A+ for effort
imdb
Wow. Alltså... Wow! The Black Devil Doll From Hell något i hästväg. Den har för alltid omvärderat min syn på Lo-Fi-filmskapande (också känt som "Hellre än Bra"-filmskapande). Det finns hemmaproducerade filmer med högre produktionsvärde och bättre skådespelarprestationer. Och då är TBDDFH ändå inspelad på en grynig hemmavideokamera med kameramikrofonen som enda ljudkälla. När dina egna tonårsexperiment med familjens hemvideokamera helt plötsligt ser (och låter) professionella ut vet du att du kommit över något alldeles exceptionellt murrigt. TBDDFH är så murrig som en film kan bli. Murrigheten förkroppsligad på en fysisk VHS-kassett.
Helen Black är en gudfruktig kvinna. Hennes vardag består av att hon går i kyrkan, pratar i telefon och hytter med näven åt grannskapets småkriminella. Eller i alla fall den lilla inblick vi får av hennes vardag utanför hemmet. Med tanke på alla kors och broderade bibelcitat som hänger på väggarna, och den uppsjö av biblar som är strödda runt i hemmet ges vi bilden av att hon är rätt frigid. Eller; jävligt tråkig. Med andra ord kan vi anta att hon är kvarterets moraltant och nöja oss så.
Men så en dag på vägen hem från kyrkan kikar Helen in i en liten presentbutik. Det kanske är mitt under en helt vanlig dag; filmen är inte så värst tydlig med att förklara allt. Men det är cool, för vem VILL ha allt skrivet på näsan egentligen? Såna filmer är för töntar som inte kan slåss.
Hursomhelst. Bland butikens krimskrams − fula lampskärmar och porslinsdjur − sitter den: The Black Devil Doll From Hell! Efter att ha stirrat på den intensivt en stund bestämmer sig Helen för att slå till, affärsinnehavarens varningar till trots; "Jag har sålt den fem gånger, men den återvänder ALLTID!". Nej, nej. Sånt skrock biter inte på den som lagt livet i händerna på Sonen, Fadern och den helige Anden. "Den ska jag ha!", tänker Helen och utmanar ödet.
Och det borde hon förstås inte ha gjort! Inom kort drömmer Helen mardrömmar om dockan och den flyttar runt i lägenheten för egen maskin. Värre ändå; hon verkar njuta av de erotiska drömmar hon har om dockan!
Helens mardrömmar och syner kulminerar förstås när dockan våldtar henne i en väldigt störd scen. Jag vet inte riktigt vad som besvärar mig mest:
* Tanken på att det kanske är den nioåriga stuntmannen som får kliva in i sexscenen för att göra kroppsspråket mer autentiskt.
* Dockans likhet med en urlakad Garbage Pail Kid.
* Dockas tunga som sensuellt slickar Helens kropp. Den ser ut som en sönderbränd prinskorv och saliven som vitlökssås.
Å andra sidan är våldtäkter otäcka, så kanske är den på tok för långa våldtäktsscenen medvetet obehaglig att se på. Det är kanske här Gaspar Noé hämtade inspiration till gångtunnelvåldtäkten i Irreversible.
Och det var, som man säger, det. Filmen är inte slut än, på en halvtimme eller så. TBDDFH :s sista halvtimme kretsar kring Helens förvandling från from kristen till outtröttlig nymfoman. Men varken hennes hemsläp eller spontanragg från gatan kan ge henne samma njutning som den läskiga dockan, trots att hon verkligen slår klackarna i taket:
För den som undrar: Ja, soundtracket består av demospåren på en leksakssynt och är alltså inte pålagt av någon Youtube-huligan.
Men dockan då? Vart försvann den? Jo precis! I en epilog får vi se en kvinna stiga in i presentaffären där Helen gjorde sitt fynd. Och vad sitter inte där väntandes på sitt nästa offer om inte... The Black Devil Doll From Hell!
Slut
...den här filmen...
...ser vi EN GÅNG TILL.