakshowtältet tillsammans med skäggiga damen och fakirerna. Konferencieren rättar till höghatten och skruvar till mustaschen med en klick hårvax:

"Mina damer och herrar låt mig presentera något unikt! Från Serbien kan vi bjuda på denna blandning av tortyrskräck, våldsporr och familjedrama! Mer chockvärde än The Human Centipede! Smaklösare än Guniea Pig! Obehagligare än Irréversible! Filmen som var för stark för den engelska censuren! Vi ger er... *trumvirvel*

A Serbian Film!". 

Enmansbandet spelar en trött fanfar som följs av gnisslande kugghjul när scenarbetaren vevar upp scendraperiet...

Och bortsett från det? Bortom tabusprängande scener? En tekniskt snygg och skicklig film som även utan de grövsta klippen är en fruktansvärt obehaglig thriller. Kanske med förbehållet att överexponerad film och fuktskadade betongbunkrar är en av fiktiva filmundervärldars största klyschor.

Samtidigt ser jag framför mig många gymnasieuppsatser om Serbisk film, förstörda för all framtid. Det första förslaget på sökorden "Serbian+film" är en upplevelse som myntar uttrycket "Newborn porn".

En tanke som slår en när man ser Youth in Revolt är att den, i likhet med andra amerikanska indie-ungdomsfilmer, är gjord för vuxna. Temat är den första kärleken, ensamhet, utanförskap - ja, allt det där - sett genom en nostalgikers ögon. Det är en film som handlar om ungdomar, ja. Den behandlar ungdomars val och kval, ja. Men den typiskt underfundiga och nertonade humorn kommer att gå ungdomarna förbi.

Nick Twisp, historiens berättarröst och huvudroll, är en lillgammal high school grabb som skriver poesi. Han tycker om gamla vinyler med Frank Sinatra och väljer Fellinis La Strada framför Miss Secret Agent 2: Armed and Fabulous 2 i videobutiken. Med andra ord, han är en jäkligt cool grabb med det vet han förstås inte om. Istället är han alltför upptagen med att övervinna det största av ungdomens hinder: oskulden. Han uppfinner ett alter ego Francois, en hård jäkel med skurkmustasch och en Gauloises Blonde ständigt närvarande i mungipan, som ska göra det han kan själv och förhoppningsvis förlora oskulden. Om några år kommer Nick att se tillbaka på sin ungdoms och skratta högljutt åt sina försök att tillfredsställa sina drömmars tjej. Han dög ju utmärkt som han var.

Men den uppenbarelsen ligger år framåt i tiden. Vi som ser hans äventyr genom det kontrastlösa filtret och till tonerna av hipp musik är dock redan införstådda i sensmoralen. Vi ska rentav önska att vi var i hans retrochicka kläder. Blicka tillbaka på vår egen ungdom och minnas de där rollspelssejourerna, balettlektionerna - eller vad det nu kan ha varit - med insikten att de minsann inte var något att skämmas över.

Och, som sagt, det vänder sig till oss som har varit där, för självklart går det inte att presentera budskapet på samma vis om det verkligen var riktat till ungdomar, nej. Nick Twisp är ett för stort UFO och för konstig för att de ska fatta honom, verkar någon ha bestämt. (Då skulle dessutom inget av svärorden eller den trippiga svamp-scenen ha överlevt klippningen).

I amerikanska filmbolags ögon verkar det finnas en slags ungdomsfilm, den som vänder sig till deras svagheter och som lätt kan delas in i två kategorier. För tjejer; snygga killar dvs. Twilight eller High School Musical. För killar; snygga tjejer (och öl) alltså American Pie.

Vet ni vad Prince of Persia saknar (förutom motiverade skådespelare)? Max von Sydow. Han har trots allt etablerat sig som the ”go-to guy” när Hollywood behöver en vis gubbe med exotisk dialekt som komprimerar handligen till en lättbegriplig monolog. Ja, eller bläddrar lite i en kantnött bok och kommer med kloka råd.

