Filmbolagen kallar det extended cut, directors cut, extended version eller (som i Deep Reds fall) restored version – och mycket annat. Vi känner dessa bastarder bättre som ”regissörens egoutgåva”. Den version av filmen där regissören ges utrymme att återanvända gammal skåpmat. Till exempel (men inte bara)…

”Huvudroll pratar 20 sekunder i telefon och förklarar något vi förstod ändå eftersom kontentan i nästföljande scen är densamma”.

…eller:

”Kostiga komiska inslag som skär sig mot historiens våldsamma natur, och lämnar en fadd smak av fars”.

…eller:

”Utsvängning av en romantisk bihandling som inte ger oss mer förståelse för karaktärerna utan får dem att framstå som ihåliga dockor levererandes repliker på kommando”.

…eller:

”Nästintill obetydlig karaktär ägnas två minuter mer filmtid (utöver de fem han hade i orginalet) i en scen som handlar om ilska mot trasiga godisautomater”.

Att investera i en utökad utgåva, i tro om att den ska fördjupa filmupplevelsen, är därför rätt puckat.

Sunda tankar står inte högt i kurs när en regissör får gå tillbaka till en över 30 år gammal film och ”piffa upp den”. När allt kommer omkring redigerades scener bort när just sunt förnuft bjöds in i skapandeprocessen. Scenen drog ut på tiden *KLIPP*. Scenen visade sig vara onödig *KLIPPKLIPP*. Scenen sänkte tempot i ett skede där ett raskt dito var viktigt för att behålla betraktarens intresse *KLIPPKLIPPKLIPP*.

Samma sunda förnuft får ta ledigt när det rotas i skräphögen och visionären ges fritt spelrum; För att ge oss filmen som den var tänkt från början. Bara den meningen får mig att vilja kräkas på de självgoda as som tror att de gör en kulturgärning.

I Deep Reds fall blir det inte bättre av att det tidigare bortklippta materialet är uteslutande på italienska. Du får inte bara se tidigare ej visat material... Som en extra fiffig DVD-feature hoppar filmen mellan språken!

Men det är ju klart. Jag övertygar nog långt ifrån alla med en harrang som inte säger så mycket om själva filmen. Knappt ens mig själv eftersom jag i själva verket inte sett Deep Red tidigare. Låt oss därför minnas en annan förbättrad nyutgåva där även faktorn Ny Teknik™ bidrog till haveriet:

#2108, 2118, 2132 och 2174 - Phantasm I-IV

När en 80-tallist beskriver något som awesome nickar de andra 80-tallisterna i närheten förstående. Men du som är yngre (eller äldre) kanske står och stirrar nervöst med ett frågetecken över hela ansiktet. Du vet vad ordet betyder men vad menar dom? Märk väl "awesome" är inte nödvändigtvis synonymt med bra. Men en graf är på sin plats för att förklara hur Phantasms på fyra filmer gjorde resan från semi-awesome up till awesome och ner till unawesome. Dess flyktiga stunder av briljans förklaras bäst genom awesomeness.

Semi-awesome: Naiv är ordet vi söker efter. Phantasm bevisar i all sin uselhet att ett en film inte måste vara bra för att vara awseome. Eller i alla fall semi-awesome, alltså. Nej, awesomness-skalan används mer som en charm (och/eller häftighets) -indikator för att mellan tummen och pekfingret måtta hur värd den är att ses. Det är en film som inte lät sig stoppas av något så trivialt som budget. En skräckfilmens "så gör du"-instruktionsvideo att ställa i av UR-Akademin kassetter.

Vad gör du - exempelvis - om banemannen i filmen har för vana att väcka de döda till liv för att tjäna honom, men inte har kunskapen eller resurserna för att sminka dina uttänkta zombies? Du klär ut ett gäng ungar till jawas (billig arbetskraft är det också; säg att du spelar in film och ge dem en påse godis var för besväret. Men kolla med föräldrarna först. Det kan låta illa om barnen kommer hem och förklarar att de fick lite godis för att vara med i en film). Och vad gör du om manuset kräver en episk slutstrid och räddningsaktion där en dussintal tillfångatagna damer skall räddas ur klorna på nyss nämnda dvärgzombies, men upptäcker ännu en gång att pengarna inte räcker till? Du låter en av karaktärerna i förbifarten berätta (eller snarare nämna) att han, under tiden han var ur bild, hittade ett dussintal tillfångatagna damer i klorna på dvärgzombies (men allt är lugnt nu, han skjutsade hem dem också). Att vi själva inte får se händelseförloppet, betyder inte att det ej ägt rum.

Som sagt, semi-awesome.

