Doggie heaven
Robert berättade en intressant historia.
Han var ute med sitt arbetslag förra veckan och firade (?) att höstterminen börjat på Gröndalsskolan. Väl ute börja två arbetskamrater mäta snoppen med rövarhistorien. ”En gång när jag var ute…” hit och ”En polare till mig var ute och krökade” dit.
Till slut kommer dräparen som får tyst på alla vid bordet.
Historien är följande. En arbetskamrats polare var ute på krogen. Vi kallar honom för Bill-Bob Joel. Bill-Bob Joel hittar en fin dam på krogen och det ena leder till det andra. Vi kallar henne för Daisy Mae. Kvällen avslutas hemma hos henne, och man får anta att de hade det mysigt tillsammans.
På morgonen vaknar Bill-Bob Joel upp och känner sig ovanligt fräsch. Ingen baksmälla, ingen slagborr i bakhuvudet, ingen dålig smak i munnen. Han är med i matchen från ruta ett. Till historien förtäljer att natten spenderades i Daisy Maes loft säng, drygt 1.5–2 meter ovanför golvet.
Hursomhelst. Fräsch som Bill-Bob Joel känner sig tar en ett litet hurtskutt ned från sängen, redo att tackla dagens problem. Dom kommer snabbare än väntat. Skulle Bill-Bob Joel sett sig för innan sitt hurskutt hade han lagt märke till hundkorgen som står nedanför sängen. Men det gör han inte. Istället landar han rakt ned i hundkorgen, på Daisy Maes chiuaua. Chiuauan tvärdör.
Robert visste inte hur den döende chiuauan lät. Om det var ett fuktigt och blodigt ”splatt” eller ett torrt ”crack” när alla ben gick i kras och punkterade chiuauans invärtesorgan. Jag tippar på ett ”iiiipppp” blandat med ett ”crack” av brustna chiuauaben och ett ”bläpp” av inälvorna som flyger ut genom den lilla munnen.
Bill-Bob Joel får förstås panik. Han har knappt lärt känna Daisy Mae, men redan har han kallblodigt dräpt hennes lilla ögonsten. Så han plockar upp sina kläder snabbt som fan och drar. Daisy Mae sov sött och, får man anta, fick således en ganska otrevlig överraskning.
Han var ute med sitt arbetslag förra veckan och firade (?) att höstterminen börjat på Gröndalsskolan. Väl ute börja två arbetskamrater mäta snoppen med rövarhistorien. ”En gång när jag var ute…” hit och ”En polare till mig var ute och krökade” dit.
Till slut kommer dräparen som får tyst på alla vid bordet.
Historien är följande. En arbetskamrats polare var ute på krogen. Vi kallar honom för Bill-Bob Joel. Bill-Bob Joel hittar en fin dam på krogen och det ena leder till det andra. Vi kallar henne för Daisy Mae. Kvällen avslutas hemma hos henne, och man får anta att de hade det mysigt tillsammans.
På morgonen vaknar Bill-Bob Joel upp och känner sig ovanligt fräsch. Ingen baksmälla, ingen slagborr i bakhuvudet, ingen dålig smak i munnen. Han är med i matchen från ruta ett. Till historien förtäljer att natten spenderades i Daisy Maes loft säng, drygt 1.5–2 meter ovanför golvet.
Hursomhelst. Fräsch som Bill-Bob Joel känner sig tar en ett litet hurtskutt ned från sängen, redo att tackla dagens problem. Dom kommer snabbare än väntat. Skulle Bill-Bob Joel sett sig för innan sitt hurskutt hade han lagt märke till hundkorgen som står nedanför sängen. Men det gör han inte. Istället landar han rakt ned i hundkorgen, på Daisy Maes chiuaua. Chiuauan tvärdör.
Robert visste inte hur den döende chiuauan lät. Om det var ett fuktigt och blodigt ”splatt” eller ett torrt ”crack” när alla ben gick i kras och punkterade chiuauans invärtesorgan. Jag tippar på ett ”iiiipppp” blandat med ett ”crack” av brustna chiuauaben och ett ”bläpp” av inälvorna som flyger ut genom den lilla munnen.
Bill-Bob Joel får förstås panik. Han har knappt lärt känna Daisy Mae, men redan har han kallblodigt dräpt hennes lilla ögonsten. Så han plockar upp sina kläder snabbt som fan och drar. Daisy Mae sov sött och, får man anta, fick således en ganska otrevlig överraskning.