Filmen återhämtar sig liksom aldrig efter att Gyllenhals Dastan visar hur lätt en antik dolk är att förstå sig på. Inte behöver han en instruktionsmanual för detta mytomspunna vapen, inte. Men jag kanske bara gnäller för sakens skull. Söker efter fel i en film och missar skogen för alla träd. Detta kan vara det antikens svar på 50-talisters oförmåga att förstå sig på programmeringen av VHS-spelare, helt enkelt.

#2236 - Inception




Varför väljer man att gnälla över Inceptions

Poängen i Fredrik Strages recension har inte gått mig förbi. Han tyckte om filmen. Ganska mycket verkar det som att döma av betyget. Det gjorde jag också. Hade jag satt ett betyget på Inception enligt samma skala, hade det nog varit detsamma. Inception är till mångt och mycket en glorifierad heist-film. Istället för att knäcka ett valv i Las Vegas bedriver Leonardo Di Caprio och hans kumpaner industrispionage i finanstoppars undermedvetna. Ligan samlas, förbereder stöten och sätter igång. De går djupare, och djupare. Besöker drömmar i drömmar i drömmar för att nå det allra innersta. Allt under premissen att tiden går långsammare för varje drömnivå du stiger ned.

Och det är spännande. Genuint spännande, för ovanlighetens skull, och med hissnande action som inte går vilse i 360° slowmotion. Men denna längtan efter att det skulle vara mer än en actionfilm, förstår jag inte. Får det inte bara vara en väldigt spännande nollgravitations thiller? Måste vi blanda in bakåtlängespratande dvärgar i mixen?

#2214 - Puppetmaster [sic]
imdb

Året är... någonting, och dockmakaren André Toulon sitter på ett hotellrum i USA. Två nazister i svarta regnrockar slår in dörren till hans rum men han hinner gömma undan en stor koffert och suga av pipan på en revolver. Sin hemlighet tar han med sig i graven (alltså dockorna. I kofferten).

ELLER?

Året är... några decennier senare och hotellet, som heter... något annat, får besök av fyra forskare inom det övernaturliga. De har kallats dit av en gemensam vän som har en viktig vetenskaplig upptäckt att visa. Hans finns dock ingenstans att finna i femvåningars byggnaden och gästerna börjar ana oråd bland kusliga kristallkronor och dammiga fåtöljer. Och snart börjar gästerna tas ur daga av ondskefulla små dockor.

…och om jag inte hade vetat bättre (vilket jag gör nu) hade jag tänkt ”Ho ho! Det låter ju som en tokrolig film! Den ska jag se!”. Kanske hade jag även tänkt ”Ho ho! Vilken tokrolig film”, men då hade filmen behövt vara en helt annan. Ska sanningen fram är Puppet Master olidlig långsam för sina 90 minuter och innehåller så otroligt oinspirerade karaktärer att de inte kan dö snabbt nog. Inte gör dom det eftersom, ja just det, den är så horribelt trög!

Min nördnerv kittlas inledningsvis av att jag känner igen William Hickey som André Toulon (Uncle Lewis i Ett päron till farsa firar Jul) och att Sergio Salvati (Zombie Flesh Eaters, The Beyond, House by The Cementary) står för fotot. Sen läser jag föregående mening en gång till för mig själv och inser att det inte är något att hänga upp en film på. En b-skådis som knappt någon känner igen och en fotograf av italiensk explotation gör ingen film, den här gången heller.

#2215 - Puppet Master II
imdb



Fem dockor har blivit sex när nya hyresgäster checkar in på hotellet. De får sällskap av en mumifierad André Toulon, tillbaka till jordelivet. Eller nästan i alla fall. Medan han gör sitt bästa för att övertyga dem om att han bara bor där sedan hotellet stängde igen, vill han egentligen åt deras hjärnor att förtära. Inte mycket fart här heller och även Puppet Master II är ett prov i publikens tålamod. För en film om animerade dockor som rockar loss med knivar och eldkastare får vi se väldigt lite av, eh, de animerade dockorna rocka loss med knivar och eldkastare. Mest närbilder på dockhuvuden som gör konstiga ljud i väldigt utdragna scener, i en väldigt utdragen film.

