Animerade videor är en hård nöt att knäcka. De är en kort exposé över hur långt animationstekniken kommit, men riskerar samtidigt att kännas otroligt förlegade bara fem år senare. Ett lysande exempel är Peter Gabriels video till "Steam". När den släpptes -92 var den höjden av vad kluster av superdatorer kunde åstadkomma i animationsväg. Idag ser den ut som en risig skärmsläckare.
"Big Time" är dock en helt annan femma. Leranimation är alltid lika tidlös, och i detta fall fruktansvärt imponerande. Nog för att Gabriel har ett sämre stilsinne än Pee Wee Herman. Men rulltårtan av lera som 3.25 förvandlas till rullande animation (okej, jag visste inte riktigt HUR jag kunde klä detta i ord. Det måste ses helt enkelt) är stopmotion driven till sin spets. Bra låt också.

P3-hit och MTV-favorit. Videon som till och med spräckte Kanye Wests hybrisbubbla, och fick honom att medge att den är genialisk, ett år efter debaclet på MTV Europe Music Awards. Och det är ju bara att titta. Helvete vad jag vill ha alla de där tröjorna i min garderob.

Spike Jonze, en handhållen kamera och ett tafatt "alla-kan-dansa"-sällskap som kör en föreställning utanför en biograf. Ge mannen ett nobelpris. Se upp för Spikes spastiska "b-boy" moves.

Jesse Motherfuckin' Hughes. Alfahane med stort A, "Boots Electric" och rockvärldens sexigaste mustasch. Efter att ha sett EODM live och skakat tass med mannen finns det inga tvivel om att han måste vara rockens trevligaste och mest sympatiske man. En man med båda fötterna på jorden. Vilket man också märker i denna klyschbomb till video. Ett rivigt gitarrsolo som blåser kläderna av hans groupie ragg och ger henne en orgasm? En omedelbar klassiker, så macho och rock 'n roll att det svider i ögonen. Blinka och du missar cameos av Jack Black och Grållan.

"Målet med Monster Magnet är att ta tillbaka bilarna, brudarna och pengarna från hip hopen", ska Dave Wyndorf ha sagt i en intervju i anslutning till releasen av Powertrip-skivan. Nu minns jag inte alls vilken intervju, och jag har säkert felciterat honom. Chansen är stor att ha sade antingen spriten eller knarket, istället för pengarna. Wyndorf liksom. Ambitionerna märks dock inte mindre för det i videon.
Den börjar som en slentrianmässig metalvideo. Rök, taniga snubbar som spelar gitarr i bakbelysning och en läskigt spinkig gubbe med "MOTHER" skrivet på sitt beniga bröst. Plötsligt vänder den på en femöring, och Monster Magnet parodierar Mase:s "Feel so Good" med fyrverkerier, kurviga strippor som headbangar och Las Vegas-dekor. Ja, och Wyndorf cruisandes i en bil med Twiggy Ramirez. Två pastischer till priset av en.

Det kan vara gråsuggorna. Det kan vara tusenfotingen. Det kan vara pianot med fuktigt klaviatur. Hur som, hur som, börjar det krypa i kroppen varje gång jag ser "Life's what you make it". Har det någonsinn funnits en enskild video som fått mig att stanna hemma när solen gått ned, så är det denna.

"One Armed Scissor" var något av en religiös upplevelse för mig. Första gången jag såg den var på MTV:s US TOP 20- lista. Jag hade aldrig sett eller hört något liknande (fastän jag så här i efterhand upptäckt att Drive Like Jehu var extremt tidigt ute med att blanda melodiösa gitarrslingor med omelodiös hardcore sång). Videon är i sig inte så märkvärdig. Liveklipp blandas med backstage bilder och abstrakt flum. Men energin som i allmänhet bandet, och Cedric i synnerhet, gick inte ta miste på. "Måste ha skivan. Måste se dem live." blev den självklara dagordningen. En kryssruta kunde jag i alla fall kryssa i, eftersom det gick som det gick. Två gånger har jag sett The Mars Volta live, och två gånger har jag varit naiv nog att tro att Cedric och Omar skulle vara storsinta nog och kanske riva av "Catacombs" eller "For now... we toast" som extranummer. Fånigt, jag vet.

- Okej grabbar. Phil Collins vill att vi ska regissera en video åt honom, säger chefen på produktionsbolaget.
- Vilken låt?, frågar anställd Ett.
- "Sussudio", svarar chefen.
- Vad är en sussudio?, frågar alla vid bordet i unison.
- Ingen jävla aning, men det spelar ingen roll. Låten svänger som inget annat på denna jord. Lyssna, säger chefen. Han stoppar in ett kassettband i Sony-bandaren som står på bordet. Upptakten trummar igång, och samtliga anställda börjar att skaka på höfterna okontrollerat.
- "Su-su-ssssudio", stammar chefen fram tillsammans med Phil och knäpper med fingrarna.
- Jag har det, säger anställd Fyra. Phil Collins spelar inför en uttråkad publik på en sunkig New Orleans bar som helt plötsligt upptäcker "jävlar detta svänger"!
- Precis vad jag letade efter, utbrister chefen med ett gigantiskt leende som sträcker sig från öra till öra. Några frågor på det?
- Kan vi ha med en skäggig och långhårig luffare som spelar på en huvudlös Steinberger bas?, frågar anställd Två.
- Done and done, svarar chefen. Vem ringer Lee Sklar?
Resten är, som man säger, historia.

Det var det. Now how about that skolarbete...