Så seg har uppdateringen varit att fjolårets best of lista fortfarande syns en bit längre ner på sidan. Nåja. Ska jag avlägga något nyårslöfte kan det vara att jag ska skriva mer (igen). När jag ändå lägger bloggandet på Loading i ett kassaskåp på hyllan och glömmer bort den fyrsiffriga koden kanske jag kan ägna mig åt att svamla vidare här. Mer aktivt då, alltså.

En upptäckt jag gjort är att jag är fantastiskt bra på att påbörja blogginlägg som jag inte avslutar. Bland mina utkast ligger till exempel en redogörelse för Turkish Star Wars som jag aldrig skrev klart. Och vad hände med firandet av min 2000:e IMDB film (Wallander: Hemligheten, för den som undrar. Jo jag vet. Rätt så pinigt). Så många idéer som bara rinner ut i sanden. Nåja. Det om det. Without further ado, Musikåret 2008.

Årets Hook Line And Sinker:
Midnight Juggernauts - Dystopia
[Siberia/Institubes]



Antingen så hatar man Midnight Juggernauts för bandets konsekventa ”lån” av ljud och musikatmosfär. Yellow Magic Orchestra, Vangelis, Jean Michel Jarre, Dario Argentons filmmusik och det svängigaste beatet Daft Punk inte gjort ännu. En bra mycket mer naturlig reaktion är att man älskar dem precis därför. Sedan ser man videon till "Into the Galaxy" med dess Argento inspirarade alplandskap och disiga bildkvalitet och så är man som hemma.

---

Årets It's Only Rock 'N Roll (But I Like It)
The Eagles of Death Metal - Heart On
[Downtown Recordings]



Det finns så många avarter och subgenrer till rock att det 2008 är nästan chockerande när ett band fortfarande syslar med vad vi enkelt kallar för Rock 'n Roll. Med varje ny EODM-skiva påminns man om att det fortfarande går att göra tämligen raka med svängiga låtar att dansa och parta till. Jesse Hughes ursäktar sig heller inte för något; han älskar att dra ut på turnée, simma bland groupies och leva som om varje dag var hans sista. Här ska ingen regnskog räddas eller någon amerikansk presidentkandidat lyftas upp. Heart On må sakna riktiga klassiker som "Solid Gold" eller "Midnight Creeper", men det är en mer helgjuten skiva med en mycket högre lägsta nivå än Death By Sexy och Peace, Love and Death Metal.

---

Årets Mixtejp:
Deadmau5 - Random Album Title
[Mau5trap]

Allt för många säger att dansmusik "går att dansa till, men inte att lyssna på hemma". Dom har förstås helt fel, men man kan ändå förstå varför de säger så. Dansmusik är trots allt bruksmusik i mångt och mycket. Den finns där när det ska dansas, men sen kan den dra. Och till råga på det; dansmusik på klubbar eller diskotek sitter oftast ihop i fogarna. Låtarna mixas ihop till ett flöde där det ibland är svårt att skilja när en låt är slut och den andra tar vid.
     Poängen är att det är precis vad Deadmau5 gjort med Random Album Title. Så det finns inga som helst ursäkter att inte dra igång den hemma. Skivan (som även finns i en "omixad" version) låter i sina bästa stunder som ett överjordiskt bra livegig. Lite som att ha en dj i absolut världsklass spelandes i vardagsrummet. Såväl äldre som nyare låtar har fått plats men de individuella låtarna har överskuggats av helheten. Man förlåter nästan att han valde bort "ThisNoise" och "Ghost 'n Stuff". Kanske hade de förstört det flyt och rytm han ändå lyckas bibehålla rakt igenom.

---

Årets Cynism:
The Ting Tings - We Started Nothing
[Sony BMG]



Det sägs att Jules de Martino och Katie White startade The Ting Tings efter att deras tidigare musikaliska projekt runnit ut i sanden. Deras tidigare erfarenheter av musikindustrin var rätt sura och Ting Tings skulle bli en motreaktion mot allt de tyckte var fel med musik. Ironiskt då att We Started Nothing enbart känns som en samling lättsmälta poplåtar som ska slå mynt av kvinna/man-duo vågen med musik som vi hört så många olika varianter av tidigare. Av skivans tio spår glöms åtta snabbt bort, och av de två som är kvar överskuggas av remixerna som gjorts på dem. And Calvin Harris' Remix of Great DJ was way better than any of our own songs vore en bra undertitel och därtill relevant konsumentinformation.