#2216 - Puppet Master III: Toulon's Revenge
imdb

Jumping jesters, Batman! En prologfilml! Vi får träffa André Toulon i det naziockuperade Frankrike, innan han blev ett galet lik. Här gör ha sitt bästa för att göra vardagen dräglig genom att underhålla människor med sin dockteater. Men när hans fru dödas är måttet rågat och han bestämmer sig för att öppna upp en fet burk whoopass.

Det bör poängteras att de få scener där dockorna faktiskt animeras, såväl i Puppet Master III som serien i stort, är väldigt läckra. Klassisk stop-motion som andas 80-tals matiné. Scenen där det sexarmade nytillskottet Six Shooter klättrar upp för en vägg för att bryta sig in hos en tysk överste hör till seriens bästa. Men två – på sin höjd tre – minuters gedigen animation bär inte upp 88 minuter av korvstoppning och krystad dialog. Puppet Master lider fortfarande efter tre filmer av samma symptom; det är en novellfilm utdragen och uttöjd till en långfilm.

#2218 - Puppet Master 4
imdb



Tillbaka i nutid (och utan romerska siffror i titeln) möter vi hotellets nye hyresgäst Rick Myers. Han arbetar med ett topphemligt projekt där döda ting ges liv. Eller han och hans forskarkompisar försöker och misslyckas, i alla fall. Tills Rick hittar och blir vän med dockorna, det vill säga. Hans forskarkollegor dödas av spinkiga lergubbar i hockeymasker. Och en stor skumgummi docka, inte helt olik en in-och-ut-vänd korv med gula testikelögon, sitter och skrattar illavarslande i Spökhuset på Gröna Lund. André Toulon är tillbaka, förresten, och är snäll nu. Han är inte längre en mumie i solglasögon utan en vis gubbe som hjälper Rick att axla manteln som puppet master in residence. Ungefär här inser jag att Puppet Master aldrig kommer att vara bra.

#2219 - Puppet Master 5: The Final Chapter
imdb

...och eftersom Rick var en så fantastisk karaktär, hade ett så fängslande människoöde liksom, görs regelrätt uppföljare som utspelar sig en vecka efter den förra filmen. Men för dem som missade den Puppet Master 4 sammanfattas den lite snabbt i ett 10-minuters montage. Och vi som faktiskt såg det förra sömnpillret till film känner oss blåsta på konfekten eftersom vi istället får den lite snabbt sammanfattad här. Här börjar Puppet Master-seriens skrala budget verkligen lysa igenom då de flesta animationer vi får se är arkivklipp från föregående filmer. Och i de flesta scenerna med dockorna står de mest still, rör lite på armarna och gör konstiga ljud. Lite som en trasig flippermaskin.

#2220 - Curse of the Puppet Master
imdb

Fem år efter senaste försöket och Full Moon bestämmer sig att sparka liv i Puppet Master igen. Enkel matematik säger oss att föregående filmers uselhet bara kan bli värre när produktionen saknar tillgång till ordentliga studiolokaler eller halvkeffa skådespelare. Det är trots allt relativt effekttunga filmer det handlar om.

Dockorna har bytt ägare och tillhör nu en galen professor-stereotyp med radikala idéer om hur döda objekt ska få liv. Något hans tröge assistent får erfara. Assistenten lemlästas på reservdelar, dockorna vänder sig mot professorn, professorns dotter klampar in i laboratorium och skriker. Slut.

”Episkt” är det första ord som dyker när bilden blir svart och eftertexterna rullar upp. Jag skrattar först, sen gråter jag en skvätt. Att en film kan vara så absurt osammanhängande är nästintill overkligt.

#2227 - Retro Puppet Master
imdb




Vi det här laget känns det överflödigt att gnälla över skådespelarinsatser, brist på tempo och engagerande berättelse. Vid film nummer 7 har jag accepterat dessa som Puppet Master-axiom, lika självklara som nubbe till sillen. Det är ännu en tråkig epilog om André Toulons tidiga år som dockmästare. Jaja, vad mer är nytt?

