Knack, knack... vem där?
Urg. Ännu en hård helg, ännu ett hårt uppvaknande. På plus sidan har det varit en väldigt bra helg. Kul, rolig och så. Bra partyn, bra utgångar. Men helvete... nu gäller det att sakta ned lite. Problemet är förstås att vi inte har ett "tagga"-ned läge. Sitter man väl på Carmen med den första kalla flaskan Karhu framför sig, är det lite som att släppa ned handbromsen i en bil parkerad i en uppförsbacke. Festmetoden eller inte ("varannan vatten, lalala"), har mina kvällar på senaste tiden en tendens att göra sig påminda morgonen efter. Slagborren, dimman i huvudet, fågeln som flugit i munnen och dött. Urgs... Tydligen såg jag bättre ut idag. Inte lika smal, inte lika sliten som i till exempel måndags. Om jag ändå kunde känna mig lika pigg. Man kanske ska ta det lite lugnt den här veckan, och faktiskt ta det lugnt tills nästa helg. Hela veckan. Synd bara att min helg börjar på onsdagar nu för tiden.
Mmm... lever. Inte min hoppas jag.
Tur nog förser Tompa mig ständigt med serier och filmer via det lilla nätverket vi har. Tack gode gud för det. Sopranos race är bra skit.
In i muren
Så, september är nästan slut och vilken månad det varit. I sviterna efter sommarens händelser har jag ägnat mig åt att marinera levern i alkohol vilket gått ganska skapligt, faktiskt. I går brände jag mina näst sista pengar, samt två hundralappar jag lånat av Jensa, på krogen. Dom gick åt ganska snabbt så det blev en del vatten också. I alla fall, vad hade jag varit för oansvarig 24 åring om jag inte sparade några slantar till mat? Så idag gick åt till att sträckkolla Sopranos, skjuta på My Sims-texten, bakfyllefilosofi, lyssnat igenom The Locusts samlade diskografi och lägga ut de sista pengarna på en middag modell lyxigare.
Lo and behold:
Lo and behold:
Kantarellsoppa med curry och lök. Smakade mumma. Eller knull i mun om man vill vara så pass grov. Inte för att det här på något sätt kommer att hindra mig från att massera min lever ordentligt i oktober också. Va fan... det är ju löning på tisdag, lilllördag på onsdag, fredag på fredag, och storlördag på lördag. Inte sitter man hemma då. Och november... november kommer vi till om en månad, men den har redan potential till att bli den bästa novembern i mannaminne. Arcade Fire och Liars på samma vecka? Jag måste drömma.
Jag går och fiskar
Klockan är 23.35, det är fredag och jag gör ett besök på Shamirans pizzeria i Hässelbycentrum. Jag ska fira att jag gjorde klart den spelrecension som jag skjutit på hela veckan, och därför också haft den segaste fredagskvällen på långt och länge. En tröstpirra.
Så. Jag staplar in och inser till min fasa att det är karaokekväll. Det är förstå inget fel rent allmänt på karaoke. Jag älskar karaoke, och ett av mina finaste Tokyominnen var sakekiosk/svindyr-restaurang/karaokebås-kvällen. Så jag ska inte missunna Hässelbys karaoke elit deras nöje. Fastän han som sjöng "Jag går och fiskar" var något av det värsta jag hört. Kom igen liksom. Vem kan inte den texten?
Hur som helst var det stämningen som gav mig en riktigt olustig känsla. På golvet ranglar 50 åriga gubbar runt, ganska berusade, och limmar på de 18 åringar som klätt upp och spacklat sig kvällen till ära. Dom är där, by the way, med sina mammor som tycker det är kolugnt efter femte ölen. Jag sätter mig ner och begraver ansiktet i händerna. Det är såg jag inte. När jag kollar upp möter tjejen bakom disken min blick med ett uttryck som säger "Ja, jag vet. Men va fan... jag jobbar bara här". Jag tar min pirra, min sallad och min läsk och går med raska steg hem. Helt plötsligt känner jag mig så jävla ball när jag svirar runt på STHLM:S dansgolv.
Apropå dansgolv, när ska blixten slå ner igen? Nu är det söndag och gårdagens tinitusanfall har fortfarande inte lagt sig. Och jag sitter fortfarande och bankar huvudet i skrivbordet. Varför, åh, varför tog jag inte hennes telefonnummer när hon praktiskt taget gav det till mig förra veckan? Va fan... gillar tevespel, gillar samma musik. Det börjar bli en tragikomisk följetong, det här. Note to self. Nästa gång någon säger "Har du mitt nummer förresten?" säg INTE "Öh... nä", och vänta på att tunnelbanedörrarna stängs.
Så. Jag staplar in och inser till min fasa att det är karaokekväll. Det är förstå inget fel rent allmänt på karaoke. Jag älskar karaoke, och ett av mina finaste Tokyominnen var sakekiosk/svindyr-restaurang/karaokebås-kvällen. Så jag ska inte missunna Hässelbys karaoke elit deras nöje. Fastän han som sjöng "Jag går och fiskar" var något av det värsta jag hört. Kom igen liksom. Vem kan inte den texten?
