#2236 - Inception




Varför väljer man att gnälla över Inceptions brist på filosofiska djupdykningar i drömtydning? Eller dess val att gestalta drömmar som linjära berättelser och inte febriga halucinationer?

Poängen i Fredrik Strages recension har inte gått mig förbi. Han tyckte om filmen. Ganska mycket verkar det som att döma av betyget. Det gjorde jag också. Hade jag satt ett betyget på Inception enligt samma skala, hade det nog varit detsamma. Inception är till mångt och mycket en glorifierad heist-film. Istället för att knäcka ett valv i Las Vegas bedriver Leonardo Di Caprio och hans kumpaner industrispionage i finanstoppars undermedvetna. Ligan samlas, förbereder stöten och sätter igång. De går djupare, och djupare. Besöker drömmar i drömmar i drömmar för att nå det allra innersta. Allt under premissen att tiden går långsammare för varje drömnivå du stiger ned.

Och det är spännande. Genuint spännande, för ovanlighetens skull, och med hissnande action som inte går vilse i 360° slowmotion. Men denna längtan efter att det skulle vara mer än en actionfilm, förstår jag inte. Får det inte bara vara en väldigt spännande nollgravitations thiller? Måste vi blanda in bakåtlängespratande dvärgar i mixen?