Vid film nummer 7 lyckas jag dock äntligen sätta ord på de usla effekter som plågar serien. Istället för häftiga dock-fighter gjorda med valfri teknik ser det banne mig ut som vuxna män lekandes med dockor. Jo, det är precis vad det ser ut som: filmade docklekar med människoarmar och händer precis utanför bild.  Vilket är rätt kul med tanke på den scen där Toulons teaterensemble uppför en pjäs med de ännu vanliga dockorna. Jag kan inte skaka av mig känslan att det på samma gång är en bakom kulisserna inblick i Puppet Masters magikernas ateljé.

Minnesbilder från barndomens animationsexperiment med G.I. Joe-leksaker och fiskelina kommer galopperande i ilfart. Jag känner mig plötsligt väldigt nöjd över dem.

#2233 - Puppet Master: The Legacy
imdb



För att vara rättvis är Legacy ingen film per se. Det är en sammanfattning av hela serien i form av en timslång extraskiva i dvd-boxen. Så, vad finns det att säga egentligen? Sju filmer ihopklippta till en med avbrott för en dialog i ett murrigt garage. Yeah.

#2234 - Puppet Master vs. Demonic Toys
imdb

 

Corey Feldman. Urrrs.

Jag hyser starka tvivel om att även de äldsta filmerna skulle imponerat mig anno 1990. Puppet Master. Lika lite som du bör återuppleva barndomens tecknade actionserier, bör du försöka hänföras av något idag som kunde ha varit höjden av awesomness för nästan 20 år sedan.

Men jag kan fortfarande inte förmå mig att se det som bortkastad tid. Bara nästan bortkastad tid.

Nej, Adrien Brody är ingen Arnold Schwarzenegger (både på gott och ont). Predators har gjort stor sak av att ambitionerna är att ta filmmonstret tillbaka till rötterna, så därför måste vi acceptera att den kommer att jämföras med just originalet. Den underskattade Predators 2 är glömd, för att inte tala om de katastrofala AvP-filmerna. Men återigen: Nej, Adrien Brody är ingen Arnold Schwarzenegger (fortfarande på gott och ont).

Vad betyder det egentligen? Ingen är väl en Arnold Schwarzenegger förutom, tja, Schwarzenegger själv? Just precis. Mer än någon annan är Schwarzenegger en stereotyp actionhjälte. Han är en karikatyr av en människa med sina svällande muskler och fyrkantiga haka. Och när han pepprar moster och banditer fulla med bly måste man småle åt send offs som ”Let of some steam” eller ”See you at the party”. Han gör ju det själv.

Poängen är att Adrien Brodys Royce, Predators motvillige hjälte, är en annan typ av protagonist. Han är en tjurig enstöring, besvärad av det gäng av mördare och soldater han måste dras med, som inte låter käften glappa i onödan. Det är upplagt för en helt annan typ av actionfilm.

Upplagt ja, men inte utfört. För okej, Predators är en ganska habil actionfilm. Det pangas, det slåss, det sprängs (om än med komiskt dåliga explosinseffekter). Man önskar bara att manuset och regin kunde ha låtit den stå på sina egna ben, att den kunde få gått ner längs med den stig som skådespelare i Brodys klass bjuder in till. Lika mycket som Alan Silvestris musikaliska tema fortfarande håller, lika mycket som filmen bygger upp en spänning, lika mycket faller den platt när den refererar till tidigare filmer (eller film).

Och det duggar rätt tätt mellan blinkningarna till Predator men referenserna håller inte. De känns tama, de känns upprepande, man anar idétorka. Välj en anledning. Och vilken anledning har man förresten att hela tiden luta sig mot en över 20 år gammal film? Förväntade sig Robert Rodriguez att alla har sett originalet? Eller gjorde man Predators med bara de mest fanatiska fansen i åtanke?