---

Årets Hjärnsläpp:
Of Montreal - Skeletal Lamping
[Polyvinyl]



Vad hände här egentligen? Of Montreals Hissing Fauna, are you the destroyer? var en av 2007:s mest nyckfulla skivor. Genuin experimentlusta som tog sitt uttryck i tvära kast och lajbans låtidér. På uppföljaren har det tagit experimenterandet inte bara ett steg för långt, utan bortom alla rimliga gränser. Den typiska låtuppbyggnaden lyder; en halvbra/bra/dålig/fantastisk idé inleds, men innan man förstår vart den är påväg har bandet helt bytt spår (dvs 20-30 sekunder, max). Jag har ändå ganska mycket tålamod med konstiga band som gör konstiga saker. Men Skeletal Lamping får man bara huvudvärk och öronklåda av.

---

Årets Sämsta Idé:
Scooter vs. Status Quo - Jump the Rock (Whatever you want) (singel)
[Sheffield Tunes]

Status Quo behöver desperat en väg ut ur Viking Line-träsket. Upp ringer Scooters agenter och säger att den tyska technotrion är sugna på att sampla "Whatever you want". Någon släpper en ordentlig hjärnfis och helt plötsligt finns den där; Status Quos enda låt i Scooter-skrud. Det redan monotona verserna har fått sällskap av idiotiska rap(nåja)texter ("Riggidyriggidy rock"?) och slagborrsbas.
     Vem behöver den här låten? Tonårsnazister på brytfest? Plakata mediasäljare på afterski? Ett monument över dålig smak, eller snarare ett hån mot den dåliga smaken, som man enbart kan hoppas ska sätta p för åtminstone en musikkarriär.

---

Årets Dunk-klak-drunk:
SebastiAn - Motor EP
[Ed Banger]



Ungefär 4:30 in i Aphex Twins "Bucephalus Bouncing Ball" förvandlas låten till en kakofoni av orytmiska beats och hysteriska ljud. SebastiAn, kanske Ed Bangers egna Aphex Twin, inleder Motor med en episkt djup och skorrande bas som höjs i tempo likt en rallybil som byter växlar. Han går sedan över till att hålla takten med vad som närmast påminner om industriborr som krossar glas. Lagom talande titelspår.
     Motor fortsätter in i typiskt franskomprimerade samplingar i "Momy" och avslutas med solida "Army". Kort och koncist heter det visst.

---

Årets Försvunna Charm:
CSS - Donkey
[Sub Pop/Warner]



Jag hade det på känn, att CSS inte var "all that". Liveupplevelsen lämnade en del att önska, trost kuliga upptåg och spexiga trikåer. Och så kom beviset att det är ett band som de facto bara höll för en skiva. Boooring.

---

Årets Bästa Skiva Som Jag Inte Kan Komma På Något Att Skriva Om:
Foals - Antidotes
[Transgressive Records]



Inte sagt att Antidotes är årets bästa skiva allt som allt. Men Jag kommer verkligen inte på några vettigt formulerade menningar om dessa indiegrabbar. Kanske för att jag sparat denna skiva till sist.

---

Årets Still Going Strong:
Melvins - Nude With Boots
[Ipecac]



Always outnumbered, never outgunned: Inte bara titeln på The Prodigys katastrofala skiva från 2004 utan också Melvins outsaggda motto. Efter 25 år verkar Kurt Cobains favoritband fortfarande ute i musikvärldens ytterområden. Ny tyngd i skepnad av en extra trummis och ny basist gör att bandets två senaste skivor andas entusiasm som. Fortsätter det så här får de gärna hålla på i 25 år till.

