Upptäckte att min vän Banders besökt bloggen, så jag tog tillfället i akt att besöka hans blogg, men rekomenderar även andra att göra det. den ramlar in under kategorin vardagsbetraktelser, I guess, men är hur som helst läsvärd och intressant. Den finns här.

För övrigt fyller jag år idag. Inlett födelsedagsfirandet med en födelsedagskaffe av Andreas. Robert har spelning med sitt andra band idag, men jag har inte tid att gå. Även fast han lovade att sjunga ja må han leva från scenen.

Och när vi ändå är inne på We Know Where You Live, lutar det år att vi kommer att spela i Hökarängen inom en snar framtid. Mer om det senare. Plockade också upp gittaren igår och pillade lite på ett riff som säkert kan bli något. Stämmningen i bandet mot Jonas är på sparlåga. Killen håller på med sitt jävla KTH-spex, som "snart är över" hela tiden. I söndags blev det inget ordentligt rep heller. Jag och Robert åkte dit jammade lite på nytt material, men tyckte att vi kunde vänta på Jonas. Vi ringer honom stup i kvarten och får höra "ja, det drog över lite men jag är där om en halvtimme". I slutändan satt vi där från halv fem till sju, utan att han dykt upp och ruttnade till slut. Inget rep blir bra på en kurrande mage.

Varför har jag inte upptäckt detta förr?

Apropå upptäcker kan jag nämna en annan jag gjorde tidigare den här månaden; Pearl Jams tid är förbi. Jag skulle ljuga om jag påstod att Pearl jam aldrig varit favoriterna. Jag skäms inte för det heller. Men den nya skivan är inte bra.

Vi kan börja med omslaget. En bild på en halv avokado. Mja, en fin bild är det. Men va fan... det här från ett band som gick i bräschen för stilrena och genomtänkta omslag? Polaroiderna i No Code, Vitaology-boken, Yields läckra bilder, ja till och med Binaurals Nebulosa-foton.  Och så nu, en bild på en halverad avokado? Känns som om jag missar en poäng här, som att jag inte fattar vad dom försöker säga.  Kanske för att de har blivit gamla och inte kan förmedla en kvasiintellektuell antirepublikansk kommentar, utan att det känns påtvingat.  Resten av bookletten är bara gräsligt ful och ostig. Flummfoton som säkert skulle ge Dream Theatre eller Porcupine Tree en redig baugette.

Höjdpunkterna på skivan kan samanfattas på en singel med två b-sidor. Resten hade jag, och säkert Pearl Jam, klarat sig bra utan. Ed har rökt bort rösten, grabbarna har glömt sin egen låtkatalog och lyckas upprepa sig själva. Och i ett drag som kommer att förbrylla musikhistoriker årtionden framöver, krystar de till ett anti-spår på 51 sekunder, bara för sakens skull. Någon glömnde att berätta för dom att denna lilla orgelinterlud är baserad på skivans kanske sämsta refräng.

Liveframträdanden på AOL borde om något bevisa motsatsen att Pearl Jam vill ha uppmärksamhet igen. Inget ont med det. Gör man musik vill man antagligen att någon ska höra den, reflektera över den, kanske till och med beröras av den. Problemet ligger i att hela skivan känns sökt. Pearl Jam är inte längre unga och rebelliska poster boys för Generation X som ger sig på imperialistiska biljettagenturer och ger all media kalla handen ("Just cause we feel like it dude").
De låter mer som en grupp trötta curlingfarsor som måste pusta och frusta, klämma och krysta för att rocka röven av oss, innan de måste springa och hämta ungarna på dagis.

Det var bättre förr helt enkelt när dom vägrade att finna sig i rollen som arenarockband (trots att musiken var misstänksamt lättlyssnad) istället för att förlika sig med faktumet. Nu är det bara trött, tröttare, tröttast.
Jag kanske borde nämna Tool och 10 000 Days i förbifarten, men skitsamma. Den var precis så dålig som jag hade föreställt mig att den skulle vara. Visst är det bra med en hälsosamt öppen syn på ny musik?