Robert berättade en intressant historia.

Han var ute med sitt arbetslag förra veckan och firade (?) att höstterminen börjat på Gröndalsskolan. Väl ute börja två arbetskamrater mäta snoppen med rövarhistorien. ”En gång när jag var ute…” hit och ”En polare till mig var ute och krökade” dit.

Till slut kommer dräparen som får tyst på alla vid bordet.

Historien är följande. En arbetskamrats polare var ute på krogen. Vi kallar honom för Bill-Bob Joel. Bill-Bob Joel hittar en fin dam på krogen och det ena leder till det andra. Vi kallar henne för Daisy Mae. Kvällen avslutas hemma hos henne, och man får anta att de hade det mysigt tillsammans.

På morgonen vaknar Bill-Bob Joel upp och känner sig ovanligt fräsch. Ingen baksmälla, ingen slagborr i bakhuvudet, ingen dålig smak i munnen. Han är med i matchen från ruta ett. Till historien förtäljer att natten spenderades i Daisy Maes loft säng, drygt 1.5–2 meter ovanför golvet.

Hursomhelst. Fräsch som Bill-Bob Joel känner sig tar en ett litet hurtskutt ned från sängen, redo att tackla dagens problem. Dom kommer snabbare än väntat. Skulle Bill-Bob Joel sett sig för innan sitt hurskutt hade han lagt märke till hundkorgen som står nedanför sängen. Men det gör han inte. Istället landar han rakt ned i hundkorgen, på Daisy Maes chiuaua. Chiuauan tvärdör.

Robert visste inte hur den döende chiuauan lät. Om det var ett fuktigt och blodigt ”splatt” eller ett torrt ”crack” när alla ben gick i kras och punkterade chiuauans invärtesorgan. Jag tippar på ett ”iiiipppp” blandat med ett ”crack” av brustna chiuauaben och ett ”bläpp” av inälvorna som flyger ut genom den lilla munnen.

Bill-Bob Joel får förstås panik. Han har knappt lärt känna Daisy Mae, men redan har han kallblodigt dräpt hennes lilla ögonsten. Så han plockar upp sina kläder snabbt som fan och drar. Daisy Mae sov sött och, får man anta, fick således en ganska otrevlig överraskning.