---

Årets Duo:
High Powered Boys - Sounds of Cain (singel)
[Institubes]



...och så, ännu en anledning att parafrasera Jerrings klassiska felcitat (det där om japanerna, ni vet, fast om fransoser istället). Man önskar att Justice kometkarriär inte bara hade fått redan etablerade artister att ta ut svängarna och skita ned musiken. Det vore trevligt om allämnheten även upptäckte smalare arister från samma scen. Surkin och Bobmo, Institubes dreamteam, brukar inte bara dj:a tillsammans. När de slår sina musikaliska påsar ihop kallar de sig för High Powered Boys. Maskinellt och 90-tals doftande. Hoes get down! Vilket för oss in på...

---

Årets Underbarn:
Bobmo - 3000% Yes
[Institubes]



På tal om High Powered Boys går det inte att lyssna på Bobmo (alltså ena halvan av duon) utan att få prestationsångest. Gosse... "Get 'em Junior" och "Rock the", liksom... Inte ens 20 år gammal (nu kan jag inte franska krog och klubbregler, men det är tveksamt om han skulle komma in på de ställen han själv ska spela på i Sverige i alla fall) har han redan visat att han är både en producent och dj att räkna med. Själv får jag 25 år gammal nöja mig med att skriva några rader om honom.

---

Årets (Väldigt Tippade) Antiklimax:
Guns N' Roses - Chinese Democracy
[Geffen/Universal]

Man ska inte sparka på dem som redan ligger och för att vara helt rättvis är Chinese Democracy långt ifrån en hemsk skiva (men för att vara ännu rättvisare måste det påpekas att den, när den är som sämst, är riktigt usel). Myten och bakom kulisserna-historierna kring detta decennielånga projekt är dock så mycket roligare att återberätta, än någon av låtarna är att lyssna på.
     Historierna om en inspelningsstudio med svängdörrar och en gitarrist som trivdes bäst när han fick spela in sina slingor i en inhägnad av hönsnät (där han konsumerade mängder av den grövsta tänkbara hårdporren och skräckfilmerna). Historierna om hur en hund bajsade i ovan nämnda bur till gitarristens förtjusning, men precis alla andras förtret. Och berättelsen om hur denna hundlort, eller snarare studiopersonalens initiativ att till slut avlägsna den, fick de redan ansträngda relationerna mellan band/personal och gitarristen att kollapsa.
     Det finns inte mycket man kan säga om slutprodukten som inte redan sagts. De låtar som läckte ut, alternativt framfördes live, åren innan releasen var allt annat än fantastiska. Det var liksom ingen överraskning att Axl var tvungen att kompensera förlusten av färgstarka karaktärer som Duff, Slash och Izzy med andra knep. Knep som kommit och gått, och 2008 var gamla som gatan. Och faktumet att skivan reades ut bara veckor efter release skvallrar om svikande försäljning och ett allmänt missnöje. Vi kan väl konstatera ännu en gång att gör man en mytomspunnen skiva, som sedan haussas up in absurdum (komplett med MySpace nedräkning och exklusiv förhandslyssning), bör man vara säker på att den levererar.
     Chinese Democracy lämnade en bitterljuv smak i mun och ett mantra som rullade i skallen likt nyhetstexter i CNN:s prompter; " Är det verkligen det här en hel rockgeneration väntat i 12 år på?".

---

Årets Heja Sverige:
I Are Droid - I Are Debut

Förvisso förtjänar både Style of Eye, Meshuggah och The Haunted en eloge för sina insatser för Sverige i världen i år. Ska vi dock nöja oss med ett svenskt band, som också skiljer sig lite från mängden OCH har släppt sin debut i år, går det inte att blunda för I Are Droid. Bitvis låter melodier och riff som något Josh Homme kunde ha skrivit, endera för Queens of the Stone Age endera för Kyuss. Och bitvis är atmosfären kyllig och episkt som bara Interpol kan göra den (okej, ibland lutar det episka över lite väl mycket åt Coldplay hållet).

---

Årets Music Inspired By Disney's The Lion King:
Vampire Weekend - Vampire Weekend
[XL Recordings]



Jag kan inte skaka av mig känslan att många av dem som höjt Vampire Weekends självbetitlade debut inte skulle ta i Paul Simons Graceland med tång. Och påpeka för gudsskull inte för dem att det faktiskt finns artister som kämpat för vad skivaffärerna kallar för World Music bra mycket längre.

