Klockan är 23.35, det är fredag och jag gör ett besök på Shamirans pizzeria i Hässelbycentrum. Jag ska fira att jag gjorde klart den spelrecension som jag skjutit på hela veckan, och därför också haft den segaste fredagskvällen på långt och länge. En tröstpirra.

Så. Jag staplar in och inser till min fasa att det är karaokekväll. Det är förstå inget fel rent allmänt på karaoke. Jag älskar karaoke, och ett av mina finaste Tokyominnen var sakekiosk/svindyr-restaurang/karaokebås-kvällen. Så jag ska inte missunna Hässelbys karaoke elit deras nöje. Fastän han som sjöng "Jag går och fiskar" var något av det värsta jag hört. Kom igen liksom. Vem kan inte den texten?

Hur som helst var det stämningen som gav mig en riktigt olustig känsla. På golvet ranglar 50 åriga gubbar runt, ganska berusade, och limmar på de 18 åringar som klätt upp och spacklat sig kvällen till ära. Dom är där, by the way, med sina mammor som tycker det är kolugnt efter femte ölen. Jag sätter mig ner och begraver ansiktet i händerna. Det är såg jag inte. När jag kollar upp möter tjejen bakom disken min blick med ett uttryck som säger "Ja, jag vet. Men va fan... jag jobbar bara här". Jag tar min pirra, min sallad och min läsk och går med raska steg hem. Helt plötsligt känner jag mig så jävla ball när jag svirar runt på STHLM:S dansgolv.

Apropå dansgolv, när ska blixten slå ner igen? Nu är det söndag och gårdagens tinitusanfall har fortfarande inte lagt sig. Och jag sitter fortfarande och bankar huvudet i skrivbordet. Varför, åh, varför tog jag inte hennes telefonnummer när hon praktiskt taget gav det till mig förra veckan? Va fan... gillar tevespel, gillar samma musik. Det börjar bli en tragikomisk följetong, det här. Note to self. Nästa gång någon säger "Har du mitt nummer förresten?" säg INTE "Öh... nä", och vänta på att tunnelbanedörrarna stängs.