Awesome: Större budget betyder mer pengar att spendera på låtsasblod och latexattrapper. Phantasm II gör en poäng av att vara så mycket mer än föregångaren kunde vara. Vi inleder med en halvhjärtad revision för att förklara föregångarens upplösning (och samtidigt glömma bort det lite), och tuffar på som om inget hänt. Fler monster, mer blod och hemmapysslade vapen i bästa A-Team stil. Då gör det faktiskt inte så mycket att ett fyrpipigt hagelgevär antagligen är världens mest opraktiska vapen. Faktum är att det förekommer mer blodskvättande och explosioner i Phantasm II:s inledande 15 minuter än originalets sammanlagda 88. Enbart den spektakulära villaexplosionen spräckte antagligen ettans budget.

Awesome to the max: Zombiepunkare! Splatter! Nunchakus! Splatter! Klämmiga one-liners! Mer splatter! Och en liten unge som gillrar hemmafällor som får Kevin Mcallisters diton att falla platt. Vi säger "Peeew-peew!" och fist bumpar varandra vidare till del fyra!

Unawesome: En tredjedel oanvänt material från tidigare filmer. En tredjedel provocerande långsamma drömsekvenser. En tredjedel roadmovie längs med landsvägar som inte ens marklöpare går nära. Och titta! Phantasm IV (med den bajsnödiga undertiteln Oblivion) får inte ens vara med på skalan. Så tokigt det kan bli. Don Coscarelli har i intervjuer sagt att han med del fyra ville komma bort från den lite tramsiga tonen och hitta tillbaka till seriens mer mystiska rötter. Det går att ana vissa ambitioner till en mer suggestiv rysare, kanske något åt Lynch-hållet. Vilket rimmar väldigt illa med de scener av trams och splatter som trots allt klämts in. Och den obefintliga skådespelartalang som varit ensemblens gemensamma nämnare.

#2164 - Tokyo Gore Police

Vi kan nöja oss med att konstatera att smakfull minimalism inte stod högt upp på dagordningen när Tokyo Gore Police befann sig i konceptstadiet. Och nej, mannen på bilden här nedan har inte ätit rödbetssoppa.

Varningslamporna blinkar när en teenslasher är oförståelig. Logiskt sett borde det inte gå att misslyckas med ett så befriande dumt koncept. Fyra tonårstjejer och deras gräsrökande dudes till pojkvänner spenderar helgen i en lyxvilla på vischan. Kuddkrigg, oskyddat sex och champagne. Mördare förstör festen och går loss på kidsen med en industriborr i en gitarrkropp.

Det hade räckt så. Det gjorde det för originalet som var en dumkul slasher enligt konstens alla regler. Slumber Party Massacre II kompliceras av en utdragen uppbyggnad, Lynchianska drömsekvenser och frågeställningen: var det en dröm, eller inte? Gäsp. Plusstjärna dock för det omotiverade och väldigt konstiga musikalnumret.

#2133 - Paul Blart: Mall Cop

Det bästa med en privatbloggformatet är att ingen gnäller på dig över hur lite/mycket du skriver. Du får ju ändå inte betalt för det. Så, utan fler dröjsmål:

*Gäsp*

#2131 - The Curious Case of Benjamin Button

Historien om Benjamin Button är en märklig sådan. Inte bara av det uppenbara faktum att den handlar om en man som åldras baklänges, som föds som ett gråhårigt liten russin till bebis med starr, nedsatt hörsel och ledbesvär.

För att vara en film som handlar om det många fruktar mest −­ att åldras och döden − är den förvånansvärt upplyftande. Den var nog inte tänkt att bli ”the feel good”-movie of the year”. Svärtan och den nedtonade bildkompositionen ger inte mycket utrymme för poetiskt färgsprakande landskap.

Men Benjamins unika livssyn lyser upp i mörkret. Att bli gammal och skruttig är något alla tvingas att förlika sig med. Skillnaden mot att göra resan baklänges är inte stor. En pensionär med långt gången demens är lika svår att få kontakt med som ett outvecklat spädbarn. Poängen må vara en klyscha, dock en klyscha man sväljer när infallsvinkeln är så unik. Livet är ingen av dessa ytterligheter, utan det som händer mellan dem.

En timme och trekvart in i Knowing tittar vi fortfarande på en medioker domedagsfilm med Nicolas Cage:s "deer-in-the-headlights"-blick i huvudrollen. Tillräckligt oinspirerad för att tittaren tidigt ska kunna räkna ut vad den kryptiska kod Cage försöker tyda har att förtälja, men med nog underhållande katastrofscener för att locka till vidare intresse. För när allt kommer omkring är det något väldigt tillfredställande med att se ett datoranimerat Empire State Building trasas sönder i en explosion av glasskärvor och damm. Ja, eller att vänta i en timme och trekvart på en knappt tre minuter tagning som tog åtskilliga veckor att animera.