Hur som helst var det stämningen som gav mig en riktigt olustig känsla. På golvet ranglar 50 åriga gubbar runt, ganska berusade, och limmar på de 18 åringar som klätt upp och spacklat sig kvällen till ära. Dom är där, by the way, med sina mammor som tycker det är kolugnt efter femte ölen. Jag sätter mig ner och begraver ansiktet i händerna. Det är såg jag inte. När jag kollar upp möter tjejen bakom disken min blick med ett uttryck som säger "Ja, jag vet. Men va fan... jag jobbar bara här". Jag tar min pirra, min sallad och min läsk och går med raska steg hem. Helt plötsligt känner jag mig så jävla ball när jag svirar runt på STHLM:S dansgolv.
Apropå dansgolv, när ska blixten slå ner igen? Nu är det söndag och gårdagens tinitusanfall har fortfarande inte lagt sig. Och jag sitter fortfarande och bankar huvudet i skrivbordet. Varför, åh, varför tog jag inte hennes telefonnummer när hon praktiskt taget gav det till mig förra veckan? Va fan... gillar tevespel, gillar samma musik. Det börjar bli en tragikomisk följetong, det här. Note to self. Nästa gång någon säger "Har du mitt nummer förresten?" säg INTE "Öh... nä", och vänta på att tunnelbanedörrarna stängs.
Bra skit - del ett
Okej, så egentligen borde jag jobba. Skrivhatten är på och kaffet är färdigbryggt. Men jag orkar verkligen inte. Vad gör man då? Finkammar youtube på musikvideo guldkorn. Sånnadära guldkorn man ska skämmas om man inte sett. Snäll som jag är har jag postst dom här. Sen ska jag jobba. Faktiskt.
Talking Heads - "Once in a Lifetime"
Skulle jag börja dansa så här på ett dansgolv, hade en dejt med en dörrvakt varit ett faktum. På något sätt kommer David Byrne undan med det, för han ser ju så förbannat cool ut. Kostymen, glasögonen och svetten som får honom att se ut som en glasyrmunk. Grabben hela dagen, alla dagar.
Devo - "Peek-A-Boo"
För den som inte vet vad "estitisk fulländning" innebär; varsågod. Två snubbar som lyckas låta som en hel jävla orkester i en av de snyggaste videorna någonsin. Hur kan man möjligtvis klaga?
Faith no More - "Strip search"
Tre fjärdedelar in i "Stripsearch" tror man fortfarande att Faith no More fått någon jävla hybris. Patton knallar runt i träningsoverall (med den obligatoriska backslicken) och nynnar texten för sig själv. Det känns pretto och ganska dåligt. Men sen jävlar händer det grejer. 03:40, närmare bestämnt. Vilken jävla Keyser Soze vändning.
Converge - "No heroes"
Talking Heads - "Once in a Lifetime"
Skulle jag börja dansa så här på ett dansgolv, hade en dejt med en dörrvakt varit ett faktum. På något sätt kommer David Byrne undan med det, för han ser ju så förbannat cool ut. Kostymen, glasögonen och svetten som får honom att se ut som en glasyrmunk. Grabben hela dagen, alla dagar.
Devo - "Peek-A-Boo"
Jag var inte alls gammal när den här videon släpptes. Eller snarare; jag var inte ens född. Det var en tid då roterande kuber i grälla färger var the skit inom datoranimation i musikvideor. Men jag vill minnas att jag såg den någora år senare på SVT, när det här med MTV och kabelteve fortfarande hägrade i framtiden. Och jag minns det därför att den skrämde skiten ur mig. 0:52; två män iförda endast chimpansermasker och fillingar smiskar en kvinna. 0:57, en galen clown dyker upp och skrattar maniskt. Och så fortsätter det. Klart att en 4-5 åring skiter knäck.
Talk Talk - "It's my life"
Talk Talk - "It's my life"
Att titta på "It's my life" är lite som att se en trailer för Ett med Naturen. Valar, strutsar, flamingos, kobror, björnar etc. Men av någon anledning sjunker man in i ett slags meditativt lugn av alla naturbilder. Vet inte riktigt varför. Men jag drar på den istället för en skiva Gregorian Monks (som tolkar Iron Maiden) om jag vill en ett sånt däringa chill pill.
Death From Above 1979 - "Romantic Rights"
Death From Above 1979 - "Romantic Rights"
För den som inte vet vad "estitisk fulländning" innebär; varsågod. Två snubbar som lyckas låta som en hel jävla orkester i en av de snyggaste videorna någonsin. Hur kan man möjligtvis klaga?
Faith no More - "Strip search"
Tre fjärdedelar in i "Stripsearch" tror man fortfarande att Faith no More fått någon jävla hybris. Patton knallar runt i träningsoverall (med den obligatoriska backslicken) och nynnar texten för sig själv. Det känns pretto och ganska dåligt. Men sen jävlar händer det grejer. 03:40, närmare bestämnt. Vilken jävla Keyser Soze vändning.
