Det har blivit dags att rensa i ordförrådet. På riktigt. Jag är fullt alvarlig. Det finns ord som jag kommer på mig själv sägandes på tok för ofta och det retar gallfeber på mig. Man låter som ett stammande pulver, med tretton onödiga "ba:n" i varje mening, och dubbelt så många "typ". Ska man lyckas så måste man också ha hjälp av sina vänner. Hard love så att säga.

Så;

-- Varje gång Kappe säger "typ", ett slag, en riktigt saftig knogmacka, på axeln. Det ska kännas och armen ska domna.


-- Varje gång Kappe säger "ba", en spark på smalbenet. Gärna på samma ställe där jag blivit sparkad förr. Så att det känns ännu mer för varje spark. Det ska göra riktigt jävla ont.


Målet är inte att få ett mer sofistikerat. Som Rille så vackert påpekade kan det sluta med att jag går runt och låter som en doktorsavhandling. Nej nej. Poängen är att börja tänka över det man ska säga. Så att jag kan slippa de allra mest korkade grejerna. Saken är ju den att sopar man bort sina klämord, tänker man över sina utlägg mer. Och då slipper man komma in på ett spår man känner att man måste avsluta, fastän det inte går på ett vettigt sätt. Man har kommit så långt i ett skumt resonemang, och det finns ingen återvändo. Lite som när man börjar dra en vits, men ungefär halvvägs upptäcker att; A) Den har ingen poäng eller B) Du har glömt poängen och försöker rädda situationen genom att vinna tid med några typ:s och ba:s.

Lyckas jag är liksom på tur. Men det blir svårt. Liksom är... liksom mitt favoritord.