Nu har jag klarat och spelat Ico, som kanske sista speljournalist i världen. Många formligen bajsar ur sig superlativ så fort Sonys Ico kommer på tal. Det kan man till en viss del förstå. Spelet är väldigt lugnt, väldigt säreget och ganska fint – som en stillsam saga. Jag lyckades hålla kalsongerna fläckfria, men visst, kör i vind.
    Vad ingen har uppmärksammat är att Ico är ett skräckspel. Tänk er själva att bli lämnad åt sitt öde i ett dammigt gammalt slott. Den första spontana associationen är dom gångerna man som liten parvel tappat bort föräldrarna på Obs! Stormarknad eller dylikt. Gråttande vandrade man runt och de majestätiska varuhyllorna tornade upp sig framför än. Istället för läskiga skuggfigurer, var fienderna prislappspistolbeväpnade butiksbiträden med en läskigt likgiltig blick. Ruggigt. Jag måste spela lite Resident Evil 4 för att få bort de hemska minnesbilderna.
    Det om det. För övrigt har jag kollat upp ett femtal olika klubbar för osigneadeband, där We Know Where You Live skulle kunna platsa in. Om jag bara kunde få tummen ur och skriva ett slentrian ”Här kommer vi, ge oss en spelning”-brev så vore allt frid och fröjd.

PS Jonas, jag uppdaterar min blogg så ofta jag vill. Så det så! DS