Converge - "No heroes"
Själva tanken på att Converge kanske är soundtracket till jordens undergång är ganska fånig. Det handlar snarare om en självklarhet. Bomben har fallit. Världen står i brand. Undergången är här. Grabbarna är dock lika arga och brutala för det. Klyschigt men coolt.
Peaches feat. Iggy Pop - "Kick it"
Peaches feat. Iggy Pop - "Kick it"
Lika överytgad som jag är om att Converge skulle lirar världens sista livespelning, tvivlar jag inte en sekund på att peaches och Iggy skulle överleva en zombiekatastrof. Är det ens en giltig fråga liksom?
Okej, nog nu. Kanske dags att göra något vettigt av dagen. Fortsättning följer.
Okej, nog nu. Kanske dags att göra något vettigt av dagen. Fortsättning följer.
Höststädning
Det har blivit dags att rensa i ordförrådet. På riktigt. Jag är fullt alvarlig. Det finns ord som jag kommer på mig själv sägandes på tok för ofta och det retar gallfeber på mig. Man låter som ett stammande pulver, med tretton onödiga "ba:n" i varje mening, och dubbelt så många "typ". Ska man lyckas så måste man också ha hjälp av sina vänner. Hard love så att säga.
Så;
-- Varje gång Kappe säger "typ", ett slag, en riktigt saftig knogmacka, på axeln. Det ska kännas och armen ska domna.
-- Varje gång Kappe säger "ba", en spark på smalbenet. Gärna på samma ställe där jag blivit sparkad förr. Så att det känns ännu mer för varje spark. Det ska göra riktigt jävla ont.
Som Peaches och Iggy sa; Kick it!
Målet är inte att få ett mer sofistikerat. Som Rille så vackert påpekade kan det sluta med att jag går runt och låter som en doktorsavhandling. Nej nej. Poängen är att börja tänka över det man ska säga. Så att jag kan slippa de allra mest korkade grejerna. Saken är ju den att sopar man bort sina klämord, tänker man över sina utlägg mer. Och då slipper man komma in på ett spår man känner att man måste avsluta, fastän det inte går på ett vettigt sätt. Man har kommit så långt i ett skumt resonemang, och det finns ingen återvändo. Lite som när man börjar dra en vits, men ungefär halvvägs upptäcker att; A) Den har ingen poäng eller B) Du har glömt poängen och försöker rädda situationen genom att vinna tid med några typ:s och ba:s.
Lyckas jag är liksom på tur. Men det blir svårt. Liksom är... liksom mitt favoritord.
Så;
-- Varje gång Kappe säger "typ", ett slag, en riktigt saftig knogmacka, på axeln. Det ska kännas och armen ska domna.
-- Varje gång Kappe säger "ba", en spark på smalbenet. Gärna på samma ställe där jag blivit sparkad förr. Så att det känns ännu mer för varje spark. Det ska göra riktigt jävla ont.
Som Peaches och Iggy sa; Kick it!
Målet är inte att få ett mer sofistikerat. Som Rille så vackert påpekade kan det sluta med att jag går runt och låter som en doktorsavhandling. Nej nej. Poängen är att börja tänka över det man ska säga. Så att jag kan slippa de allra mest korkade grejerna. Saken är ju den att sopar man bort sina klämord, tänker man över sina utlägg mer. Och då slipper man komma in på ett spår man känner att man måste avsluta, fastän det inte går på ett vettigt sätt. Man har kommit så långt i ett skumt resonemang, och det finns ingen återvändo. Lite som när man börjar dra en vits, men ungefär halvvägs upptäcker att; A) Den har ingen poäng eller B) Du har glömt poängen och försöker rädda situationen genom att vinna tid med några typ:s och ba:s.
Lyckas jag är liksom på tur. Men det blir svårt. Liksom är... liksom mitt favoritord.
Blast from the past
Jag borde egentligen jobba nu, men är så sjukt uttråkad att jag bestämnde mig för att youtuba lite istället. Det blir lätt så. När man söker efter kontakt på MSN och ett dussintal olika comunity sidor har givetvis ingen har tid med en. Antingen är de utloggade eller "på lunch". You tube eller Wikipedia. Det om det.
Vart försvann Les Rythmes Digitales, och varför är han inte större än Daft Punk? Det slog mig när jag kom på att det var åratal sedan jag såg hans videor. Videon till Hey hey you (what's that sound) kan vara något av det bästa som gjorts.
Inte nog med att låten är sjukt svängig och skulle kunna kicka liv i en komapatient. Videon är en explosion av kitsch och 80-tals nostalgi. Yucky-love.
Och då har vi inte talat om videon till Sometimes. Så bra, så tragisk, så sorglig. Så fin. Den iscensätter ett allvarligt ämne som självmord på ett så fantastiskt vis; en teddybjörn har tagit livet av sig, och gossedjuren i barnkammaren frågar sig "vad kunde jag ha gjort". Och ännu en gång är det en sjukt bra låt.
Fantastiskt.