#2108, 2118, 2132 och 2174 - Phantasm I-IV

När en 80-tallist beskriver något som awesome nickar de andra 80-tallisterna i närheten förstående. Men du som är yngre (eller äldre) kanske står och stirrar nervöst med ett frågetecken över hela ansiktet. Du vet vad ordet betyder men vad menar dom? Märk väl "awesome" är inte nödvändigtvis synonymt med bra. Men en graf är på sin plats för att förklara hur Phantasms på fyra filmer gjorde resan från semi-awesome up till awesome och ner till unawesome. Dess flyktiga stunder av briljans förklaras bäst genom awesomeness.

Semi-awesome: Naiv är ordet vi söker efter. Phantasm bevisar i all sin uselhet att ett en film inte måste vara bra för att vara awseome. Eller i alla fall semi-awesome, alltså. Nej, awesomness-skalan används mer som en charm (och/eller häftighets) -indikator för att mellan tummen och pekfingret måtta hur värd den är att ses. Det är en film som inte lät sig stoppas av något så trivialt som budget. En skräckfilmens "så gör du"-instruktionsvideo att ställa i av UR-Akademin kassetter.

Vad gör du - exempelvis - om banemannen i filmen har för vana att väcka de döda till liv för att tjäna honom, men inte har kunskapen eller resurserna för att sminka dina uttänkta zombies? Du klär ut ett gäng ungar till jawas (billig arbetskraft är det också; säg att du spelar in film och ge dem en påse godis var för besväret. Men kolla med föräldrarna först. Det kan låta illa om barnen kommer hem och förklarar att de fick lite godis för att vara med i en film). Och vad gör du om manuset kräver en episk slutstrid och räddningsaktion där en dussintal tillfångatagna damer skall räddas ur klorna på nyss nämnda dvärgzombies, men upptäcker ännu en gång att pengarna inte räcker till? Du låter en av karaktärerna i förbifarten berätta (eller snarare nämna) att han, under tiden han var ur bild, hittade ett dussintal tillfångatagna damer i klorna på dvärgzombies (men allt är lugnt nu, han skjutsade hem dem också). Att vi själva inte får se händelseförloppet, betyder inte att det ej ägt rum.

Som sagt, semi-awesome.

Awesome: Större budget betyder mer pengar att spendera på låtsasblod och latexattrapper. Phantasm II gör en poäng av att vara så mycket mer än föregångaren kunde vara. Vi inleder med en halvhjärtad revision för att förklara föregångarens upplösning (och samtidigt glömma bort det lite), och tuffar på som om inget hänt. Fler monster, mer blod och hemmapysslade vapen i bästa A-Team stil. Då gör det faktiskt inte så mycket att ett fyrpipigt hagelgevär antagligen är världens mest opraktiska vapen. Faktum är att det förekommer mer blodskvättande och explosioner i Phantasm II:s inledande 15 minuter än originalets sammanlagda 88. Enbart den spektakulära villaexplosionen spräckte antagligen ettans budget.

Awesome to the max: Zombiepunkare! Splatter! Nunchakus! Splatter! Klämmiga one-liners! Mer splatter! Och en liten unge som gillrar hemmafällor som får Kevin Mcallisters diton att falla platt. Vi säger "Peeew-peew!" och fist bumpar varandra vidare till del fyra!

Unawesome: En tredjedel oanvänt material från tidigare filmer. En tredjedel provocerande långsamma drömsekvenser. En tredjedel roadmovie längs med landsvägar som inte ens marklöpare går nära. Och titta! Phantasm IV (med den bajsnödiga undertiteln Oblivion) får inte ens vara med på skalan. Så tokigt det kan bli. Don Coscarelli har i intervjuer sagt att han med del fyra ville komma bort från den lite tramsiga tonen och hitta tillbaka till seriens mer mystiska rötter. Det går att ana vissa ambitioner till en mer suggestiv rysare, kanske något åt Lynch-hållet. Vilket rimmar väldigt illa med de scener av trams och splatter som trots allt klämts in. Och den obefintliga skådespelartalang som varit ensemblens gemensamma nämnare.