A Serbian Film är mer av ett spektakel än film. När filmfestival-cirkusen slår upp sina tält på en förortsäng nära dig hittar du den i freakshowtältet tillsammans med skäggiga damen och fakirerna. Konferencieren rättar till höghatten och skruvar till mustaschen med en klick hårvax:

"Mina damer och herrar låt mig presentera något unikt! Från Serbien kan vi bjuda på denna blandning av tortyrskräck, våldsporr och familjedrama! Mer chockvärde än The Human Centipede! Smaklösare än Guniea Pig! Obehagligare än Irréversible! Filmen som var för stark för den engelska censuren! Vi ger er... *trumvirvel*

A Serbian Film!". 

Enmansbandet spelar en trött fanfar som följs av gnisslande kugghjul när scenarbetaren vevar upp scendraperiet...

Och bortsett från det? Bortom tabusprängande scener? En tekniskt snygg och skicklig film som även utan de grövsta klippen är en fruktansvärt obehaglig thriller. Kanske med förbehållet att överexponerad film och fuktskadade betongbunkrar är en av fiktiva filmundervärldars största klyschor.

Samtidigt ser jag framför mig många gymnasieuppsatser om Serbisk film, förstörda för all framtid. Det första förslaget på sökorden "Serbian+film" är en upplevelse som myntar uttrycket "Newborn porn".