#2131 - The Curious Case of Benjamin Button

Historien om Benjamin Button är en märklig sådan. Inte bara av det uppenbara faktum att den handlar om en man som åldras baklänges, som föds som ett gråhårigt liten russin till bebis med starr, nedsatt hörsel och ledbesvär.

För att vara en film som handlar om det många fruktar mest −­ att åldras och döden − är den förvånansvärt upplyftande. Den var nog inte tänkt att bli ”the feel good”-movie of the year”. Svärtan och den nedtonade bildkompositionen ger inte mycket utrymme för poetiskt färgsprakande landskap.

Men Benjamins unika livssyn lyser upp i mörkret. Att bli gammal och skruttig är något alla tvingas att förlika sig med. Skillnaden mot att göra resan baklänges är inte stor. En pensionär med långt gången demens är lika svår att få kontakt med som ett outvecklat spädbarn. Poängen må vara en klyscha, dock en klyscha man sväljer när infallsvinkeln är så unik. Livet är ingen av dessa ytterligheter, utan det som händer mellan dem.

En timme och trekvart in i Knowing tittar vi fortfarande på en medioker domedagsfilm med Nicolas Cage:s "deer-in-the-headlights"-blick i huvudrollen. Tillräckligt oinspirerad för att tittaren tidigt ska kunna räkna ut vad den kryptiska kod Cage försöker tyda har att förtälja, men med nog underhållande katastrofscener för att locka till vidare intresse. För när allt kommer omkring är det något väldigt tillfredställande med att se ett datoranimerat Empire State Building trasas sönder i en explosion av glasskärvor och damm. Ja, eller att vänta i en timme och trekvart på en knappt tre minuter tagning som tog åtskilliga veckor att animera.

Man tänker "Ha, ha vad fan ska ni göra nu då? Nu finns det minsann inga tveksamma satellitbilder på vapensilos att rättfärdiga en motoffensiv med!".

När dammet väl har lagt sig och jorden endast är ett brinnande inferno av kol och aska... vad har vi att se fram mot då? Ja, kanske årets mest bajsnödiga slut alla kategorier. *Prutt* sa det och någon lyckades snirkla sig ur en berättelse, som redan innan katastrofen de facto slår till, är rätt ansträngd.

Och det hade ju varit rätt smutt. Visst är det en tveksam idé redan från början: en spelfilm baserad på en serietidning, baserad på en tecknad teveserie vars enda syfte var att sälja cirkus 20 cm höga leksaksfigurer. De logiska lösningarna är inte helt självklara. Hur ska manusförfattaren till exempel förklara att varje Joe har ett gapande köttsår i ryggen där ryggsäcken ska pluggas in? Eller att Joe-budgeten kräver att var Joe har sitt skrå, och endast ett skrå? Att det behövs en för skidåkning (Snow Job), en för bazookaskytte (Bazooka), en dykare (Wet Suit) och så vidare? Det tål att tänkas på.

Tur nog för oss (?) ställer aldrig G.I. Joe dessa frågor, och avsäger sig därmed allt ansvar att besvara dem. Istället är det en sommarsvulstig actionrykare för hela familjen. Full av wire-fu porr, idiotisk actionlogik och klämmiga oneliners (och ja, ett träningsmontage!). Den är som ett klamydiabesked; inte särskilt kul för någon inblandad.