Inga hundar skadades under produktionen att detta inlägg.
Mat
Inget att skriva
Inget att skriva indeed. To much work, too little play. Jag tänkte skriva något jättesmart och tänkvärt, men det rann liksom ut i sanden. Vi får ta det någon annan gång.
Den där jäkla solen
Återigen sitter jag och försöker arbeta mitt på dagen. Återigen ligger solen på, och steker mig levande. Jag tror aldrig jag längtat så mycket efter en persienn, eller ett schaluzi. En löpare och två klädnypor agerar ambulerande gardin. Madde blir dock lite sur på att jag McGyverar fram nya användningsområden åt våra dukar. Så det blir nog till att investera i en mer långsiktlig lösning.
Hur i helvete stavar man schaluzi, föressten? Jag sköt från höften och hoppas att jag träffade rätt. Skulle någon be mig att bokstavera ordet, skulle tungan knyta sig dubbelt.
Det om det.
Stålmannen, är för den som inte visste det, ett väldigt missvisande namn. Efter att ha sett den nya filmen har jag kommit fram till två saker.
1. Stålmannen är inte häftig någonstans Han är en superscout, och en sopa på att slåss. Hade han inte sina superkrafter skulle även de lamaste b-skurkarna äta honom till frukost.
2. Stålmannens "grej" är att bära saker. I filmen bär han en rymdraket, ett boeningplan, ett sjöplan, Lois Lane, glasögon, kostym, en bil, en vettskrämd kvinna, en vettskrämd kvinna i en bil, en halv lyxjakt, en portfölj, två resväskor, en reklamskylt, ett stort klot, en kontinent mm. Han borde således byta namn till The Amazing Carriyng Man. Eller Supercarryman. Eller Mr. Carry.
In memorian
Death From Above 1979 har lagt ner all verksamhet. Tråkigt. Tråkigt som fan faktiskt. Tydligen var beslutet redan fattat för ett år sedan. Men de ville inte lämna alla roddare och vänner i sticket genom att avbryta den pågående turnén. Så den fick avslutas och sedan skulle det känna efter om det trots allt inte fanns ett sug att hålla bandet vid liv. Det gjorde det inte.
Tack för två hyfsade ep:er. Tack för en sanslöst grym skiva, en av hörnstenarna i min skivsamling. Tack för en ok remixskiva. Tack för en av de bästa konserterna jag någonsin har upplevt. Tack och adjö.
Tack för två hyfsade ep:er. Tack för en sanslöst grym skiva, en av hörnstenarna i min skivsamling. Tack för en ok remixskiva. Tack för en av de bästa konserterna jag någonsin har upplevt. Tack och adjö.
Bra start på dagen
Dagen inleddes med en intervju, som det nog ska bli något av. Vet inte hur lång den ska bli ännu, men intressant borde den bli, hur som helst.
Men, annars är det här dagens höjdpunkt. Jag kan nästan gå och lägga mig redan nu. Det blir inte bättre än så här just nu.
Två nya låtar från den kommande Blood Brothers skivan. Lite popigare än senast, och definitivt mer lättlyssnat. Men ganska coolt ändå.
Men, annars är det här dagens höjdpunkt. Jag kan nästan gå och lägga mig redan nu. Det blir inte bättre än så här just nu.
Två nya låtar från den kommande Blood Brothers skivan. Lite popigare än senast, och definitivt mer lättlyssnat. Men ganska coolt ändå.
Vem behöver skräpteve, förresten?
Det här med feministiskt självförsvar är intressant. I Sverige går det (tror jag) ut på att kvinnorna får lära sig några basic judogrepp som kan fälla en anfallande anti-feminist. I Japan gör man tydligen så här.
På tal om skräpteve Jonas... utan skräpteve skulle vi inte ha pärlor som den här. "Din mamma"-skämt är antagligen den sämsta sortens dissar, menne...
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. But this is just bizzare.
Slutligen skulle jag gärna se den här filmen i sin helhet.
För övrigt är jag gräsänkling den här veckan. Mycket PES 5 och Suikoden 5 blir det.
På tal om skräpteve Jonas... utan skräpteve skulle vi inte ha pärlor som den här. "Din mamma"-skämt är antagligen den sämsta sortens dissar, menne...
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. But this is just bizzare.
Slutligen skulle jag gärna se den här filmen i sin helhet.
För övrigt är jag gräsänkling den här veckan. Mycket PES 5 och Suikoden 5 blir det.