Vet ni vad som gör en komedi rolig? När skämten kan förstås av alla, inte bara de som gjort filmen.

För, ordet zombies i titeln till trots, måste Hard Rock Zombies ändå betraktas som en komedi. Det är en film fullkomligt omöjlig att ta på allvar. Men en kul splatterorgie i bästa Evil Dead-anda är det inte. Knäpp, konstig, irrationell och mer ologisk än David Lynchs dagboksanteckningar. Och det är inte bara skämten, den så kallade humorn, som är oförståelig för utomstående. Hela filmen är är ett mysterium av ambitioner och kul kompisanda som inte når fram till betraktaren.

Vi inleder med en kvinna som näckar i en sjö i sällskap av två unga män. Hon dränker dem båda och möter sedan upp en märklig herre i svart kavaj och två dvärgar i naziuniformer. De fnissar lite och hon visar upp den avhuggna hand hon sparat som souvenir. *KLIPP*.

Okej. Låt oss helt enkelt anta att detta är en illavarslande prolog om vad komma skall. Fotomodeller i maskopi med nazidvärgar. Fine, whatever.

Nu får vi helt plötsligt möta ett heavy metal band på spelning. Musiken är enligt formulär 1A i hårmetal handboken; plattityder om "baby" och "parre hela natten". "Aha" tänker vi. "Det är detta band som förkroppsligar 'Hard Rock' prefixet i titeln". Mycket riktigt. Bandet (som säkert heter något. Jag var bara inte särskilt uppmärksam) är på turné och försöker få sitt stora genombrott. Vi får se lite dispyter i logen, efterfest med fansen och *KLIPP*.

Hmm. Lite hoppigt detta. Kan det kanske vara så att berättelsen om Bandet någonstans kommer att möta den nakenbadande kvinnan och hennes dvärgposse? Jajjemensan! Ute på amerikas mindre trafikerade vägar plockar de upp en liftare: HON! HON erbjuder bandet logi inför deras stundande spelning hemma på familjegården. Vi återser kavajpervot, nazidvärgarna, mamma varluv, en flintis och (i en bisarr vändning ingen såg komma) pappa Hitler. Det måste påpekas att Hitler ser pigg och kry ut för att, ja vad kan han vara? 80? 90? Inte en dag över 50. Men det är väl sånt som händer om man gängar med en varulv.

Någonstans här tappar Hard Rock Zombies konceptet, knappa kvarten in i filmen. Det är inte lika svårt att utläsa vad händer som varför då filmen mest består av lösryckta och dåligt inrepade Varan Tv-sketcher. Någon dör här. En småstadssheriff tuggar på ett halmstrå där. Ganska snart är det dock uppenbart att Bandet inte är filmens hjältar, inte ens de tre 80-tals kitschiga musikalmontagen till trots. De dör, förvandlas till zombies, förvandlar nazifamiljen till zombies (som tuggar i sig resten av stan) och lämnas därhän. Den riktige hjälten är bandets manager som tillsammans med ett fåtal överlevare testar plan efter plan för att råda bot på den växande skaran odöda (både nazister och icke-nazister).

Typ så. Frågor på det?

Han som står där på affischen och kisar med ögonen, Harrisson Ford, var en gång i tiden ett säkert kort. Både för pengahungriga filmproducenter och oss som bara gillar att se film. Han är Han Solo. Han är Indiana Jones. Han är Rick Deckard.

Det var förr, det. Nu för tiden gör han nästan uteslutande riktigt skitfilm och känns tröttare i varje ny roll. Inte ens när han återigen tog på sig feodora-hatten lyckades han lyfta den rätt bleka Indiana Jones and The Kingdom of the Crystal Skull.

Är episodfilmen Crossing Over något undantag? Nej, och ja. Det är inte en lika genomusel film som till exempel Hollywood Homicide eller Random Hearts. Men Harrison Ford gör en roll vi har sett honom i förut och går på rutin. HAN gör en dålig film. Och när det största affischnamnet (och huvudrollen) är den minst intressanta karaktären att följa måste det ändå ses som ett misslyckande. Nu är inte Harrison det enda problemet i Crossing Over: Av de 6-7 parallela historier vi får följa i filmen (som en gång eller annan vävs samman) är hälften totalt ointressanta och klyschiga.