Man tänker "Ha, ha vad fan ska ni göra nu då? Nu finns det minsann inga tveksamma satellitbilder på vapensilos att rättfärdiga en motoffensiv med!".

När dammet väl har lagt sig och jorden endast är ett brinnande inferno av kol och aska... vad har vi att se fram mot då? Ja, kanske årets mest bajsnödiga slut alla kategorier. *Prutt* sa det och någon lyckades snirkla sig ur en berättelse, som redan innan katastrofen de facto slår till, är rätt ansträngd.

Och det hade ju varit rätt smutt. Visst är det en tveksam idé redan från början: en spelfilm baserad på en serietidning, baserad på en tecknad teveserie vars enda syfte var att sälja cirkus 20 cm höga leksaksfigurer. De logiska lösningarna är inte helt självklara. Hur ska manusförfattaren till exempel förklara att varje Joe har ett gapande köttsår i ryggen där ryggsäcken ska pluggas in? Eller att Joe-budgeten kräver att var Joe har sitt skrå, och endast ett skrå? Att det behövs en för skidåkning (Snow Job), en för bazookaskytte (Bazooka), en dykare (Wet Suit) och så vidare? Det tål att tänkas på.

Tur nog för oss (?) ställer aldrig G.I. Joe dessa frågor, och avsäger sig därmed allt ansvar att besvara dem. Istället är det en sommarsvulstig actionrykare för hela familjen. Full av wire-fu porr, idiotisk actionlogik och klämmiga oneliners (och ja, ett träningsmontage!). Den är som ett klamydiabesked; inte särskilt kul för någon inblandad.

Änglar och Demoner är en film som ställer fler frågor än vad den erbjuder svar. Eller, först och främst, det är en film som ska vara förment smart, så att tittaren ska känna sig upplyst om historiska personer och fenomen, trots att det är en actionfilm med pang-pang och en jävla massa bilåkande. Jag menar, vi får höra en hel uppsats om italienska 17-tals konstnärer och Vatikanens historia. Men det är banne mig spännande (*peew-peew*).

Hur kommer det sig då att en film som gör anspråk på att luta sig mot så mycket dokumenterad fakta är så full av orimliga luckor? Hur kan till exempel en människa rädda en stad från totalförstörelse genom att flygga upp en bomb med helikopter ett par hundra meter i luften? Borde inte chockvågen och sprängradien ha jämnat allt med marken ändå? Vi pratar om en bomb så kraftfull, så oberäknelig, att filmens förståsigpåare himlar med ögonen på frågor som ”Yes, but HOW powerful is it?”.

Hur kan samma människa sedan undkomma explosionen i fallskärm? Bilar flyger omkull. Sixtinska kapellets fresker grusas och dess pelare skakar. Tidningskiosker blåser bort som korthus och människor ramlar till marken. Men Camerlengo Patrick McKenna singlar ner som ett löv till marken. Fallskärmen fladdrar till lite och han slår i ett tak. Men annars klarar han sig med några rispor. Både från en explosion och den efterföljande tryckvågen, alltså.

Och hur skev rum –och tidsuppfattning hade manusförfattarna? Var de överhuvudtaget i Rom och (eller) Vatikanstaten, eller nöjde de sia att åka till hittepå-Rom? Det digitala uret tickar ständigt i bild, illavarslande allt närmare mot Roms undergång och de åks bil kors och tvärs i Vatikanen (inte mycket större än Gamla Stan i Stockholm), samt kyrkorna i omnejden (varav den mest avlägsna ligger kanske 10 kilometer från Vatikanen). Ena stunden är det brådare än bråttom att stoppa filmens mördare innan han slår till igen, andra stunden hinner Robert Langdon ta en dusch, en sväng förbi Vatikanens bibliotek, undgå ett mordförsök och bränna iväg till nästa mordplats – inom loppet av 15 minuter. Matematiken är ihåligare än en maläten kofta.

Men framförallt undviker Ron Howard konsekvent att ducka för den mest akuta frågan. Kanske följer han Dan Browns exempel. Jag vet inte eftersom jag inte läst, eller planerar att läsa, någon av böckerna om Robert Langdon. Hursomhelst; vilken diagnos har Robert Langdon egentligen? Det finns indicier på att han är savant, en rainman med en akademisk titel om man så vill. Det vore knappast förvånande heller då Ron Howard tidigare gjort film om knepiga professorer i A Beautiful Mind. Och det gick ju bra. Ett och annat filmpris fick han också för besväret.

