Jag ser mig själv editera detta inlägg om några timmar. Berätta att hunden verkligen var sliten. Att omslaget sa allt om boken. Att maten luktade bajs och faktiskt smakade överensstämmande.

Alltså, att Guns and Roses anno 2006 verkligen suger live. Det gjorde dom när det senast begav sig på MTV Music Awards 2000-någonting. En viss Botox-tomte får mig att tro att det inte kommar vara bättre idag.

Biljetterna trillade in i elfte timmen [läs: efter ett förslag på fyllan]. Så jag tänkte, "varför inte?". Just nu tänker jag bara "varför?". Menmenmen... något kul ska det väl komma utav det.

Alltså: Guns and Roses, 19.30. Förband: Avenged Sevenfold (bara förbandet är skrattretande nog). Kan bli mitt dyraste skratt någonsin. Stay tuned.

Annars är det sånt här som håller en vaken om natten. Om den bara kunde släppas idag... Drar på Mother Puncher, EN gång till bara för att bygga upp peppet.

*EDIT*
Jag känner mig snuvad på mina 300 spänn. Inte en enda gång skrattade jag. För det mesta var jag bara jävligt uttråkad.

Problemmet med Axl Rose och hans muntra pistoler och rosor är att de inte under några omständigheter känns som ett band. De känns som Axl Rose... och hans kompband. Alla ger ett sken av att ha kul och trivas på scen. Det får man ge dom. Men ingen känns som om de hade planerat att göra sin vistelse i Guns 'n Roses särskilt långvarig. Bara en fling mellan flickvänner liksom.

En av gitarristerna kallar sig för Bumblefoot och en heter något annat. Trummisen är ett Guns and Roses fan, förklarar Axl i mellansnacket, och Robin Finck ser ut att ha bott i en grotta de senaste åren.

Så fort tillfälle ges, så fort de har gjort sitt i en lå,t passar de på med lite R&R. I synnerhet Rose som verkar ha installerat svängdörrar till logerna. Så fort en vers eller refräng är avklarad passar han på att lubba av scenen, antagligen för att dricka lite sprit, snorta lite koks, eller bara klaga på någon av scenarbetarna.

Bandet skenavrättar en eventuell peppstämning genom att vara så förbannat sega mellan låtarna. Atmosfären totaldör mellan numren när lamporna slocknar i låtpauserna. Rose defilerar längs scenen och gestikulerar mot kompbandet. Trummisen bjussar på lite desperat jazzfusion för att hålla ljudet igång. Åtskilliga sekunder hinner dock gå innan något händer. Vare sig det är första ackorden i nästa låt som ringer ut ur högtalarsystemet, eller Axls otydliga mumlande som försvinner i Globen apkassa akustik. Ibland känns bandet mest förvirrat som om de tappat tråden helt.

Musiken är som väntat inget annat än ett axplock av Guns absolut populäraste låtar. Plus två covers som de tydligen betrakta som sina egna vid det här laget. Vem vet, någon av Axls personligheter kanske tar åt sig äran för Live and Let Die, en annan för Knocking on Heavens Door. På sätt och vis måste man ge dom props för världens kanske tråkigaste cover någonsin. Låten är liksom ganska tråkig redan från början, och kan hålla på i en evighet om ingen stoppar den. Tanken över vad som skulle hända om Axl fick ett Status Quo-ryck är skrämmande. Världen behöver inte fler treackords covers.

Ingen tvivlade väl heller på att de nya låtarna – från skivan som aldrig kommer och som i nuläget inte ens intresserat något skivbolag – skulle suga. Ha i åtanke att det är skivbolag vi pratar om. Skulle de se någon som helst profit i en ny Guns 'n Roses skiva – ett band som trots allt gjorde många på Geffen rika – skulle de sälja sina mödrars organ för att klämma ut den. Men så är det. Det nya låtmaterialet är så uselt att inte ens PR-gamarna vill pilla på aset längre. Läskigt värre.

Värst ändå är mellanspelen. Ljusen slocknar och roddarna börjar rulla ut en flygel på scen. En dreadlockad keyboardist sätter sig och börjar spela. Vi är i Sverige och han hyllar/hånar den svenska publiken med Abbas S.O.S. Festligt. Men han nöjer sig inte med att spela första refrängen och sedan fortsätta med Guns set. Killen spelar hela jävla låten. Och så fortsätter det. Några låtar senare, masturberar Finck sönder sin gitarr i ett fyra minuter långt gitarr solo, ytterligare några låtar senare gör han det tillsammans med gitarrist nummer två.

Sist ut är vår vän Bumblefoot som solar sig igenom hela Don't Cry, på världens kanske fulaste gitarr. Den är formad som en fot och har hummelränder. Fattar ni? Bumblefoot? En fotsulegitarr? Och har den utfällbara vingar? Ja jävlar, det har den. Det är en sån där gitarr man bara sitter och skämtar om när världens gräsligaste instrumentdesign sk koras. "Knulla Simmons Yxa. Jag vill ha en gitarr, formad som en stor fotsula med tigerränder. Utfällbara plastvingar ska den ha. Hehehehehe... nä men allvarligt Simmos Yxbas är kanske inte så tokig". Nog för att Bumblefoot beskrivs som en avant garde gitarrist (spelar konstig musik och livnär sig på gitarrinstruktionsvideor). Men måste han verkligen forcera in sin dåliga smak i allmäna utrymmen? Les Paul vänder sig i graven.