---

Årets Skrän:
Times New Viking - Rip It Off
[Matador]



Som om någon ställt in en risig bandare i en replokal.

---

The Roots - Rising Down
[Def Jam/Universal]



Frågan är om The Roots kan misslyckas med en skiva, särskilt när de senaste åtta åren inte varit ljusa i hemstaden Philadelphia. På sin argaste skiva hittills avhandlas droger, rasism och polisbrutalitet med fantastiska låtar som "Get Busy", "Singin' Man" och vemodiga "Criminal". Följdfrågan alla ställer sig är givetvis hur en positiv valutgång påverkar nästa skiva. Ska man tro ?uestlove fick bandet stryka planerna på en ännu argare och mer politisk skiva, med arbetstiteln "Burn baby, burn"...

---

Årets Vad Är Grejen Egentligen?:
Crystal Castles - Crystal Castles
[Diffrent/Last Gang]

 

Kaxiga. Dryga. Självitoniska, fast ändå inte. Och en låtkatalog rotad i teve och dataspel. Crystal Castles har alla förutsättningar för att jag som 80-talist ska avguda dem. Varför är det så hemskt tråkiga i så fall?

---

Årets Dansskiva (Som Inte Är Dunka-Dunka):
Friendly Fires - Friendly Fires
[XL Recordings]



Kan också vara årets bästa användning av percussininstrument. Punk Funk (eller Funk Punk, vilket man nu trivs bäst med att säga) i bästa Rapture anda. "White Diamonds", "Paris" och "Love Sick" är ena riktiga gungvirus som sätter sig i höfterna.

---

Årets Hela Stadion Dansar:
The Presets - Apocalypso
[Modular]



Det är väl ingen underdrift att kalla The Presets för 00-talets Depeche Mode (förutom Depeche Mode själva då, som tuffar på i vanlig fart). Något mörkare, något skitigare, men med samma fingertopskänsla för fantastiska poprefränger. Potentialen för att fylla hela stadium med med dansande och hoppande publik. "My People", "A New Sky", "This Boy's In Love", "Kicking And Screaming" och "Togheter". Lägg därtill tidigare skivors "Cookie", "Are You The One" och "I Go Hard, I Go Home". Konstigt att de inte redan börjat ta över världen med en så stark setlist.

---

Årets Konstigaste Skiva Släppt På Ett Större Skivbolag:
Hot Chip - Made in the Dark
[EMI]



Underliga saker händer på Made in The Dark. Långsamma stämmningslåtar. Sockersöta poplåtar. Frasiga samplingar. Akustisk deppindie. Det spritter och spretar och verkligen andas prestigesläpp.

---

Årets  Koncentrationssvårigheter:
Mr Oizo - Lambs Anger
[Ed Banger]



Mr. Oizos skivor är svåra att betrakta som skivor per se. Ed Bangers egen Aphex Twin rockar loss med loopar, synthar och ostiga saxofonljud. Roliga timmen med Garageband (och Uffie som gästsjunger) men verkar tröttna snabbt på sina egna experiment. Kort och koncist. Kul, en gång eller två. Mördande omöjligt i längden.

---

Årets Skivomslag:
Mogwai - The Hawk Is Howling
[Matador]



Kanske inte årets mest upplyftande skiva. Den totala kvoten durackord kan räknas på ena handens fingrar. The Hawk Is Howling återupplivar dock den fina traditionen med skivomslag man försvinner in i medan man lyssnar på musiken. Egentligen händer det väl inte så värst mycket på bilden. Örnen stirrar på dig, och du stirrar tillbaka. Ibland räcker det.

---

Årets Kåtbock:
Sebastién Tellier - Sexuality
[Record Maker]

Sebastien Tellier är väl mer en frisk fläkt i schlagersamanhang. I motsats till genuint bra, för på det stora hela är Sexuality en väldigt ojämn historia. "Divine" och "Kilometer" i all ära, men det finns spår på skivan som fort faller i glömska. Tacka vet jag hans insats på soundtracket till Steak, 2007. Hur som hur som... Det var fruktansvärt kul med en tunnhårig lodare insprängd bland alla glittriga schlagerdivor när Eurovision Song Contest förpestade Belgrad förra våren.