Samtidigt är det inget som sägs rätt ut. Men va fan, man är ju inte dum i huvudet. Även om Änglar och Demoner försöker intala dig att du är det. Varför skulle annars Langdon envisas med att klämma in historisk trivia i varannan mening? Varför skulle han annars förklara precis vad som har skett, ska ske och måste ske - upprepa det som understryks mer än väl i bilder - om det inte vore för att han känner sig tvungen att bevisa sin kunskap? Liksom inte riktigt läsa av stämningen, inte fatta ironi eller sarkasm. Snabbt glömma det lik som ligger framför hans fötter och sväva iväg i en harrang om Bernini.

Men förlåt, nu har jag själv svävat iväg något. Vad jag egentligen ville säga var att Änglar och Demoner är dynga. Den lilla spänning som filmen lyckas bygga upp skjuts ner av en handling byggd på historisk trivia som bajsnödigt kläms in i varje dialog. Så.

#2100 - Brüno

Det finns ingen större vits med att i detalj gå in på en film som redan gått på bio hela sommaren (för nygammal att recenseras; för ny för att retrorecenseras). Några korta ord (som tillsammans bildar meningar, men inte nödvändigtvis ett sammanhållet stycke).

Borat var roligare, till stor del då Brüno inte lyckas maskera det faktum att den lövtunna handlingen är skriven kring sketcherna/intervjuerna. Brüno känns ofta väldigt sökt och ansträngd (till exempel faux-pratshowen som är ihoproddad endast för filmen). Plump för plumphetens skull. Men visst glimmar den till ibland. Absolut bäst är när Brüno intervjuar föräldrar inför ett eventuellt fotojobb för deras barn. I sin önskan att exponera sin lilla ögonsten går samtliga föräldrar med på de möjliga scenarier Brüno målar upp, fullkomligt omedvetna om att det låter som en anställningsintervju till en sweatshop. Det, och benämningen av Mel Gibson som "Das Führer" som referens till hans antisemitiska fyllegroda för några år sedan.

Brasklapp till mig själv dock; sluta läsa filmrecensioner. Allt jag kan komma på att skriva om Brüno tycker jag mig redan ha läst någon annanstans. Likväl har jag nått ännu en milstolpe i det livslånga ”se så många filmer jag kan innan jag dör”-projektet, med 2100 registrerade omdömen på IMDb. Kudos.

Till min förskräckelse upptäckte jag apropå det att ett av de första betygen jag satte för 10 år sedan, Star Wars Episode I: The Phantom Menace, var på tok för högt. En 7:a?! Hur tänkte jag där? En retorisk fråga, jag vet. Sexton år gammal och överladdad inför en ny Star Wars-film, fanns det inte på kartan att medge vilken rungande besvikelse den var. Jag vill minnas att jag faktiskt sa något i stil med ”den blir bättre andra gången när man ser den”. Höjden av förnekelse tror jag att det kallas.

Men det håller inte. Betyget måste omvärderas. Både för The Phantom Menace och dess uppföljare.

68 filmer till och min vote history på imbd.com ligger på den magiska gränsen 2000. Jag vet inte hur många år jag betygsatt filmer på Imdb. Än mindre vet jag vad det ska vara bra för. Vad som började som en förströelse (för att förhoppningsvis putta upp de filmer jag tycke om på rankingen, blev till blodigt allvar (tävlan mellan mig och mina vänner; allt ska ses, allt ska bokföras). Nu är det mest en fix idé, en vana. Men det ska ske. Innan året är slut ska jag ha kämpat mig igenom 2000 mer eller midre bra filmer, och de ska alla vara en pinne i statistiken.

Costner och Duvall leker kovbojsare. *Pangpang*-dueller, korrumperade sheriffer och en ranchägare med ont uppsåt. Du har inte missat något. En eventuell läsares olust att traggla sig igenom min djupgående analys av Open Range överskuggas endast av min olust att skriva min djupgående analys av Open Range. Allt Costner rör vid blir så uppblåst och pompöst på grund av Dansar med Vargar Hybrisen som ligger i än. Minst 2.30 ska filmen vara (Open Range klockar in på dryga 2.25. Klent, Kevin), och ju snyftigare desto bättre. I Costners värld. Och tänka sig att han avstod en roll i Kill Bill för detta...

Alien vs Predator förstörde allt. Filmen alltså. Love sa det bäst. "Jag älskar Alien-serien, och Predator filmerna skattar jag nästan lika högt. Därför måste AvP vara den sämsta uppföljaren någonsin. Den bajsade verkligen ned båda serierna". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Ingen uppföljare har lyckats kissa ned sina förlagor på samma sätt. Att filmen fick en åldersgräns på 11 år i Sverige borde varit en indikation om att ugglor gömmer sig i mossen. Ändå gick man naivt och såg den på bio. För man hoppades. Det om det. Nu är uppföljaren på väg. "Ve och fasa" är den naturliga reaktionen. Men av trailern att dömma kan det ändå bli något.