#2100 - Brüno

Det finns ingen större vits med att i detalj gå in på en film som redan gått på bio hela sommaren (för nygammal att recenseras; för ny för att retrorecenseras). Några korta ord (som tillsammans bildar meningar, men inte nödvändigtvis ett sammanhållet stycke).

Borat var roligare, till stor del då Brüno inte lyckas maskera det faktum att den lövtunna handlingen är skriven kring sketcherna/intervjuerna. Brüno känns ofta väldigt sökt och ansträngd (till exempel faux-pratshowen som är ihoproddad endast för filmen). Plump för plumphetens skull. Men visst glimmar den till ibland. Absolut bäst är när Brüno intervjuar föräldrar inför ett eventuellt fotojobb för deras barn. I sin önskan att exponera sin lilla ögonsten går samtliga föräldrar med på de möjliga scenarier Brüno målar upp, fullkomligt omedvetna om att det låter som en anställningsintervju till en sweatshop. Det, och benämningen av Mel Gibson som "Das Führer" som referens till hans antisemitiska fyllegroda för några år sedan.

Brasklapp till mig själv dock; sluta läsa filmrecensioner. Allt jag kan komma på att skriva om Brüno tycker jag mig redan ha läst någon annanstans. Likväl har jag nått ännu en milstolpe i det livslånga ”se så många filmer jag kan innan jag dör”-projektet, med 2100 registrerade omdömen på IMDb. Kudos.

Till min förskräckelse upptäckte jag apropå det att ett av de första betygen jag satte för 10 år sedan, Star Wars Episode I: The Phantom Menace, var på tok för högt. En 7:a?! Hur tänkte jag där? En retorisk fråga, jag vet. Sexton år gammal och överladdad inför en ny Star Wars-film, fanns det inte på kartan att medge vilken rungande besvikelse den var. Jag vill minnas att jag faktiskt sa något i stil med ”den blir bättre andra gången när man ser den”. Höjden av förnekelse tror jag att det kallas.

Men det håller inte. Betyget måste omvärderas. Både för The Phantom Menace och dess uppföljare.