---

Årets Mest Osanolika Radiohits:
MGMT - Oracular Spectacular
[Sony BMG]



Visst vill väl skivbolagen kunna stoltsera med ett stall av creddigare artister, vid sidan av dem som fyller arenor - spelning in och spelning ut. Men hur säljer man två infödingshövdingar med skräckslagen blick? Man hoppas på stabilt låtmaterial och MGMT levererar med råge. Även om Justice remixen av "Electric Feel" överskuggar orginalet.

---

Vi Gör Så Här För Att Vi Kan:
Laibach - Kunst der fuge
[Mute Records]



Att tolka Bach med moderna instrument? Idéen låter inte galen alls. Det låter som ett hissmusiksprojekt. Men eftersom det är Laibach blir det allt annat än... På sin höjd en festlig skiva men de där spåren av total tystnad gör nog att den aldrig kan bli en förfestfavorit. Fler dystra pop-covers åt folket!

---

Årets Se Hur En Enad Kritikerkår Går Upp I Brygga:
Nordpolen - På Nordpolen
[Sincerely Yours]

Som om Nordpolens katastrofala intervju i TV 4:s Nyhetsmorgon inte var antihändelse nog, föranleddes hans besök av att de flesta musikpublikationer i Sverige hyllade hans skiva sönder och samman. Det fanns ingen hejd på SUPERLATIVEN. Och varför skulle det? Han ligger trots allt på The Tough Alliance bolag!
     Konsumentinformation; ska du köpa en skiva som det skrivits/pratats om och inte orkar bilda dig en egen åsikt; skaffa för all del På Nordpolen.

---

Årets Sågning:
Little Marbles - Jag accepterar mitt kaos
[National/Bonnier]



"Ibland räcker det inte med att vara två sockersöta poptjejer som väljer kläder efter Walldorf-pedagogik. Eller som Grooves Nina Einarsson konstaterar: "...är en stockholmduo [sic: de är från Norrköping] bestående av två batikglada 16-åringar som spelar något som vissa (bland annat deras pressrelease) skulle beskriva som "urstarka solbeströdda popkarameller". Jag skulle dock hellre kalla det urstarka infantila montessorikarameller. Troligen med illegala substanser i./.../Ni kommer säkert bli sönderhånglade på Emmaboda och jag lovar att Montessoriförbundet kommer ringa er, men sorry,  jag accepterar varken ert kaos eller era karameller. Det finns bättre sätt att bli hög på".
     Word.

---

Årets Hybris:
Nine Inch Nails - Ghosts I-IV
[The Null Corporation]



Ghosts I-IV har en sak gemensamt med de försök som gjorts att få pandor till parning i fångeskap: de går båda episkt trögt framåt. Sen kan jag inte tala för två pandors rajtan-tajtan, men Ghosts I-IV, den nya måttstocken för uppblåsta rockstjärneegon på experimentstigen, är i alla fall fullkomligt olysningsbara.

---

Årets Återhämtning:
Nine Inch Nails - The Slip
[The Null Corporation]

...och vilken återhämtning sedan! När Ghosts bombade fanns oron att Trent Reznor flippat och med tanke på senare års textprestationer var inte förväntningarna på The Slip skyhöga. Tji får vi när han släpper den bästa NIN skivan sedan underskattade (och kanske lite väl bombastiska The Fragile). För första gången på länge tänker jag inte alls vad han sjunger om. Faktum är att jag inte kan recitera en enda strof från skivan. Helheten är melodiös indutrirock som bara Reznor kan. Fantastisk stämning och melodier ­- med "Head Down", "Discipline" och "Echoplex" som lysande exempel - varvas med hans fingertoppskänsla för snyggt smutsiga produktioner och skarpa kontraster. "1,000,000" är exempelvis en ganska simpel pumprockare, med skillnaden att gitarrerna närmast påminner om nylontyg som slits sönder.

   Man kan inte bli annat än upprymd när en av ungdomsidolerna, därtill en som man tappat tron på, visar att han fortfarande kan dra den proverbiala slipstenen.