Jag undrar om Harrison fortfarande ligger sömnlös över att han tackade nej till roller i både American Beauty och Syriana.

Wow. Alltså... Wow! The Black Devil Doll From Hell något i hästväg. Den har för alltid omvärderat min syn på Lo-Fi-filmskapande (också känt som "Hellre än Bra"-filmskapande). Det finns hemmaproducerade filmer med högre produktionsvärde och bättre skådespelarprestationer. Och då är TBDDFH ändå inspelad på en grynig hemmavideokamera med kameramikrofonen som enda ljudkälla. När dina egna tonårsexperiment med familjens hemvideokamera  helt plötsligt ser (och låter) professionella ut vet du att du kommit över något alldeles exceptionellt murrigt. TBDDFH är så murrig som en film kan bli. Murrigheten förkroppsligad på en fysisk VHS-kassett.

Helen Black är en gudfruktig kvinna. Hennes vardag består av att hon går i kyrkan, pratar i telefon och hytter med näven åt grannskapets småkriminella. Eller i alla fall den lilla inblick vi får av hennes vardag utanför hemmet. Med tanke på alla kors och broderade bibelcitat som hänger på väggarna, och den uppsjö av biblar som är strödda runt i hemmet ges vi bilden av att hon är rätt frigid. Eller; jävligt tråkig. Med andra ord kan vi anta att hon är kvarterets moraltant och nöja oss så.

Men så en dag på vägen hem från kyrkan kikar Helen in i en liten presentbutik. Det kanske är mitt under en helt vanlig dag; filmen är inte så värst tydlig med att förklara allt. Men det är cool, för vem VILL ha allt skrivet på näsan egentligen? Såna filmer är för töntar som inte kan slåss.

Hursomhelst. Bland butikens krimskrams − fula lampskärmar och porslinsdjur − sitter den: The Black Devil Doll From Hell! Efter att ha stirrat på den intensivt en stund bestämmer sig Helen för att slå till, affärsinnehavarens varningar till trots; "Jag har sålt den fem gånger, men den återvänder ALLTID!". Nej, nej. Sånt skrock biter inte på den som lagt livet i händerna på Sonen, Fadern och den helige Anden. "Den ska jag ha!", tänker Helen och utmanar ödet.

Och det borde hon förstås inte ha gjort! Inom kort drömmer Helen mardrömmar om dockan och den flyttar runt i lägenheten för egen maskin. Värre ändå; hon verkar njuta av de erotiska drömmar hon har om dockan!

Helens mardrömmar och syner kulminerar förstås när dockan våldtar henne i en väldigt störd scen. Jag vet inte riktigt vad som besvärar mig mest:

Å andra sidan är våldtäkter otäcka, så kanske är den på tok för långa våldtäktsscenen medvetet obehaglig att se på. Det är kanske här Gaspar Noé hämtade inspiration till gångtunnelvåldtäkten i Irreversible.

Och det var, som man säger, det. Filmen är inte slut än, på en halvtimme eller så. TBDDFH :s sista halvtimme kretsar kring Helens förvandling från from kristen till outtröttlig nymfoman. Men varken hennes hemsläp eller spontanragg från gatan kan ge henne samma njutning som den läskiga dockan, trots att hon verkligen slår klackarna i taket:

För den som undrar: Ja, soundtracket består av demospåren på en leksakssynt och är alltså inte pålagt av någon Youtube-huligan.

Men dockan då? Vart försvann den? Jo precis! I en epilog får vi se en kvinna stiga in i presentaffären där Helen gjorde sitt fynd. Och vad sitter inte där väntandes på sitt nästa offer om inte... The Black Devil Doll From Hell!

Slut

...den här filmen...

...ser vi EN GÅNG TILL.